Johanna Larsson skulle precis skicka i väg första serven, då öppnade sig himlen och matchen fick brytas.

Fyra timmar senare hände exakt samma sak. Under tiden satt Sofia Arvidsson och väntade och väntade på sin match.

När Kvällsposten träffar Sofia Arvidsson är kompisen Johanna Larssons match redan sex timmar försenad - till slut blev det inget spel överhuvudtaget.

- Det är värre för Johanna än för mig, hon måste vara stand-by hela tiden, säger Arvidsson.

Tanken var att hennes match skulle spelas direkt efter Johannas.

För att fördriva tiden lyssnar Sofia på musik och läser en bok, hon försöker att inte tänka så mycket på matchen.

- Det är inte mycket att göra åt. Vi är ändå vana vid det här, det är en del av vårt yrke. Ofta när det är Grand Slam-tävlingar kan vi få vänta ännu längre. Det gäller att slappna av så gott det går, säger hon.

"Man går ner i varv"

Och Arvidsson verkar avslappnad - hon har varit med om det här förut.

- Det går inte att hålla uppe energin, man går ner i varv.

Sofia berättar att hon kommer att koppla på "tävlingsfokus" när Johanna spelat sitt första set. Då värmer hon upp på gymmet.

När man har gott om tid svävar gärna tankarna i väg. Vi kommer in på OS.

Sofia medger att hennes uppladdning inte är optimal. OS spelas precis som Wimbledon på gräs. I Båstad spelas det på grus.

- Nej, det är inte optimalt, säger hon.

- Hade det inte varit i Båstad så hade jag inte spelat en grustävling den här veckan. Om någonting kanske jag hade spelat en hardcourt-tävling i USA, tillägger hon.

Ångrar inte beslutet

Men hon ångrar inte sitt beslut att ställa upp. Arvidsson tycker att det är viktigare att komma in med en bra känsla i kroppen än att träna på rätt underlag.

- Ärligt talat är det bättre att känna att man vinner. Jag åkte ut direkt i Wimbledon och tog bara tre game. Det hade inte varit kul att gå in i OS-turneringen med den känslan. Nu får jag ändå vinna här mot bra motstånd, det är viktigt, säger Arvidsson.

- Sen är det skönt att vara hemma, tillägger hon.