Året var 1972, platsen Sapporo i Japan, men denna gnistrande kalla februaridag påminde mest av allt om en vanlig vinterdag i Norrbotten.
För en 24-årig OS-debutant från Bergnäset i Luleå var det som hemma. Och hemma är som bekant alltid bäst.
Men den här dagen var Sven-Åke Lundbäck faktiskt mer än bäst. Han var helt överlägsen.
- Det var helt enkelt det perfekta loppet, säger Lundbäck.
Distansen var visserligen 15 kilometer, men Sven-Åke Lundbäck var i en sån form att man kunde ha blåst av det hela redan efter fem.
Lundbäck startade loppet i ett fullständigt ursinnigt tempo. Finske Mieto, norske Formo och sovjetiske Simjasjov var möjligen favoriter på förhand - men i verkligheten helt chanslösa.
Efter fem kilometer var ledningen 27 sekunder.
- Jag hade bara en taktik: Att köra skjortan av dem direkt. Det fick bära eller brista.
Var det någonsin nära att det brast?
- Oh, nej. Jag var i toppslag, allt gick klockrent och redan efter ett par kilometer var jag faktiskt säker på att vinna.

Ett fysiskt fenomen

Lundbäck var känd som ett fysiskt fenomen. Hans syreupptagningsförmåga (94) var den högst uppmätta i världen vid den här tiden.
I Lundbäcks lätta kropp var det ungefär som att stoppa in en Ferrari-motor i en gokart. Lätt hjulbent och våldsamt diagonalande flög han fram i spåren.
Eller som Expressens Stig Bodin beskrev upploppet i Sapporo:
"Så dyker han då upp - snön yr om den vitklädde åkaren i den röda toppluvan, ryggen krumt böjd över stavarna som bågnar av tyngden och kraften i frånskjutet".
I målområdet utbröt rena kaoset. OS-guldet var Sveriges första (och skulle visa sig bli det enda) i Sapporo och Lundbäck blev omkramad, intervjuad och gratulerad länge, länge efter målgången.
Dessvärre alldeles för länge.
- Kalla det orutin, men resultatet blev att jag drog på mig en ordentlig förkylning. Resten av OS blev förstört för min del.
Men "Det perfekta loppet" gav ändå Lundbäck legendstatus i svensk idrott. Uppmärksamheten var enorm när den olympiske mästaren återvände till Sverige. Inte minst i Norrbotten. Sittandes i en hästsläde drogs en snuvig och närmast chockad Lundbäck runt i
centrala Luleå och hyllades av tusentals lulebor.
- Det hade jag faktiskt gärna avstått. Jag fattade inte vad som stod på; jag hade ju bara vunnit ett skidlopp? Det fanns andra som gjort mycket viktigare saker.
Med 35 års perspektiv på guldet - vad innebar det för dig?
- Oj, jag har så mycket att tacka det för. I hela mitt liv har guldet öppnat dörrar för mig.

Vann Vasaloppet

Lundbäck behöll sin plats i den absoluta världseliten i flera år efter Sapporo. Även om han misslyckades vid såväl OS 1976 som 1980 blev han världsmästare både individuellt och i stafett i Lahtis 1978.
Tre år senare åkte Sven-Åke Lundbäck Vasaloppet, som skulle visa sig bli hans sista tävling. Naturligtvis vann Lundbäck.
- Men när jag tog av mig nummerlappen tänkte jag "aldrig mer". Jag hade plågat mig i 20 år, i fortsättningen skulle jag bara njuta av skidåkningen.
Lyckades du?
- Jodå. Sedan dess har jag bara åkt som glad motionär. Jag tar det lugnt och blir till och med omåkt i spåren ibland.
Jaså?
- Japp. Men okej, de brukar se ut att vara en 30- 40 år yngre än mig.