I natt möter Robin Söderling det bästa som finns på denna jord.
Är Robin chanslös?
Nej, inte alls.
1978 flyttades US Open från klassiska Forest Hills till Flushing Meadows.
Jag fick spela invigningsmatchen mot Bob Hewitt. Det skulle egentligen ha varit fjolårsvinnaren Guillermo Vilas. Han kunde inte, så jag kastades in. Inga problem alls.
Åtta år senare fick anläggningen ett något krångligare namn: USTA Billie Jean King National Tennis Center US Open.
Bättre och bättre dag för dag
Där är vi alltså nu. Inne på Arthur Ashe Stadium ska nu världens störste tennisspelare genom tiderna, Roger Federer, möta ett verkligt hot som heter Robin Söderling och kommer från Sverige.
Att möta Roger Federer är att möta det bästa som finns på denna jord. Och han har bara blivit bättre och bättre de senaste veckorna.
Med andra ord, Robin är chanslös?
Nej, inte alls.
Robin vet om att han har slagit Federer och kan göra det igen. Jag anser att underlaget just här är det bästa som Robin kan få spela på. Han har självförtroende och han tror på seger. Jo, så tänker han och så ska man tänka.
Han har snart sin titel
Dessutom är han i fysiskt topptrim. Han vet att han är preparerad för fem tuffa set i värmen.
Viktigast av allt, han måste börja bra och inte vackla ett smack.
Han måste ta sina egna servegame, inte låta Federer få genvägar in i matchen.
Många håller inte alls med mig, vad jag förstår. Men jag är envis som f-n, Robin har snart sin Grand Slam-titel. Ingen skulle bli gladare än jag, för jag vet vad denna titel betyder för egot och framtiden.
55 procents segerchans för världens störste. Återstår 45 procent för en som vill bli det.
Jag stängde ute det mesta
Arthur Ashe Stadium tar noga räknat 23 771 åskådare. Flest tennistittare i världen, förstås. Jag själv har aldrig spelat inför så många. Tror dock det var 21 000 eller i den stilen när ATP-slutspelet avgjordes i Madison Square Garden i New York.
Om det var något speciellt? Nej, inte för mig. Jag stängde ute det mesta och koncentrerade mig på min och min motståndares tennis.
Om det var 20 000 eller 279 åskådare, det spelade ingen roll. Tror knappast jag märkte något heller.
* * *
Arthur Ashe var en genomsympatisk amerikansk kille. Han var färgad och alla älskade honom. Dessutom var han också en världsspelare i absolut topp. Han vann till exempel just US Open 1968.
Han var unik som spelare och människa. Han skänkte massor av pengar till välgörenhet. Han stod bakom tennisskolor för fattiga i utsatta kvarter, han kastade sig in i politiken och ville alla gott.
Från slutet av 60- och till mitten av 70-talet tjänade han mest pengar av oss alla i världstoppen. Inga Zlatan-slantar precis, men ändå.
Jag gillade aldrig Connors
Arthur Ashe fick hiv via blodtransfusioner och dog senare i aids 1993. Att nu världens största tennisarena uppkallades efter just Arthur Ashe applåderade en hel tennisvärld. Dock inte Jimmy Connors, en annan världsstjärna i tennis.
- Så mycket som jag gjort för amerikansk tennis borde denna arena heta Jimmy Connors Stadium.
Sa Connors.
Typiskt Connors. Jag gillade honom aldrig. Han hade ytterst få vänner i tenniscirkusen. Jo, en förresten, hans mamma.
Connors var en stor och bra tennisspelare, visst. Men där tror jag att jag sätter punkt.
Bruce kanske har vägarna förbi
US Open är förstås mycket rock'n'roll, speciellt i slutet av veckan och under kvällsmatcherna. Rolling Stones redan då ärrige Keith Richards besökte mig nästan alltid under US Open eller när jag spelade i Madison Square Garden. Någon gång var Ron Wood också med.
Richards och jag blev kompisar, jag bjöds in så fort det passade in till deras konserter. Så visst fanns det alltid en massa kändisar i närheten.
Robin ska vara på sin vakt. Nästa gång han kommer ut från duschrummet kanske Bruce Springsteen eller något annat högoktanigt står och väntar.
