Svensk tennis är just nu riktigt illa ute.
Efter Robin Söderling har vi ingenting, därefter ingenting och lite längre ner - ännu mer ingenting.
Robins coach Magnus Norman anser att Robin ska få slippa kommande Davis Cup-rysare för att unga spelare ska släppas fram.
Vilka unga...?!
Nej, Robin ska givetvis ställa upp som en förebild, en ledstjärna i mörkret.
Just en spelare som Robin behövs verkligen nu.
Jag förstår hur Magnus Norman resonerar, men på sikt är det helt galet.
Däremot skulle Robin Söderling ha tackat nej till festen i Båstad tidigare i somras.
Båstad är en jättefin turnering, men Robin hade spelat bra och länge i såväl Paris (grus) som Wimbledon (gräs) och var ordentligt sliten - jag lovar, jag vet - när han kom till Bjärehalvön.
Norman och Söderling skulle inte alls ha varit där.
Robin är femma på världsrankingen just nu.
Det är de fyra Grand Slam-turneringarna som gäller för Söderling numera, därefter spel i Davis Cup-gänget för lilla Sverige, sedan en och annan turnering som passar in i årsschemat.
Söderlings dåliga humör efter finalförlusten i Båstad förklarar jag lätt: Han var psykiskt totalt utbränd, Robin var paj!
Båstad behöver förstås locka med en spelare som Robin. Men det är till slut Robin som väljer och s k a tänka på framtiden. Hans egen framtid och karriär.
Själv slutade jag som 25-åring. Jo, 25!
Jag hade ledsnat på alla resor, hotellrum, flygplatser, matcher, träningar och allt tjolahopp runtomkring.
Jag ställde väl upp på för mycket, kan jag tänka. Hade vunnit elva Grand Slam-titlar och hade säkert kunnat vinna några till.
Men ingenting lockade mig att gå vidare.
Ingen kunde påverka mig, inte ens "Labbe" (Lennart Bergelin, min tränare).
Ärligt talat, jag har aldrig ångrat mig.
Om någon månad är det dags för US Open i New York.
Som jag redan skrivit i denna spalt: Robin Söderling är en av favoriterna och är han bara mentalt och fysiskt (det vet jag!) preparerad, så kan han ta sin första Grand Slam-titel.
Nu är jag ingen "gambler", men hade jag varit en så hade jag definitivt satt en hacka på Tibro-pojken som vinnare.
Sju-åtta gånger pengarna, tror de som kan branschen.
Svensk tennis framtid var det, ja. Vi måste kanske ha lite tålamod.
Men jag har ett bra förslag: Kasta in mycket kunnige Fredrik "Fidde" Rosengren som ansvarig för satsningen på de rätta ungdomarna.
"Fidde" kan tennis, han brinner för tennis och en mer lämpad person känner jag inte till.
Rosengren hinner nog, precis som jag, fortsätta att skriva tennisanalyser här i SPORT-Expressen.
För övrigt är jag lite småstolt över att i dag få dela tidning med Annika Sörenstam.
Ska nu avslöja att jag alltid beundrat Annika.
Vilken tävlingskvinna hon var.
Vilken auktoritet!
Skulle vara kul att få sätta sig ned och verkligen snacka med henne någon gång.
Jag tror nämligen att tennis och golf påminner mycket om varandra.
Samma psykbrytmönster och allt upp och ner under tävlingar.
Annika är min brud, hustru Patricia håller med.
