Det är tidig morgon när jag slår upp ögonen. Jag befinner mig i en sommarstuga många mil hemifrån. Man har klämt in mig, mamma, pappa och farmor i ett litet sovrum som för tillfället badar i ett alltför generöst solljus och utanför dörren hör jag röster som viskar, koppar som skramlar och golv som knarrar. Det är min nionde födelsedag och jag anar vad som pågår där ute. Vi har kommit hit för att delta på min farbrors trettioårsfest, lämpligt nog äger den rum just denna dag, vilket resulterar i ett första födelsedagsfirande utanför hemmets trygga vrå. Det pirrar rejält i magen. Mamma gäspar i sängen bredvid och pappas morgontrötta ögon möter min blick lite längre bort, ingen av oss har egentligen vaknat. Men det har farmor! Hon står framför våra sängar och svettas och muttrar, det är korsetten som skall på. Hennes silvergrå hår flyger åt alla håll och de knubbiga fingrarna brottas med knappar och snören. Min annars så timida och milda farmor blir allt rödblommigare och en irriterad rynka träder fram mellan ögonbrynen. Det är onekligen ett ganska lustigt skådespel och vi, hennes publik, kommer oss inte för att rycka in. Vi bara stirrar häpet. Rösterna som viskar i rummet intill tillhör farbror Christers svärföräldrar. Det är dessa röster som framkallar svettdropparna i farmors panna. Hon har, precis som jag, listat ut var de är på väg och nu handlar det om sekunder. Rösterna blir tydligare och tydligare. Knarrandet i golvet är så nära att dörren skakar till en aning. En doft av kaffe har hittat in genom nyckelhålet och farmors blick börjar bli desperat. Det går bara inte för sig att stå framför det paranta paret Wieschalla i bara korsetten! Så knackar det på dörren. Några harklingar övergår i glad sång och i samma veva som Hedwig och Aloise stiger in, försvinner farmor. Hon dyker rakt in i rummets enda garderob! Jak må hun läfva, jak må hun läfva ekar mellan väggarna. Den polska brytningen klingar lustigt i en nioårings öra. I kombination med en farmor i garderoben och två fånigt leende föräldrar i sängen intill är det nästan outhärdligt svårt att hålla sig för skratt. Men det går. Jag får saft och tårta och fint inslagna paket som överlämnas tillsammans med pussar och kramar och hurrarop. Jag är helt överväldigad av den osvenska uppvaktningen och för en liten stund glömmer jag faktiskt bort min stackars farmor som står och trycker bland träningsoveraller och myggnät bara ett par meter ifrån mig. Endast iklädd korsett. Vi skrattar och pratar och genom fönstret ser jag hur allt fler vaknar till liv och tittar fram från tält och husvagnar. Mamma och pappa försöker skynda på det muntra sällskapet som sitter på våra sängar och trivs. De har inte glömt farmor. Snart är stugan fylld av släkt och vänner. Någon behöver gå på toaletten, en annan slår på radion ute i köket. Det dröjer inte allt för länge innan värdparet inser sin plikt och tackar för sig. De reser sig upp och går mot dörren, det har blivit dags att servera frukost. När de stänger dörren efter sig anser farmor att kusten är klar. Samtidigt som hon slår upp dörren till garderoben och ramlar ut, tittar Hedwig in igen. Men, vad hår ni jurt af Ghräta? säger hon i samma ögonblick som hon möts av samma dråpliga syn som vi andra. Vi skrattar länge allihop, och farmors lilla garderobsvistelse blev det hetaste ämnet under kvällens festligheter! Nu är farmor borta sedan flera år, men det här minnet, bland många andra, kommer alltid att finnas kvar inom mig.