ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Foto: Cornelia Nordström
Foto: Cornelia Nordström

SVT-Lehmann: "Ältar tills jag blir knäpp"

ANNONS:
TRE STARKA MINNEN FRÅN KARRIÄREN

1) Jaroslavl.

Jag var där knappt två månader efter tragedin och hade ångest för att åka dit. "Visst, jag kan åka, men blir det inget får ni leva med det", sa jag. Jag tyckte att det var så hemskt. Men vi åkte dit och blev helt tagna av vilka fantastiska människor det fanns i och omkring klubben, den värmen som de visade! Vi åkte tillbaka till Moskva direkt efteråt och satt helt tysta. Det var fruktansvärt, men samtidigt helt fantastiskt. Människorna där verkar ha en helt annan inställning till livet och döden. Det gör det lättare för dem att ta sig vidare. Sedan åkte vi tillbaka när de skulle ha sin första hemmamatch. Då ringde de i klockan där alla namnen är ingraverade som de gör inför varje match nu för tiden. En pojkspelare slog i klockan och hela arenan var helt tyst. Sedan började hela arenan sjunga nationalsången. Vi kommer aldrig att få vara med om något liknande igen i hela våra liv, det var helt fantastiskt.

 

2) JVM.

Jag gör mitt sjunde raka JVM i vinter. När vi började sända 2007 gick Sverige till semifinal, sedan har de spelat medaljmatcher hela tiden så vi har varit med på resan från att vara en marginalnation till att vara världens bästa nation i juniorhockey. Senast var det i Kanada där hockey är religion och juniorlandslaget är Gud. I den miljön gick Sverige in och presterade som bäst när det gällde som mest. Det var mäktigt. Att ha fått vara med och göra den resan med juniorlandslaget - även om det har varit olika spelare - känns fantastiskt.

 

3) OS.

Jag har gjort fem OS, men i de två senaste i Vancouver och London fick jag kombinera det jag tycker att jag är bäst på. Jag fick vara både programledare och reporter på arenan. I Vancouver hade vi den bästa studioplatsen i hela arenan. Det var i Kanada, det var hockey och vi hade den bästa platsen i arenan. Det var häftigt. Och nu i London satt jag först i en studio och sedan höll jag i studion på friidrottsarenan. De två senaste olympiska spelen har varit det största jag har upplevt.

Visa merVisa mindre
Tidigare artiklar
Visa flerVisa färre

Experter kommer och experter går, men Marie Lehmann består.

SVT-profilen har lett Hockeykväll i fem år och är en av kanalens mest rutinerade programledare.

För SportExpressen.se berättar hon om skillnaden mellan att arbeta med Niklas Wikegård och Mikael Renberg, om livet som spelarfru i NHL - och om hur tankarna egentligen går efter en sändning.

- Jag mår ofta rätt så dåligt. Man ältar tills man blir knäpp.

Vissa lär sig av framgångar. Andra lär sig av misstag.

Sedan finns det de som lär sig av bankrån.

Fråga bara SVT:s programledarprofil Marie Lehmann, 47.

Erfarenheten från händelsen i Spånga på 80-talet kommer alltid att finnas med henne.

– Jag gick en introduktionskurs för att jag skulle sitta i kassan på banken och där fick man lära sig hur man skulle hantera situationen om man blev utsatt för rånförsök. Det gick inte mer än tre veckor så kom det in någon galning med en lapp i handen där det stod "jag har en handgranat i fickan, ge mig alla pengar du har!". Jag var jätteung och tänkte "hur är det nu jag ska göra?". Jag tryckte på knappen jag skulle trycka på, men inget hände och jag hörde mig själv säga "jag är ledsen, jag har inga pengar". Men det löste sig. Han gick, fick inga pengar och jag fick en tårta av banken, säger Marie Lehmann.

– Då upptäckte jag den här lösningsorienterade sidan som jag har. Det händer oväntade saker i livet som man måste lösa. Det tror jag har hjälpt mig i jobbet.

"Jag vägrade först"

"Jobbet" är en roll som programledare på SVT Sport.

Där hamnade hon i slutet av 90-talet efter en utbildning på journalisthögskolan i Stockholm.

Men att hon nu, drygt tolv år senare, skulle vara en av Sveriges populäraste sportankare var otänkbart då.

– Jag skulle absolut inte bli programledare, men "Pyng" (Per Yng, nuvarande sportchef på SVT Sport) var min handledare och ville ha en "ståuppa" från någon match i Södertälje. Jag vägrade, men gjorde det till slut och sedan rullade det på. Jag började med morgonsändningarna och tyckte att det var jätteroligt.

Du har varit både reporter och programledare - vad ser du dig som främst?

– Sedan jag började med Hockeykväll känner jag att min titel är programledare. Men jag älskar arenan, ljuden och ovissheten. Det bästa är när vi har studio i arenan. Då är det både programledarjobb och reporterjobb. Om jag skulle sitta i en studio i tv-huset hela tiden skulle jag ruttna bort. Jag kommer aldrig bara att vara programledare, då blir det inget bra. Man behöver vara ute och träffa människor.

Har du något mardrömsminne från dina år i jobbet?

– Nja, jag mår ofta rätt så dåligt och ältar när jag kommer hem. "Fan, nu glömde jag det där" eller "Varför tänkte vi inte på det?". Det kan vara småsaker enligt andra. Man ältar tills man blir knäpp. Men när jag gör något fel försöker jag tänka hur jag ska göra det bättre nästa gång.

Ville först inte följa med

Få svenska sportjournalister har erfarenhet från NHL-livet på insidan.

Men när AIK-spelaren Tommy Lehmann 1987 fick ett NHL-kontrakt av legendariska Boston Bruins följde hans blivande fru Marie med till Nordamerika.

En flytt som väckte delade känslor.

– Jag var inte så sugen på att följa med egentligen för anledningen till att jag slutade med basketen (bland annat tre års elitseriespel i KFUM Söder) var att jag ville tjäna mitt uppehälle. Det var skitjobbigt att leva på någon annan så jag ville jobba. Jag skulle plugga i Boston var det tänkt, men sedan blev Tommy skadad och vi flyttade mellan Boston och Portland. Det blev ett flackande liv som det ofta blir, säger Marie.

– Men det var en tid i livet som jag ser som en stor fördel. Jag fick åka dit och bo där, leva i en ny kultur och lära mig språket. Jag fick många kontakter och lärde mig mycket. Precis som med bankrånet uppstod oväntade situationer som vi var tvungna att lösa.

Hur var atmosfären bland spelarfruarna - var det hierarkiskt?

– Det var väldigt längesedan, men klart att det var hierarkiskt. Sedan är frågan är mycket man bryr sig om sånt.

Men du trivdes?

– Ja, det gjorde jag. Som sagt lärde vi oss mycket - även om vårt förhållande. När vi åkte sa vi att "antingen gifter vi oss om några år eller så kommer vi att hata varandra". Jag har tänkt på det rätt så mycket efteråt. Att man reagerade som man gjorde där och då. Vi var rätt utlämnade som två 20-plusåringar som åkte i väg, men vi löste det och är fortfarande gifta.

"Var väldigt nervös"

Många förknippar numera Marie Lehmann med Hockeykväll.

2007 bestämde sig Peter Jihde för att byta kanal från SVT till TV4, och då blev jobbet som programledare för Hockeykväll ledigt.

Lehmann fick det och sedan dess har hon - en gång i veckan - guidat tittare mellan arenor i Jönköping, Mora och Timrå.

– Det finns alltid mycket att prata om. Sedan gäller det att hitta det man själv tycker är viktigast. Det kräver mycket jobb, men det är roligt.

Var det givet att ta jobbet när du fick frågan?

– För mig var det nog det, det var mer omgivningen som var osäker kanske. De flesta sa "klart att du ska ta det", men pappa sa - av ren omtanke - att det var så förknippat med Peter att det bara kunde bli fel för mig. Hur bra jag än skulle klara jobbet. Men jag kände att "äh, det är ett program och alla program lever sitt eget liv så det ska väl inte vara några problem". Så jag tog det och jag tycker att det är riktigt roligt.

Med de orden från din pappa i bakhuvudet - var det nervöst?

– Det är så länge sedan, jag kommer knappt ihåg. Jag vet att jag var väldigt nervös, men jag hade idéer hela tiden om hur jag ville att programmet skulle se ut och vad jag tyckte var bra och mindre bra innan jag tog över. Så jag visste vad jag ville göra och det var skönt.

"Hålla tillbaka gör man inte"

Under de fem åren som hon har jobbat med Hockeykväll har hon kamperat ihop med två olika experter.

Först Niklas Wikegård.

Sedan Mikael Renberg.

– Jag jobbade alltid jättebra ihop med Niklas, han är en person i rutan och en annan vid sidan av. Där skiljer de sig inte så mycket åt, Niklas och "Micke". Det är två omtänksamma, begåvade människor som är lagspelare. Det är möjligt att programmen såg olika ut, men det är också en del av hela utvecklingen. Det var nog bra som det blev. Niklas ville vidare och då ska man ta sig vidare. Jag tittar mer framåt än bakåt. När det händer något får man ta det goda och hitta lösningar i stället för att tänka "fan också!", säger Lehmann.

Fick du hålla tillbaka Wikegård lite?

– Det var mer formuleringar ibland kanske. För hans egen skull. Men hålla tillbaka gör man inte. Det viktigaste är att man är sig själv, det är detsamma med gäster. Man är olika som personer och det ska synas.

Hur påverkades ditt arbete av bytet från Wikegård till Renberg?

– Det är rätt så mycket samma sak, man gör samma arbete och sitter och diskuterar med kunniga personer. Niklas hade hållit på längre när jag började medan "Micke" var ny så där var väl en skillnad. Men nu när "Micke" har blivit varm i kläderna och vet mer vad han vill göra och tycka om saker och ting så är det lite samma.

"Skillnad på män och kvinnor"

Hur länge Marie Lehmann blir kvar i tv-rutan har hon ingen aning om, inte heller hur många år till hon kommer vara Hockeykvälls ansikte utåt.

I dagsläget har hon inga planer på att byta riktning - men allt kan ändras över en natt.

– Nu får jag göra den roligaste hockeyn och det är utvecklande och spännande på många sätt. Men så fort jag blir rastlös - och det kan jag bli över en natt - så vet jag inte vad som händer. Det är min största fara vad jag än håller på med, att jag ska tycka att det blir tråkigt. Men så känns det inte nu.

Ser man på tv-profiler som exempelvis Arne Hegerfors och Göran Zachrisson så har de varit med väldigt länge. Tror du att du kommer sitta i tv när du är 65 år eller är det någon skillnad där?

– Jag vet inte. Men jag tror att det är skillnad på män och kvinnor. De du nämner är ju bara män som har hållit på länge. Det ska bli spännande att se, och det blir en utmaning för oss som håller på med det här. Vi får se om det blir någon förändring.

Tror du att det är mer okej att vara man och äldre i tv-rutan än att vara kvinna och äldre?

– Jag vet inte vad det beror på att det har varit så. Det behöver ju inte bero på arbetsgivaren eller tittarna. Men jag har ingen aning. Förut var det färre kvinnor inom tv-sporten överhuvudtaget så det kanske inte var så konstigt. Vi får väl se, det finns ju äldre kvinnor som håller på fortfarande. Så det förändras väl i takt med att det blir fler kvinnor som jobbar med det här. Men det är en skillnad, tanken har absolut slagit mig. Klart att man kan fråga sig hur länge det är okej som kvinna att hålla på? Vi får se. Jag tycker i alla fall att det är lika kul fortfarande. Man utvecklas hela tiden och får jobba med sig själv, det tycker jag är roligt.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
Anmäl till Pressombudsmannen
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: