Rivalitet är själva grunden till en spännande tennismatch.
Rivalerna ska antingen ogilla varandra skarpt, eller stå för var sin idé om hur tennis helst ska spelas. Det är då det blir riktigt intressant.
Rafael Nadal har aldrig vunnit US Open, ändå är det den femfaldige mästaren Roger Federer som är på jakt.
Den här veckan är det - återigen - upp till dessa två spelare och stilar att få oss att tro att tennis är något mer än bara tennis.
I sin uppmärksammade självbiografi "Open" berättar Andre Agassi om ett tillfälle då han tog med Pete Sampras till teatern. Världsettan Sampras gäspade sig igenom pjäsen, omåttligt uttråkad, och efter den kvällen gjorde inte världstvåan Agassi några mer försök att komma sin ärkerival inpå livet. Han respekterade Sampras - var så illa tvungen: totalt möttes de 34 gånger - men kunde inte fullt gilla någon vars personlighet var en total motsats till hans egen.
Olikhet är också en utmärkt grund till fascinerande rivalitet, särskilt i tennis.
Två olika stilar krävs
Man behöver givetvis inte avsky varandra men det krävs åtminstone två olika stilar för att göra mötena till något alldeles extra. Agassi var tourens främsta returnerare - Sampras hade den farligaste serven. Agassi sökte långa dueller från baslinjen - Sampras sökte nätet. Precis som John McEnroe och Björn Borg 20 år före dem.
Helst ska rivaliteten mellan spelarna vara så stark att man som betraktare tvingas göra ett val som säger något om hur man är som person. Om någon till exempel säger till mig att han alltid höll på Ivan Lendl i matcherna mot Mats Wilander, då tänker jag genast att personen i fråga alltid deklarerar i god tid och är imponerande händig.
Berättar någon i stället att hans absoluta favoritspelare var kroaten Goran Ivanisevic gissar jag att han begick tidig sexdebut och har en motorcykel i garaget.
Och skulle någon - mot all rimlig logik - hålla Thomas Musters grusmatcher som tennishistoriens främsta ber jag personen berätta om sin senaste Iron Man.
Vi vill ha episka finaler
Saknas rivalitet försvinner också förhoppningarna om episka finaler. Serena Williams är till exempel världens bästa spelare på damsidan; ändå får man känslan av att hon är otillfredsställd. Visst förlorar hon ibland, men det är matcher hon oftast förlorar på egen hand - inte för att hon blir utspelad av en rival. Jag tror att hon ofta tänker tillbaka på dagarna som styrdes av viljan att besegra Martina Hingis. Eller Justine Henin, så som belgiskan spelade förr.
Och John McEnroe har öppet berättat om besvikelsen han kände när hans rival - Björn Borg - slutade redan vid 26 års ålder. Sämst verkar McEnroe faktiskt ha mått under 1984, året då han var totalt överlägsen på touren.
Roger Federer har tagit 16 Grand Slam-titlar. Det är rekord. Och det vore lätt att säga att titlarna varit ännu fler om inte Rafael Nadal stulit så pass många de senaste fem åren. Själv tvivlar jag på det.
Nadal behåller Federers hunger
Nadals krafttennis tvingade Federer att höja sin nivå ännu mer. Utan Nadal hade schweizaren redan varit proppmätt, nu befinner sig den främste i stället i jaktposition. Federer är klart efter Nadal på rankingen och efter den tidiga sortin från Wimbledon - Federers vardagsrum - i somras stod många redo att döma ut honom.
Den som gör det bör också minnas att läget var ett liknande i början av 2009. Nadal besegrade honom i finalen av Australian Open och jag var själv tveksam till om Federer hade det i sig att komma tillbaka. Men det hade han.
Några månader senare vann han för första gången på Roland Garros grus och sen följde han upp med sin sjätte Wimbledontitel. Visst hjälpte Nadals skadebekymmer till, men det var också verkligen en pånyttfödd Federer som återtog förstaplatsen.
- Jag blev förvånad över att så många såg mig som slut, berättar Federer i en lång tv-intervju för ATP som gjordes i slutet av förra året.
På väg ut ur svackan
Vid den tiden var det Rafael Nadals tur att höra olyckskorparna kraxa. När han på hösten 2009 gjorde comeback efter sina skador dominerade han inte. I ATP-slutspelet i London vann spanjoren inte en enda gruppspelsmatch, samtidigt som Federer avslutade året som nummer ett.
Det här året har det varit Nadals tur att resa sig. Federer har däremot bara två titlar men de senaste veckorna har tydligt visat att han är på väg ur svackan.
Wimbledonfinalen mellan Federer och Nadal 2008 (som Nadal vann efter fem set) är den bästa final jag har sett. Två rivaler som presterade på sin bästa nivå, men också två stilar som utmanade varandra i fyra gastkramande timmar.
Det är för sådana finalers skull man följer topptennisen och jag skulle så gärna vilja se något liknande på söndag i US Open.
Läget borde vara perfekt. Federer jagar upprättelse och Nadal har fortfarande kvar att bevisa att han kan vinna även i New York.
Som svensk följer man givetvis Robin Söderlings framfart med intresse, men jag vet vilket finalpar rivalidioten i mig vill se på Flushing Meadows.
