Apornas drottning i sitt Afrika

Svenskan Ann Olivecrona bor i ett hus på landsbygden i Kenya. En av grannarna har ett lejon som husdjur. Själv har hon ”bara” två hundar, men hon har hanterat det mesta i djurväg: snarat giraffer och bufflar från jeepflak i 100 kilometer i timmen, regisserat lejonen i filmen ”Mitt Afrika” med Meryl Streep och ridit in zebror till markisen av Bath. Och i dag är hon god vän med ett åttiotal schimpanser som hon varit med om att rädda – som känner igen henne, och som hon känner igen.

 - Varje schimpans är en tydligt utmejslad personlighet, och deras minne är i klass med vårt, berättar Ann. De glömmer aldrig någon som varit elak mot dem – och de har humor. Om man låtsas kittla en schimpans skrattar den så att den kiknar.

 De kan också planera, tänka i flera led, vet Ann. Hon berättar om hanen Santino i Furuviks djurpark som varje morgon samlar ihop stenar i en hög på den ö där han tänker husera den dagen. När han får syn på någon som han inte gillar slungar han i väg en sten, eller två.

 Och honan Alley på apreservatet Sweetwater – som väntade in rätt läge och tjuvade nyckeln till sin bur, och gömde den i burens halm.

 Men schimpansen är utrotningshotad, och sen 1996 driver Ann – och ett nätverk runt henne – ett riskfyllt räddningsarbete. Med blöjor, bärselar och nappflaskor i ryggsäcken spårar hon och fritar fångade och misshandlade apor, som får återhämta sig i reservat innan de släpps ut i friheten.

 Den illegala apjakten pågår medan myndigheterna ser på, berättar Ann.

 - Regnskogarna skövlas – vilket vi i västvärlden är delaktiga i – och vägar har byggts som underlättar jakten. Jägarna skjuter ofta en hel flock. De säljer köttet som har blivit en delikatess – ungefär som rysk kaviar – bland rika central- och västafrikaner. Apungarnas kött lönar sig inte att sälja, så man fångar dem och säljer de traumatiserade ungarna vidare på marknader, som souvenirer.

"Vi måste tänka längre"

 Ann är i Sverige för att berätta om boken om hennes liv, ”Mitt i Afrika”, som skrivits av Petter Karlsson. Och som den apmamma hon är har hon checkat in på ”Baboon Hilton”: en lägenhet med terrass precis ovanför Apberget på Skansen, med utsikt över babianerna.

 Ann känner Skansenakvariets Jonas Wahlström som lånar ut lyan till Ann när hon kommer till Sverige.

 - Behöver han hjälp med djuren så fixar jag det, säger Ann leende.

 Ann delar sin kärlek till schimpanser med Sveriges kronprinsessa och kungapar som hon guidat på safari i Kenya. Victoria bjöd in Ann till en konferens för att Ann skulle berätta om hotet mot schimpanserna, och vinsten från boken ”Victoria, Victoria!” (2002) gick till Sweetwater, schimpansreservatet som Ann ansvarat för i tio år.

 - Kungafamiljens djur- och naturintresse är genuint.

 För Ann är det självklart att allt liv hör ihop, och har ett värde.

 - Men jag är inte emot jakt, jag är inte vegetarian. Människan har varit både jägare och byte så länge som vi funnits. Vissa djur äter vi, mot vissa måste vi skydda oss.

 - Men vi måste tänka längre – våga ifrågasätta vår särställning där vi gett oss rätt att kuva jordens över en miljon arter.

 Ann visste redan som liten att hon skulle jobba med djur. Genom bilderna i barnboken ”Burre Busses äventyr i Afrika” började hon längta efter giraffer och elefanter. Hon fick en strävhårig tax, Tussan, och en egen ponny, Pust. Men hon ville lära känna vildare djur, och bestämde sig för att bli zoolog.

 - Jag var orädd, egensinnig och samtidigt blyg. Jag var som en boll som skulle pressas in i ett fyrkantigt hål. Jag såg ingen framtid i det svenska folkhemmet. Att bli gift, bo i radhus, uppföra sig som andra – nej, det var inget för mig.

 När hon fyllt 16 reste hon till England och jobbade på världens första safaripark: Longleat som skapade s av markisen av Bath och cirkusdirektören Jimmy Chipperfield. Ann flaskmatade björnungar, uppfostrade zebror och giraffer, och stortrivdes. Motvilligt gick hon gymnasiet i Sverige.

 Sen reste hon till Afrika där hon blev fångstman i Uganda. Som 23-åring basade Ann över 180 man som fångade in vilda djur – bufflar, elefanter, giraffer, antiloper – till djurparker.

 Familjens åsikter var delade. Anns föräldrar – som skilde sig när hon var två år – stöttade henne. Mamma Inger jobbade som psykolog, och pappa var den rikskände journalisten Gustaf Olivecrona.

 Men farfar, den världsberömde hjärnkirurgen Herbert Olivecrona, bestämde redan när han bar fram Ann – hans första barnbarn – till dopet att hon skulle bli läkare.

 - Vi hade inte haft så mycket kontakt, men när jag var 19 år gav han mig boken ”In the shadow of man” av den brittiska apforskaren Jane Goodall.

 En tyst gest att han accepterat hennes yrkesval.

 - Läkaryrket är ingen framtid längre, sa professor Olivecrona.

 När Ann frågade varför han inte talat med henne på alla år, flinade han och sa:

 - Jag ville se om du var lika tuff som jag.

 Farfar hade insett att hon inte vek sig – och då fick hon hans respekt, och vänskap.

 Jane Goodall blev senare en av Anns goda vänner. De lärde känna varandra när de arbetade i vilddjursreservatet Sweetwater.

"Leoparder gillar att repetera"

 Med sin djupa kunskap om de vilda djurens kynne och beteende blev Ann anlitad i filmbranschen. När Robert Redford och Meryl Streep kom till Afrika för att spela in ”Mitt Afrika” tog Ann hand om lejonen, en uggla och en babian. Meryl Streep skulle skjuta ihjäl ett lejon i en scen – men hur regisserar man ett lejon att låtsas dö?

 - Vi grävde en grop som täcktes av kvistar och gräs. Lejoninnan kopplades vid en buske, samtidigt som vi släppte en häst. Rovdjursinstinkten fick henne att springa i rätt riktning, och kameran rullade. Men gräset var vått, och hon halkade strax före gropen, och stöp – precis som om hon träffats av en kula! Det blev perfekt, även om det inte blev som vi tänkt.

 Lejon är slöa, berättar Ann:

 - De tar livet med en klackspark. Första tagningarna blir alltid de bästa. Men leoparder gillar att repetera.

 När filmen ”Sheena djungeldrottningen” spelades in – en riktig kalkon, enligt Ann – var nätterna så kalla att en manlig djurskötare fick ha pytonormen i sin sovsäck.

 - Men ormen slingrade sig, och killen kunde inte sova. Så i stället flögs ormen varje kväll i helikopter till vårt andra läger, och upp igen nästa morgon inför tagningarna, säger Ann och skrattar sitt smittande skratt.

Vad kan vi då göra, i Sverige, för de utrotningshotade djuren i Afrikas regnskogar?

 - Tänk på vad du köper. Undvik varor som förstör apornas skogar. Som tropiska träslag. Och palmolja, som finns i tvålar, schampo, smink och massor av mat. Står det ”vegetabilisk olja” på förpackningen är det garanterat palmolja. Från 2012 måste man i EU-länderna ange palmolja om produkten innehåller det. Ett beslut vi kan tacka europeiska djurparksföreningen för.