turkiet, kappadokien  stockholm 20130125  foto:anna-karin nilsson scanpix kod: 7141   publicerad text:  publicerad bildtext:för flera miljoner år sedan begravde ett antal vulkanutbrott kappadokien under vulkanisk aska och lava. sedan dess har vind och vatten arbetat sig ner i lagren av berg och bildat det unika landskapet. från ballongkorgen får man en känsla av hur stort området är. foto: anna-karin nilsson
turkiet, kappadokien  stockholm 20130125  foto:anna-karin nilsson scanpix kod: 7141   publicerad text:  publicerad bildtext:för flera miljoner år sedan begravde ett antal vulkanutbrott kappadokien under vulkanisk aska och lava. sedan dess har vind och vatten arbetat sig ner i lagren av berg och bildat det unika landskapet. från ballongkorgen får man en känsla av hur stort området är. foto: anna-karin nilsson
turkiet, kappadokien  stockholm 20130125  foto:anna-karin nilsson scanpix kod: 7141   publicerad text:  publicerad bildtext:för flera miljoner år sedan begravde ett antal vulkanutbrott kappadokien under vulkanisk aska och lava. sedan dess har vind och vatten arbetat sig ner i lagren av berg och bildat det unika landskapet. från ballongkorgen får man en känsla av hur stort området är. foto: anna-karin nilsson
turkiet, kappadokien stockholm 20130125 foto:anna-karin nilsson scanpix kod: 7141 publicerad text: publicerad bildtext:för flera miljoner år sedan begravde ett antal vulkanutbrott kappadokien under vulkanisk aska och lava. sedan dess har vind och vatten arbetat sig ner i lagren av berg och bildat det unika landskapet. från ballongkorgen får man en känsla av hur stort området är. foto: anna-karin nilsson Foto: Anna-Karin Nilsson

10 måsten du inte vill missa i Turkiet

TURKIET. Visst är det härligt att bara njuta av solen och värmen.

Men Turkiet har så mycket mer.

Magiska Kappadokien, genuina Kas och äventyrliga Ölüdeniz.

Här är tio måsten för dig som vill maxa din resa.

Elisabet Axås
Tankarna går till smurfarnas svamphus, familjen Flinta och Bamse. Foto: Anna-Karin Nilsson

1. Kappadokien

 

Alanya, Side, Kemer, Belek och de andra badorterna runt Antalya är de vanligaste resmålen när vi åker till Turkiet på semester. Där finns stränderna och värmen som vi längtar efter. Men efter några dagar i solen är det lätt att bli rastlös. Inget problem! I Turkiet råder ingen brist på saker att se och göra.
Bor du längs Antalyakusten har du nära till Dim Cayi och både Kappadokien och Kekova ligger inom räckhåll. Du som semestrar i Bodrum tar dig lätt till Efesos och från Marmaris är det nära till Ölüdeniz, där du kan beundra den vackra landtungan från luften om du vågar dig på att skärmflyga.
Varför inte kombinera solsemestern med några dagar i Istanbul. Eller ägna en hel semester åt denna myllrande och fascinerande stad. Hagia Sofia, Topkapipalatset och Grand Bazaar besöker alla som reser till Istanbul. Men det finns mer att se. Basilikacisternen är en sval oas i heta Istanbul.
Sugen på att uppleva mer i Turkiet? Läs Allt om Resors tio bästa tips!

 

1. KAPPADOKIEN

De toppiga bergen med svarta hattar liknar inget jag sett tidigare. Tankarna går till smurfarnas svamphus, familjen Flinta och Bamse.

Det sagolika landskapet har bildats genom erosion som ätit sig djupare in i den porösa, ljusa tuffstenen än i den hårdare, svarta basalten på toppen.

Redan för 3 000 år sedan grävde hettiterna in sig i bergen för att göra grottor att bo i. Här finns hela städer under jorden. Vi besöker Kaymakli där tidiga kristna gömde sig undan förföljelse fram till 400-talet. I den underjordiska staden finns kyrka, bostäder och kök. Det måste ha varit klaustrofobiskt att bo nere under marken.

Desto härligare att sväva med en luftballong högt över bergen. Ballongflygning är populärt och inte så dyrt här. Vi räknar till minst 50 ballonger under vår tur. Vår ballongförare Nigel Tovey har flugit ballong överallt och rankar Kappadokien som topp fem i världen. Jag tror honom, uppifrån ser vi hur bergen aldrig verkar ta slut, efter varje topp vi passerar kommer en ny dal och en ny bergskam.

 

 

Under antiken var Efesos en jättestad med 250 000 invånare. Foto: Tommy Pedersen

2. Efesos

 

Celsusbibliotekets fasad är den mest kända byggnaden i den imponerande, antika staden Efesos. Men mest fascinerande är terrasshusen som gömmer sig bakom byggnadsställningar och en extra avgift.

Det är absolut värt att betala de extra tiorna. Inte bara för att fly värmen ute i solen utan främst för att få se renoveringsarbetet som pågår. Här sitter folk med tusentals decimeterstora skärvor och pusslar ihop dem så man återigen kan se väggmålningarna som prydde dessa bostäder. Husen var hem åt Efesos rikaste och byggdes under århundradena före och efter Jesu födelse.

Under antiken var Efesos en jättestad med 250 000 invånare. Alla möjliga historiska personer har passerat här. Kung Krösus raserade staden på 600-talet och byggde upp den igen. Alexander den store var här 334 f Kr när det nu raserade Artemistemplet byggdes. Aposteln Paulus höll ett tal i amfiteatern mot gudinnan Artemis. Det föll inte i god jord, särskilt inte bland de lokala hantverkarna. I Bibeln klagar de över att Paulus säger att gudarna som de tillverkat inte är riktiga gudar. Inte bra för souvenirhandeln!

 

Den sjunkna staden Kekova anas nere i det kristallklara vattnet. Foto: Martina Huber

3. Kekova

 

Den sjunkna staden Kekova anas nere i det kristallklara vattnet. Murar, en trappa, en amfora halvt gömd i sanden. De ser ut att ligga alldeles under ytan men är utom räckhåll. Till och med för oss, som sitter i var sin kajak. Närmare än så här kan man inte komma staden som sjönk, troligen i samband med en jordbävning på 200-talet.

Vi tog just ett dopp vid stranden i närheten, men blir ändå snabbt varma igen. Trots att det är lite jobbigt att paddla är vi glada att vi valde att se Kekova så här. Passagerarna på de passerande båtarna befinner sig flera meter upp på däck och lär knappast se så bra som vi.

När vi är nöjda paddlar vi vidare till staden Simena. Vi vandrar upp till stadens korsriddarborg innan det är dags för lunch. Nu har vi gjort oss förtjänta av rejäla portioner fisk, bläckfisk och aubergine.

 

Det är lätt att trivas i Kas, ändå reser få hit. Foto: Elisabet Axås

4. Kas

 

Vita hus dolda bakom bougainvillea, branta kullerstensgator och en lykisk grav i en korsning. På torget vid hamnen spelar gubbarna backgammon på uteserveringarna. Vid kajen är små fiskebåtar och större segelbåtar förtöjda. Högre upp i byn ligger krogarna vägg i vägg, alla med härliga, lummiga terrasser. Av alla badorter jag besökt i Turkiet är Kas favoriten, för sin lugna och genuina atmosfär.

Det är lätt att trivas i Kas, ändå reser få hit. Det kan bero på bristen på stränder. Nedanför hotellgatan i utkanten av byn solar man vid terrasser, stegar leder ner i det klara vattnet. Närmaste strand ligger 20 minuters promenad bort, består av kritvita klapperstenar och är inte stor. De tama ankorna promenerar runt bland serveringarna.

Vill man bada vid en större sandstrand får man göra en utflykt till vidsträckta Patara, drygt fyra mil västerut.

 

Finns flera restauranger vid och på floden. Foto: Anna-Karin Nilsson

5. Dim Çayi

 

När det börjar kännas lite för hett i solen i Alanya hyr vi en bil och kör upp längs floden Dim Çayi. Vid avtagsvägar ner mot floden ser vi färgglada skyltar som annonserar "pik-nik". Vi svänger ner till Beyaz Saray, en av flera restauranger vid och på floden.

Vi blir visade till en av säkert 50 flottar i vattnet och slår oss ner på kuddarna runt det låga bordet. Det är fredag lunch och vi är hungriga. Runt oss sitter barnfamiljer och kompisgäng. Vi är inte ensamma turister men i klar minoritet. Vi beställer forell, tsatsiki, sallad och juice. Allt smakar härligt i skuggan och svalkan från floden. Turkisk pop spelas i högtalarna och de unga killarna på flotten bredvid skålar i raki.

Servitören varnar för det kalla flodvattnet men efter maten tar jag ett dopp. Vattnet kommer från bergen och är kallare än i havet, men för en svensk är det inget problem. Jag gissar på drygt 20 grader och skulle kunna ligga länge i hängmattan som hänger lagom högt för att jag ska doppa rumpan men inte mycket mer.

 

Fem män dansar runt runt med allvarliga miner. Foto: Anna-Karin Nilsson

6. Dervischdans

 

Fem män dansar runt runt med allvarliga miner, ­höger arm upp mot Gud, vänster handflata mot jorden. De vita kjolarna svävar runt benen, fläktar oss i publiken. De virvlande dervischerna utför en suggererande ceremoni där man själv nästan blir yr till slut. Det blir däremot inte dansarna, de bara ­snurrar och snurrar.

Så mycket mer händer inte och efteråt är några besvikna, de hade väntat sig en fartfylld scenshow. Men dervischdans är något annat, mer intressant än underhållande, men med en känsla man minns länge efteråt.

Dervischerna tillhör en sufisk orden, en trosriktning inom islam och de försöker närma sig Gud genom sin dans. Staden Konya är centralort för sufismen i Turkiet. Här dansar dervischerna varje år den 17 december till minne av ledaren Mevlana som dog i staden detta datum år 1273. Här finns ­Mevlanamuseet där han är begravd.

Dervischdans upplevs kanske bäst i Konya, men chansen finns på många håll i Turkiet. Själv såg jag den på Dervis Evi i Ortahisar i Kappadokien.

 

I Tophane samlas främst Istanbuls ungdomar, turisterna är få. Foto: Jan Wiriden

7. Tophane

 

Kaféer med vattenpipor och backgammonspel ligger vägg i vägg i kvarteret bredvid Istanbuls moderna museum. Här lutar man sig tillbaka i mjuka soffor med en kopp te och kanske en vattenpipa som pysslas om av personalen.

I Tophane samlas främst Istanbuls ungdomar, turisterna är få. Ett bra ställe att känna av det lokala livet, men skynda på för kaféerna är hotade. Ett privat företag som har köpt området har bestämt att alla kaféer måste stänga. Den 28 april 2014 skulle de vara borta men kaféägarna hoppas kunna stanna åtminstone över sommaren.

 

Testa ett besök på en Hamam Foto: Jan Wiriden

8. Hamam

 

Den fuktiga värmen slår mot mig när jag stiger i hamamet. Jag blir visad till en kran vid sidan där jag kan skölja av mig innan jag lägger mig på den heta navelstenen mitt i rummet. När jag börjat svettas kommer en tvagerska med rejäla armar och börjar skrubba min hud med en grov skrubbhandske. Sedan pressar hon skum ur en stor säck och tvättar av mig.

Proceduren är kort och effektiv. Ingen mjuk spastämning med finstämd musik precis. Men lokalen är fantastisk med sin höga kupol där ljuset silar in genom stjärnformade hål. Jag är på Cemberlitas hamam nära Grand Bazaar i Istanbul. Några dagar tidigare provade jag Cagaloglu som är det andra av de två mest kända turisthamamen i Istanbul.

Vilket ska man välja? Båda ligger i vackra, flerhundraåriga byggnader, båda är ­mestadels besökta av turister, de erbjuder likartade behandlingar till ungefär samma pris. Vid mina besök var Cemberlitas ­behandling lite mer omfattande, men å ­andra sidan var det inte riktigt så varmt som jag skulle önska. Ingen av tvagerskorna pratade engelska, men teckenspråk fungerade väl på båda ställena. Cagaloglu flörtar lite mer med turisterna: man får ta med sig skrubbhandsken i en liten påse när man går och många tycker nog att det är ­behagligare att tvagerskorna är klädda i baddräkt i stället för enbart svarta ­underbyxor.

 

Basilikacisternen byggdes på 500-talet. Foto: Jan Wiriden

9. Basilikacisternen

 

Förundras över hur rikt dekorerade många av de 336 pelarna är i denna underjordiska lokal. Det är ju bara en cistern, byggd för att fyllas med vatten!

Förklaringen till pelarnas många korintiska kapitäl och de två medusahuvudena som utgör basen till två av dem är troligen att man återanvänt pelare från gamla byggnader. Att ­medusorna hamnat på sidan ­respektive upp och ner sägs bero på att man på så vis ville motverka Medusas förstenande blick, men troligen var det snarare för att pelarna skulle få en jämnare och lagom hög bas att stå på.

Basilikacisternen byggdes på 500-talet av den bysantinska kejsaren Justinianus I för att förse Istanbul med vatten. I dag är vattennivån bara några decimeter hög. Vi går runt på gångar över vattnet och njuter av stillheten och svalkan.

 

Strandens karaktäristiska landtunga är kanske den mest fotograferade i hela Turkiet. Foto: Martina Huber

10. Ölüdeniz

 

Jag är klädd i blå overall och svart hjälm. En sele är fastspänd på kroppen och nu ska jag flyga. Vi befinner oss 1 700 meter upp på Babadagberget utanför Ölüdeniz. En karavan av jeepar har kört upp fullastade med nervösa förstagångsflygare, coola skärmflygarpiloter och färgglada skärmar. De flesta har redan kommit i väg och syns nu som prickar över och under oss.

Jag och piloten Mustafa är bland de sista att springa nerför backen medan linorna spänns bakom oss. Plötsligt har marken försvunnit under mina fötter och vi flyger.

Jag sätter mig tillrätta på selens lilla säte medan Mustafa styr mot Ölüdeniz. Strandens karaktäristiska landtunga är kanske den mest fotograferade i hela Turkiet och det är här uppifrån man ska se den. Nere på marken är den inte alls lika imponerande med sitt grova grus och hala hällar under vattnet.

Alldeles för snart är flygturen slut. Jag ser en pytteliten landningsruta långt nere på stranden. Mustafa styr rakt emot den och vi landar mitt i prick.