Tennis på 70-talet var en sport. I dag är det en helt annan.
A l l t är annorlunda, inte minst på racketsidan, nya bollar, fräschare träningsmetoder, mer vetenskap och massor med gym och skivstänger och psykologer och gud vet allt.
Jag visste inte vad gym var för något. Fanns gym över huvud taget då?
Federer, Nadal och alla de andra är atleter, med muskler som kroppsbyggare, oftast starka psyken - ja, kalla dem gärna de perfekta tennis- och sportmänniskorna.
Hur många var perfekta på min tid, på 70-talet?
Jag försökte och tack vare Labbe (Lennart Bergelin, min tränare) var jag nog den mest vältränade spelaren i hela världen.
Skryt? Inte alls, så var det säkert.

I dag kan jag berätta att jag aldrig förlorade en match på grund av för dålig kondition. Inte en enda match under hela min karriär. Jag orkade springa efter varenda boll. Var det 35 grader varmt och 100 procents luftfuktighet så tänkte jag inte på det. Jag märkte det inte.
Minns när jag mötte spanjoren Manuel Orantes i finalen i Paris 1974. Han tog de två första seten med 6-2, 7-6.
Kört, trodde nog alla runt centrecourten.
Vid sidbytet såg jag ett plågat ansikte. Orantes var slut och jag tänkte, det här vinner jag lätt. Så blev det också: 6-0, 6-1, 6-1.
Orantes var spyfärdig efteråt.
Tyckte nästan synd om honom, men jag hade ju vunnit min första Grand Slam-titel. Det var stort och hur Orantes såg ut var av ringa intresse just då.
Nu hade alla andra i tennistoppen fått reda på att Labbe masserade mig var och varannan dag. Hans nypor var stenhårda. I Monte Carlo skulle Orantes spela kvartsfinal, tror det 1976. Han frågade mej om inte Labbe kunde hjälpa även honom kvällen före med sådan "där bra Borgmassage".
Visst, Labbe ställde upp.
Orantes blev tyvärr så illa tilltufsad att han lämnade walk over till kvartsfinalen. Han kunde inte gå, knappt röra sig. Han hade ont från topp till tå. Karln var mörbultad.
Orantes fick även tacka nej till de två närmaste turneringarna. Han var skadad...
Jag var först med topspin, med hårband (minns ni?), men jag tränade absolut hårdast. Det tänkte ingen på just då.
Men tre-fyra timmar tennis varje dag, mycket löpträning och länge, ofta intervaller, men aldrig med skivstänger. Jag var beroende av hård träning. Ingen behövde piska fram mej.

Det förekommer läggmatcher i tennis också med stora pengar i omlopp. Jag har varit med om en, i Montego Bay på Jamaica på 70-talet. Det var definitivt inget spel eller gambling med i bilden.
Det var en ointressant jippoturnering för ett amerikanskt tv-bolag. Jag mötte Peter Fleming, mest känd som dubbelpartner till John McEnroe. Kanske satt några hundra på läktarna och jag tyckte bara det var hur trist som helst.
- "Malmen", beställ in en bricka med pina colada till mitt rum. Jag skiter i det här nu...
Så blev det. "Malmen" var Expressenjournalisten Thomas Malmquist, som satt på första bänk. Han grejade detta och jag förlorade...
Det var då det. Nu är det 2010 och i New York är det varmt. Och just nu är världseliten där med Federer och Nadal. Bättre kan det bara inte bli...och det var nog inte bättre förr. Men lika varmt.