Vinnarnovellen: "Glimtar av hopp"

Publicerad
Uppdaterad
K. har nu suttit gömd i sin lägenhet i hela tretton dagar. Han har sin astmamedicin insydd i övre byxkanten - i fall han skulle bli hämtad och bortförd till ett av de tre samlingslägren som finns upprättade runt om i stan. Det är för det mesta mörkt i lägenheten. För tretton dagar sedan utfärdades en allmän varning via den lokala radiostationen - persiennerna i de muslimska hemmen ska hållas nerdragna och ljusen släckta. El hade man inte haft på ett tag, men nu fick inte ens några stearinljus flämta i mörkret. De muslimska hemmen är märkta med vita flaggor eller något flaggliknande tyg (men det är nästan uteslutande något flaggliknande). Det hänger vita tecken på kapitulation från många lägenheter och hus i stan. Vita sorgsna fredsduvor som ger ifrån sig ett svagt, föga övertygande läte - vi respekterar och kommer inte att motsätta oss den nya makten. Den nya serbiska makten. K. har bundit fast två vita lakan runt tvättstångar som står lite vingligt på de två balkongerna som finns i lägenheten - den ena i anslutning till matsalen och den andra i anslutning till sovrummet. Lakanen är långa och når nästan till marken från den bottenvåningsbelägna lägenheten. K. har gett instruktioner till sin tolvåriga dotter Milla - skulle familjen hamna i direkt fara fick hon klättra nerför balkongen med hjälp av kapitulationsflaggorna. Striderna i den lilla bosniska staden har nu pågått i flera månader. K:s ögon är fyllda av skräck - stora pupiller som rör sig snabbt vid minsta lilla ljud. Blicken har inte blivit tom ännu och skräcken sitter där som ett löfte om att det fortfarande finns hopp. Fruktan som ett livstecken, ett liv som finns kvar och som man är rädd att förlora. K. går fram och tillbaka i vardagsrummet. Fram och tillbaka. Han är en bildad man, gymnasielärare. Och han är muslim. All logik som grundas på K:s korta krigserfarenhet (bildad + muslim = dödsdömd) talar för att han för länge sedan borde ha blivit hämtad till ett av dem av serberna upprättade lägren. Men varför har de inte gjort det ännu? I vissa stunder hoppas han nästan på att de skulle komma så att väntan skulle gå över. Väntan värre än den slutgiltiga domen. Väntan som en psykisk avrättning. nu knackar det på dörren ks fru som är serbiska kikar ut genom titthålet på ytterdörren hennes kropp stelnar hon lägger båda handflatorna över munnen tar tyst ett steg tillbaka nu backar hon ännu mer tippande på tårna en tragikomisk ballerina med händerna kvar över halva ansiktet efter att ha passerat hallen och kommit in i vardagsrummet vänder hon sig om nu blir stegen raskare de kritvita läpparna rör sig till ett ljudlöst de är här serberna K. stannar upp, mitt i en rörelse. Som om någon hade tryckt på pausknappen och endast de tunga andetagen som får hans bröstkorg att våldsamt lyftas upp och sjunka ner igen vittnar om ett levande väsen. Hustrun går och hämtar cigaretter och lite pengar och lägger dessa i K:s fickor. Nu knackar det allt ivrigare och K:s hustru skyndar mot dörren för att öppna. En ung serbisk soldat, iklädd uniform och beväpnad, uppenbarar sig framför henne och frågar efter herr K. Frun flyttar på sig och släpper in soldaten utan ett ord. K. står som förstelnad i vardagsrummet. Blicken är riktad mot marken. Armarna hänger som två slangar utmed kroppen och de förut så ståtliga axlarna har nu sjunkit ihop. Hans fysiska närvaro är bara en skugga av sitt forna jag. Hans psykiska närvaro är obefintlig. - God dag, herr K., det är jag, Dejan. Först verkar inte orden ha nått fram till skuggan av en man. Men efter några sekunder rycker det till i skuggan och den försvunne mannen verkar ha kommit tillbaka. K. öppnar ögonen som inte varit stängda men som nu verkar kunna se. Han lyfter upp blicken som möter den unge soldatens, kisar med båda ögonen, lutar sig framåt utan att röra på fötterna, anstränger sig märkbart för att känna igen den unge. Men uniformen och det tunga geväret som hänger slarvigt i en läderrem över soldatens högra axel gör det svårt att koncentrera sig på människan bakom. - Men, herr K, kommer Ni ihåg när jag var nära att få underkänt hos Er i slutet av förra året, men Ni gav mig en ny chans och lät mig tenta om matten? Visst, tänker K., det är en av hans förra elever, inte jätteduktig i skolan, men minnesbilderna, som nu långsamt kommit tillbaka, påminde om en sympatisk person. - Ja, visst, Dejan, klart jag kommer ihåg dig, hur mår du? - Det är bara bra, tack, krigar för vårt land som Ni ser. Men jag var i närheten och en kamrat sa att Ni bodde här. Tänkte bara säga hej och se hur Ni mår. Jag har även lite mat med mig. Soldaten tar fram en kasse fullproppad med olika sorters salami, bröd, läsk och choklad, varor vilka K. inte ens känt lukten av på månader. Våldtagen. Av sin egen oförmåga att tacka nej. Våldtagen. Av sin egen rädsla att förolämpa den beväpnade soldaten. Våldtagen. Av att behöva tacka den som tvingat honom in i husarresten med astmamedicinen insydd i byxorna. - Tack, Dejan, säger den våldtagne och försöker le. För ett ögonblick ser skräcken ut att ha försvunnit ur K:s ögon vilka i stället fyllts av något slags rå, genomträngande glöd. Han ser ut att ha kommit på något, en idé som smugit sig fram och som nu ivrigt väntar på att bli uttalad. Serbien. Han kom ihåg Serbien, dit kriget rent geografiskt inte hade kommit ännu och där hans hustru hade sin familj. Han kom ihåg Milla, sin dotter, som hade suttit tyst i sitt rum under de senaste dagarna och förtvinat. - Dejan, jag skulle vilja be dig om en stor tjänst. Jag har en dotter, Milla. Hon är bara tolv år och hon har nu suttit instängd i sitt rum i flera dagar. Hon pratar inte och äter nästan ingenting. Hon är bara ett barn och förstår inte mycket av det som försiggår runt henne. Vi har släkt i Belgrad som skulle kunna ta emot henne. Om du åker till Serbien skulle du då kunna ta med dig Milla? Den unge soldaten tittar tyst på K. Han ser ut att tänka. Vädjan i K:s röst verkar ha gjort uppgiften han blev ombedd att genomföra i alla fall diskuterbar. Men han säger ingenting, utan nickar, vänder sig om och kilar ut genom den vidöppna dörren. Dörren som väntat på att en ung soldat och skugga av en man skulle kliva ut, men som nu fått ta emot endast den ene - soldaten med den svåra uppgiften - att rädda en halvmuslimsk flicka. Den natten hade K. svårt att somna. Den natten hade K:s fru svårt att somna. Den natten hade K:s dotter, som hade hört samtalet med soldaten, svårt att somna. De hade för länge sedan slutat sova i sina sängar som låg i den farliga fönsterhöjden utan fick nöja sig med några tunna madrasser på golvet. De värsta striderna utkämpades tidigt på morgonen, kring fyra-fem tiden - krigstidens väckarklocka. Åtskilliga hemfönster i stan hade blivit krossade av kulor som farit vilsna genom luften. Fast ibland tänkte K. att det inte hade varit helt fel - att försvinna mitt i natten utan att ens behöva vakna. Men den natten vaknade han, ännu tidigare än vanligt, av ett fruktansvärt oljud utifrån. Ett hjärtskärande, omänskligt skrik genomskar natten, dominerade natten, tog natten i sitt grepp. Åtföljd av flera skrik. Och ännu fler. Men han vågade inte titta ut. Inte röra vid persiennerna. Hans mänskliga tillvaro hade förvandlats till en åskådare utan rätt att se eller tänka. Endast lyssna och känna men inte uttala. Rösten utifrån blev om möjligt ännu starkare, men oväsen förvandlades nu i urskiljbara ord. En kvinnoröst som skrek: - Myror, myror tar honom, myror kommer att äta upp honom!!! Ta bort myrorna!!! Springande soldatstövlar Ett trubbigt slag, ett svagt skrik, tunga soldatsteg, tysthet efteråt tysthet Dagen efter knackar det på dörren. Knack, knack, en kortare paus, knack, knack Den överenskomna dörrknackningen. Grannen, en ensamstående man i fyrtioårsåldern, kom för att berätta det skräckfulla han fick bevittna i natt, gömd bakom persiennerna. De otäcka skriken kom från en grannkvinna vars femtonårige son hade vågat sig ut efter utegångsförbudet. På vägen hem fick hans hjältemod ett abrupt slut, likaså hans liv - han blev hänsynslöst avrättad utanför sitt eget hem mitt i natten och lämnad kvar där liggande på asfalten. Myror hade attackerat honom nästan omedelbart. Utsvultna krigsmyror som äter på en utsvulten människokropp. - Vi måste ta oss ut ur detta helvete, sa grannen innan han gick. Den dagen blev den gamla delen av staden utplånad, husen sprängda i luften och folket antingen förda till de olika lägren eller dödade. K:s barndomshem låg där, ett gammalt trähus som hans mor hade köpt efter andra världskriget. K:s barndomskvarter blev utplånade, arton år av ett liv bortblåsta på en enda dag. Långt efteråt skulle han få höra att det gamla huset stod ensamt kvar flera veckor efter sprängningarna. Till och med den närliggande moskén blev jämnad med marken, likaså de nybyggda husen. Men det lilla trähuset, som var så ostadigt att det vid en smärre jordbävning på 70-talet till och med flyttat på sig nästan en hel meter, stod kvar. Trotsigt i sin bräcklighet. Utplånat i efterhand. Den dagen grät Milla för första gången sedan kriget började. Den dagen tog Dejan med sig Milla till Belgrad. Den dagen sa inte K. adjö till sin dotter. Den dagen var Millas far ledsen och lättad på samma gång. Den dagen var Milla arg på sin far, övergiven av tvånget att överge. När K några månader senare sätter sig i en buss för att åka västerut till det katolska grannlandet har hans skägg hunnit bli riktigt långt. Håret har inte heller blivit klippt på flera månader och ingen som har känt honom innan skulle känna igen honom nu. Han gömmer sig bakom sig själv och sitt fysiska jag. Han gömmer sig bland ansikten som liknar sitt eget; ansikten som stirrar rakt ut i tomma intet, vandrande skuggor av förut kallade människor, som blir bortförda från ett land där de är födda men där de inte längre hör till; som blir bortförda till ett land som inte förnekar deras existens. K:s ortodoxa fru är inte välkommen dit. Nu står hon där utanför bussen, liksom många andra som är tvungna att stanna kvar för att välja en annan flyktväg. Och vissa andra som är där av ren nyfikenhet, för att beskåda denna kavalkad av mänskligt kött som blir transporterat i bussar med var sitt lilla bagage. När bussen åker iväg är blicken K:s fru möter inte längre fylld av skräck. Skräcken har försvunnit och Den Stora Tomheten hunnit ikapp K:s ögon. Men det hon inte ser är de små glimtar av fruktan som då och då dyker upp i de honungsfärgade pupillerna - och därmed små glimtar av hopp. Nadja Odobasic

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida