Ingemar Stenmark var världens bäste utförsåkare - men han var för bra.
Det ansåg åtminstone Serge Lang, mannen som då styrde den alpina världen med en maktfullkomlighet som gav honom smeknamnet "Idi Alpin".
Efter att Stenmark tagit hem totalsegern i världscupen tre gånger ändrades reglerna så att den svenske superstjärnan skulle tvingas köra störtlopp.
I september 1979 reste han till norra Italien för träning i störtloppsbacken i Schnalstals-alperna. Två som var där var norske störtloppsåkaren Erik Håker, som lovat hjälpa Stenmark med träningen, och journalisten Magnus Wilandh. Trots att det gått drygt
28 år sen dess minns båda olyckan som om det vore i går.

I över 100 km/h kom Stenmark till ett hopp där rutinerade störtloppsåkare hoppade kanske fem-sex meter, Stenmark flög som en vante och slog bakhuvudet i marken när han landade 30 meter längre ner.
- Han låg alldeles stilla med armar och ben i onaturlig ställning. Jag trodde han var död. Det var fruktansvärt. Jag sov inte på två dygn efter det, berättar Magnus Wilandh.
- Egentligen var det en lätt backe. Men Ingemar hade otur när vinden tog honom efter hoppet. Först trodde jag inte det var någon fara. Sedan blev jag rädd, berättar Erik Håker.
Ingemar var medvetslös, när han vaknade upp sa Erik till honom:
- Du har kört omkull, Ingemar.
- Nä, har jag det.

Stenmark hämtades av en italiensk militärhelikopter som tog honom först till Bolzano - men där stormades sjukhuset av oroliga fans och när till och med autografjägare trängt sig in på hans rum flyttades han igen: till ett sjukhus i Innsbruck. Läkare
röntgade hans hjärna, men kunde konstatera att han klarat sig med "bara" en hjärnskakning.
Stenmark ringde hem till pappa Erik och mamma Gunborg i Tärnaby.
- Jag har lite ont i nacken fortfarande, men det är allt, sa Ingemar.
Sedan var han ivrig att börja träna igen.
Även om han aldrig mer körde störtlopp - och aldrig mer vann den totala världscupen.

Stenmark valde att satsa enbart på slalom och storslalom. Fem månader efter störtloppskraschen vann han också dubbla OS-guld i Lake Placid.
- Stenmark och jag bodde ofta ihop på resor. Han är en jäkla hygglig gutt, men det blev inte mycket prat. Vi sa bara godnatt och godmorgon (skratt). Nej, då. Ibland kunde vi snacka om bilar och jakt, berättar Erik Håker, som senast träffade Stenmark på
Franz Klammers 50-årsdag för tre år sen.
- Det var en kul fest. Och Ingemar är lite mer pratsam nuförtiden.
Bästa minnet av Stenmark?
- Det var att han tränade så hårt. Han var ofta ute och sprang morgon och kväll, han gick på lina för att öva upp balansen och han var smart: Alla vi andra körde storslalom på 210-212 centimeter långa skidor. Ingemar mörkade och hade skidor som var 205.
Vilket han fattat var det bästa.