"Det är klart att den finns en oro över att folk ska reagera jättestarkt. Men det får jag ta i så fall", säger Björn Ferry om sin bok. Foto: Emmalisa Pauly
"Det är klart att den finns en oro över att folk ska reagera jättestarkt. Men det får jag ta i så fall", säger Björn Ferry om sin bok. Foto: Emmalisa Pauly
Foto: Emmalisa Pauly
 Foto: Emmalisa Pauly
Björn Ferry korsar mållinjen som OS-guldmedaljör i Vancouver 2010. Foto: Nils Jakobsson
Björn Ferry korsar mållinjen som OS-guldmedaljör i Vancouver 2010. Foto: Nils Jakobsson
Förra skidskyttestjärnan Helena Ekholm är en av tjejerna som pekas ut som mobbare i boken. Foto: Joel Marklund
Förra skidskyttestjärnan Helena Ekholm är en av tjejerna som pekas ut som mobbare i boken. Foto: Joel Marklund
Wolfgang Pichler och flera andra tränare sågas i boken som "odugliga". Foto: Robban Andersson
Wolfgang Pichler och flera andra tränare sågas i boken som "odugliga". Foto: Robban Andersson
Ferry uppmanade Charlotte Kalla att onanera i OS-byn. Foto: Nils Petter Nilsson
Ferry uppmanade Charlotte Kalla att onanera i OS-byn. Foto: Nils Petter Nilsson

Ferrys hårda utspel – berättar i nya boken

Publicerad

STORUMAN. Han beskyller Helena Ekholm för att vara en mobbare, odugligförklarar tränare, beskriver blöta spritfester under säsong, och uppmanar Charlotte Kalla att onanera i OS-byn.

Björn Ferrys bok ”Ferry Tales” är här.

– Det är klart att det finns en oro över att folk ska reagera jättestarkt. Men det får jag ta i så fall, säger Björn Ferry.

Det är nog bara att du börjar stålsätta dig då, Ferry.

Jag tillbringar en hel dag och kväll med att sträckläsa den 436 sidor långa boken ”Ferry Tales – Inte så förbannat tillrättalagt”.

Tar sedan planet upp till Umeå, sätter mig bakom ratten i hyrbilen och startar den nära tre timmar långa färden upp mot Storuman.

Det är ett bra upplägg.

Det behövs några timmars ensamt funderande innan det är dags att träffa 36-åringen bakom det han själv beskriver som en ”dagboksbiografi”.

Enkelt beskrivet är boken uppdelad i tre delar och tidsepoker: Säsongen 2011–12, försäsongen 2013 och den avslutande säsongen 2013–2014.

Allt skrivet i en slags dagboksform.

Men samtidigt så mycket mer.

Är den bra?

Den är Björn Ferry.

Ni som ser Ferry som den där festlige oneliner-virtuosen i tv-intervjuer kommer att känna igen er. Ni som ser Ferry som en rak och brutalt ärlig man likaså. Samma sak för er som kommit Ferry så nära att ni i timmar diskuterat skogsbruk, miljöförstörelse, familjeliv och hans kärlek till Heidi och sonen Dante.

Och för all del även ni som noterat Ferrys fascination för kiss & bajshumor, onani och diverse andra mer eller mindre rumsrena aspekter av livet.

Boken tar upp allt det där och mycket mer.

Men en sak kom som en överraskning: Den kompromisslösa kritiken av flera personer i skidskytten Björn Ferrys absoluta närhet.

 

 

Hotell Toppen, Storuman.

– Oj, den är ju hemlig! Storumanborna blir ju tokiga om de ser den här redan nu.

Björn Ferry skrattar och tittar sig omkring i den ganska glest besatta lunchrestaurangen på hotellet.

Mellan oss på bordet har jag just lagt upp ett rykande färskt exemplar av hans bok. Och det råder liksom inget tvivel att det är med stolthet Ferry tittar på sitt verk.

– Jo, jag känner mig nöjd. Och stolt. Oavsett om den säljer i noll eller hundratusen exemplar är jag nöjd att den blivit som jag ville.

Ferry fortsätter:

– Jag har ju skrivit vartenda ord själv. Valt titel. Valt omslagsbild. Så jag kan verkligen stå för allt. Inte blivit lurad till något.

Så vad tror du läsarna kommer att tycka?

– Det jag hoppas är att man ska tycka att den någonstans är bra. Att det inte bara är någon skandalbok. Inte någon vanlig idrottsbiografi som när Glenn Hysén suttit och värkt ur sig några roliga historier.

Björn Ferry tittar på omslaget.

– Och det är klart att jag hoppas att de ska tycka att den är mer välskriven än någon annan idrottsbiografi. Och tänka på att han har gjort det själv. Det är ju det jag tycker är det häftigaste av allt.

Boken är alltså Björn Ferrys debut. Det är ingen direkt nyhet att alla författare noga överväger hur ens bok ska börja. Speciellt den allra första.

Björn Ferrys variant?

Att på första sidan lansera onani som en slags universalmedicin.

Få se nu, hur tänkte du där egentligen?

– (skratt) Det enkla svaret är att jag bara började så. På en ingivelse. Jag tyckte det var en kul historia. Och så skrev jag bara på.

Jag kan ju erkänna att man studsar till som läsare.

– Och det är väl förstås en risk. Att man som läsare sedan bara avfärdar boken som banal skit och lägger bort den.

– Men samtidigt: Hade jag börjat med någon av de seriösare delarna kanske någon avfärdat den som tråkig skit och i stället lagt bort den av det skälet.

Ärligt talat är det ju en hel del kiss & bajs-humor, sprit, onani, sex och grabbigheter i boken. Var det självklart att det skulle vara med?

– Ja, men... det är ju så jag är.

Du är inte rädd att framstå som alltför, tja, just grabbig?

– Svaret ligger ju i det här, säger Björn Ferry och pekar på undertiteln ”Inte så förbannat tillrättalagt” på omslaget.

Sedan fortsätter han:

– Annars kunde jag lika gärna ha jag bett dig skriva boken. Och vi skulle tillsammans ha övervägt varenda rad. Tänkt på vad som kunnat ge ”ett fint eftermäle till Björn Ferry”.

Låt mig gissa: Det var aldrig aktuellt, va?

– Nej, då hade jag hellre skitit i det. Något sådant är jag inte intresserad av.

Ferry lutar sig tillbaka i stolen. Och ler.

– Och alla som känner mig vet att det inte är något konstigt. De vet att jag är så här. Att jag tillhör de tio procent av befolkningen som tycker att det är kul med pruttar.

Vad tror du själv kommer att bli mest omdiskuterat i boken?

– Tänker man nyhetsmässigt och medialt är det kanske historierna inifrån laget. Det jag skriver om damerna, om Wolfgang Pichler och om Staffan Eklund. Och det var väl såna delar som var svårast att skriva.

Ja, du är rätt kritisk flera gånger om.

– Visst. Det är ju en del personer som får sig en känga. Men det är ju inte så att jag beskyller någon för mord. Eller att det är så där jätteelakt.

Jag är inte helt säker på att alla utpekade håller med om den beskrivningen.

 

 

I ett utdrag från ”Ferry Tales” här under kan ni läsa kapitlet om när Björn Ferry beskriver den frostiga stämningen i damlandslaget. Hur han beskriver det med orden: ”Mobbing är vad det är”.

Ferry ger kvartetten Helena Ekholm, Anna Maria Nilsson, Jenny Jonsson och Elisabeth Högberg namnet ”De fyras gäng” – och menar att de fryst ut Ingela Andersson och Anna Karin Strömstedt.

Enligt Ferry går det så långt att de två sistnämnda vid ett tillfälle inte vill vara med i en världscupstafett på grund av vad ”De fyras gäng” ska säga om det inte går bra.

Varför ville du ha med det i boken?

– Dels för att just den dagen när jag skrev texten upplevde jag det här väldigt starkt. Det var något som påverkade hela laget. Det var något vi pratade väldigt mycket om: Om hur svårt ledarna hade att tackla situationen. Om varför det uppstått. Om varför vi killar aldrig hade de här problemen.

Björn Ferry fortsätter:

– Dels för att man ju såg att några av tjejerna drabbades hårt av det här. Mådde så dåligt att de inte ville tävla. Då är det ju allvarligt. Och ingen klarade riktigt av att sätta ner foten.

Du pekar alltså ut Helena Ekholm som en av ”mobbarna”. Och lägger extra ansvar på Ekholm i hennes roll som informell ledare i laget. Du menar att hon kunnat sätta stopp för allt.

Står du fast vid det i dag?

– Ja det gör jag. För jag tror hon hade möjligheten att göra det. Kunnat göra skillnad. Ta risken att sätta ner foten utan att själv drabbas.

Av vilken anledning?

– Helena var ju lagets etta. Är du säker på din plats i laget kan du ta en större risk på alla sätt. Men... jag tror också att Helena kanske inte sett sig själv som den personen – även om hon faktiskt var det. Ibland kan du ha sådan makt utan att veta om det. Så var det länge för mig.

Det framgår inte riktigt hur den här mobbingen går till?

– Det var väl mest den här varianten (Ferry vänder ryggen mot mig), att vissa pratar med varandra men ignorerar personen intill. Utesluter den personen. Fryser ut. Syrliga kommentarer bakom ryggen.

Under många år tillbringade du mycket tid med Helena Ekholm, du var också lagkamrat med hennes man David. Nu beskriver du Helena som en del av ett mobbargäng. Risken finns väl att hon kommer att reagera väldigt starkt.

Det måste vara något du tänkt på när du valde att skriva om det här?

– Ja, och det är svårt (tystnad).

Helena Ekholm lär bli sårad. Och få en del frågor om det du skrivit.

– Mmm... men det kanske hon borde få också.

Hur menar du?

– Om man gjort något sånt här borde man också få frågor om det. Och sedan förhoppningsvis lära sig något av allt. Så att man inte tar med det beteendet på en arbetsplats eller liknande.

– Jag tycker att jag har fog för att säga det jag säger. Om du frågar Anna Karin Strömstedt i dag kanske hon säger att ”det inte var så farligt” – men innerst inne tror jag de upplevde att det var ett helvete.

Om du nu såg allt detta – hade det inte varit möjligt för dig själv att lyfta upp allt till ytan? Kanske till och med berätta om det i medierna?

– Just då? Nej, aldrig. Däremot hade jag kunnat ta ett större ansvar internt. Och jag försökte också prata om det en del inom landslaget.

Men det hjälpte inte?

– Nej.

Ferry funderar vidare en stund.

– Jag hade kunnat göra mera. Men samtidigt hade det blivit jävligt konstigt. Vad hade jag med det att göra egentligen? Det var ju en fråga för ledarna eller tjejerna själva.

– Sedan är det ju som jag skriver i boken: Landslaget är en konstig sammanslutning. Vi är sammanfösta för att vi råkar vara duktig på samma idrott. Vi har inte valt själva att vara tillsammans.

Och då kan det uppstå problem?

– Ja, och så här i efterhand har jag mycket större förståelse för det. Man är sammanföst i ett lag – men ska dessutom konkurrera med varandra. Du ska vara glad när det går bra för någon i laget, men egentligen vill man bara själv lyckas till varje pris.

Ferry fortsätter:

– Det är klart att det kan kännas som ett hot mot de som varit med länge i landslaget när det kommer någon som Anna Karin Strömstedt från ingenstans. Hon skaffar en bössa, är glad och åker skidor väldigt fort.

– Jag menar: ”Tänk om hon träffar, om hon slår mig, då får inte jag åka till OS.” Det är klart att det är stressande.

– Men jag tycker att man måste kunna skilja på tävling och inte tävling. Det borde inte leva kvar vid exempelvis middagsbordet.

Du pekar alltså ut fyra personer som mobbare. Att du nu själv väljer att vara elak mot andra i bokform – tror du någon kan uppfatta det som en annan form av mobbning?

– Ja, det kan säkert någon tycka. Men fick jag själv önska vad allt skulle leda till så är det en öppen debatt om manligt och kvinnligt.

Mer exakt?

– Det har ju på något sätt blivit ett allmänt synsätt att tjejer har svårare att hålla sams i lag än killar. Men vad beror det i så fall på?

Vad är din åsikt?

– Jag vet inte. Är det något genetiskt? Beror det på strukturen i idrottsvärlden där det knappt finns några kvinnor i ledande ställning? Beror det på att det finns andra förväntningar på kvinnor? Att de också ska se bra ut och jaga tränarens gunst? Och att de som lyckas sedan kanske ogillas av andra. Samtidigt som vi killar bara fokuserar på tävlandet.

Ferry suckar.

– Det är en sån himla komplex fråga. Och den skulle vi behöva debattera.

Du kritiserar även damernas prestationer. Menar att det var ett slöseri med resurser att skicka så många på internationella tävlingar. Att många landslagsdamer på senare år saknat talang.

– Men det står jag för. Och man ska läsa det som en förtäckt kritik av förbundet – hur de kunde använda våra små resurser på ett sånt djävulskt dåligt sätt. Det var en ständigt återkommande fråga.

– I dag har jag väl på något sätt fått rätt. Nu har alla slutat och man har startat om. Något man borde gjort redan för ett par år sedan.

Säkert kan flera ha retat sig på damernas dåliga resultat. Kanske till och med tyckt de var talanglösa. Men det är en sak att tycka en sak, en annan att publicera åsikten i bokform.

Är du modig eller galen?

– Ja du. Jag vet inte. Men svaret finns väl där (pekar igen på bokens undertitel ”Inte så förbannat tillrättalagt”).

Att du inte vill kompromissa med din egen sanning?

– Nej, man måste ju våga komma hela vägen. Annars blir det liksom ingenting.

– Det är klart att det är lättare att skriva i romanform där man kan kalla de utpekade något helt annat.

Som för att ta ett aktuellt exempel: Hugo Rask?

– Precis! Där är det Roy Andersson, och då brinner det till när man får veta vem som avses. Egentligen vill ju alla läsa om verkligheten. Veta hur mycket Jan Guillou det är i ”Hamilton”? Hur mycket Ulf Lundell det är i hans karaktärer?

– Jag vill i alla fall veta när det är på riktigt och när det är på låtsas. Och det som är på riktigt är alltid mer intressant.

 

 

I det andra utdraget från boken som i dag publiceras här i SPORT-Expressen, under denna artikel, beskriver Björn Ferry en märklig händelse under tiden när Wolfgang Pichler är tränare för herrlaget.

Pichler radar upp ett antal kosttillskott som han vill att de aktiva ska äta. Annars kan ”de aldrig bli bäst i världen”, och säger sedan att cyklisten Lance Armstrong äter samma preparat.

När man läser kapitlet är det förstås omöjligt att inte tänka på doping. Hur tycker du vi ska tolka det du skrivit?

– I alla fall inte som att Wolfgang

förespråkade doping. Absolut inte. Tvärtom.

Utan hur i så fall?

– Att det var en onödig glidning. Och mest av allt: Att Wolfgang använde sin position till att trycka ner mig. Att hota med ”Om du inte gör det här blir du aldrig bäst i världen”.

Vad menar du med glidning?

– Jag har alltid velat hålla allt som har med doping att göra så långt i från mig som bara var möjligt. Inga kosttillskott. Inga höghöjdskupor. Inte ett jävla skit.

– Och bara att börja gå i den riktningen för att hitta någon form av genväg som är godkänd, men lite konstig, och som ingen annan använder... nä, då kände jag bara att det här är fel.

Hur slutade allt?

– Med att ingen åt det där. Men om jag inte satt ner foten så hade med stor sannolikhet alla tuggat i sig de där pillren. Mest troligt var det inget fel på dem. Men vi visste inte.

Det gick inte att få ett exakt svar på vad pillren innehöll?

– Nej. Men så är det ju med allt.

Men ni kontaktade tillverkarna?

– Ja. Och de kunde inte garantera att det var helt rent.

Men för att vara glasklar: Du trodde aldrig Pichler medvetet försökte få er att ta preparat han visste var tveksamt?

– Nej. Absolut inte. Men han var inne på ett område han inte kunde något om.

Du skriver i boken att efter det här började tankarna komma på att ”vara din egen chef”, som du uttrycker det.

– Ja. Alltså, Wolfgang var en hjälte. Det kan jag säga med facit i hand. Han är min bästa tränare någonsin. Men över tid börjar man ju själv syna allt, och känna att det var dags att gå vidare. Det kände jag. Det kände de andra i laget.

– Men inte Wolfgang.

 

 

Vi sitter kvar i lunchrestaurangen på Hotell Toppen i en dryg timme och pratar om innehållet i boken. Till exempel den svidande kritik han ger två av sina andra ledare i landslaget. Som tränaren Jonas Johansson som fick ta över efter just Pichler.

I boken skriver Björn Ferry att Johansson inte håller måttet. Att han måste bort. Att han är medelmåttig och inte redo för uppgiften.

– Men i grund och botten – vilket jag kanske borde ha varit tydligare med – är allt egentligen starkare kritik mot själva förbundsledningen. De som skapat allt det här. Jonas blev bara inkastad. Helt grön. Utan uppbackning.

Och klarade inte jobbet, enligt dig?

– Nej. Men det var då. I dag är Jonas en duktig tränare i USA. Nu har han den där erfarenheten han inte hade när han var anställd av oss.

Du beskriver också hur ni aktiva låg bakom att förbundskaptenen Staffan Eklund tvingades sluta. Medan han själv offentligt sa att han slutade på grund av ett nytt civilt jobb.

– En del folk är ju så där. Skapar sin egen verklighet om vad som hänt. Hans var att han fick en ny tjänst och slutade, men... så ser ju inte jag på det. Och ingen annan heller som var inblandad.

Din lagkamrat Tobias Arwidson berättade om allt detta i en tv-intervju. Och blev, enligt boken, sedan uppringd av Eklund som hotade att polisanmäla honom för förtal. Tror du Eklund vill anmäla dig nu?

– Tror du?

Ingen aning.

– Nä, hur skulle det kunna vara förtal? Det är ju om man uppger något som är helt fel. Men det är ju inte det här.

Det finns ju även andra avsnitt när du, ska vi säga raljerar, över olika personer. Jag kan väl ta ett exempel jag tror kan bli rätt uppmärksammat. Kan du ana vilket jag tänker på?

– Hmm. Nä, vilket?

Det när du träffat Charlotte Kalla och Marcus Hellner och pratat framtid och träningsanalys.

– Ja, just det!

Efter ert samtal skriver du bland annat: ”Tänkandet var det inget vidare med. De ska nog hålla sig till skidåkningen så länge det går.”

– Japp.

Det kan ju låta lite kul. Men egentligen är det ganska elakt skrivet. I klartext skriver du att de inte är så smarta, de där två.

– Ja. Men när jag hör deras analyser låter det ju lite... platt. Typ: ”Jag gjorde så där i fjol, nu provar jag så här i år. Och då tror jag det blir bra”. Men det är ju egentligen ingen analys. Mer bara lite på en höft.

Okej.

– Då tänker jag, att man kommer långt med talang också. Genom att bara ha en unik genuppsättning. Ta Charlotte Kalla och Marit Björgen. De är ju supertalanger, helt enkelt. Kan nästan träna hur de vill men kommer ändå att vara i världseliten.

Ferry fortsätter:

– Eller som Hellner; Han skriver ingen träningsdagbok, det var inte så noga. Han skulle springa lite mer myr, så trodde han det skulle bli bra.

– Men vad fan, det är ju inte hemligheten för att vinna ett VM-guld i Falun. Det måste gå att bryta ner i mindre och intressantare saker.

På tal om Charlotte Kalla. Vad tror du hon tycker att du återger ert samtal från OS-byn i Sotji i slutet av boken?

– (skratt) Äh, jag tycker hon klarade sig väldigt bra. Hon röjer inte sig själv, det är mer jag som framstår som konstig som överhuvudtaget ställer frågorna.

Men Kalla vet inte att detta finns med i boken?

– Nej. Men hon borde komma ihåg situationen. Det är inte ofta man får såna frågor.

Vad hände egentligen?

– Hon satt alldeles själv vid ett bord. Jag gick fram och frågade bara ”Hur är det, Charlotte?” och hon berättade att hon var lite tät i ena näsborren och satt ensam för att inte smitta någon annan.

– Då sa jag: ”Du vet väl att det finns en metod som triggar i gång immunförsvaret? Nä? Vad då?”, svarade Kalla. ”Onani”, sa jag.

– Kalla svarade bara ”Jaha”. Och inget mer. Med neutral ton.

– Sedan ser jag henne nästa dag och frågar hur det är. ”Lite bättre”, svarar Kalla. Och då... äh, jag funderar på om jag ska säga något eller inte. Men så säger jag till slut: Vem tänkte du på? ”Det behåller jag för mig själv”, svarade Charlotte.

Låt mig säga så här: Det finns väl en risk att det här samtalet kommer att bli citerat här och var.

– Och att Charlotte kanske inte alls tycker om det?

Nej, hon känns väl som en något mer ”privat” person än du själv gör.

– Men det får hon ta. För det är ändå jävligt kul. Och det passar så bra då allt knyter an till första sidan i boken. Då blev det ju nästan som ett tema.

Ett annat litet ”tema” i boken är på sitt sätt sprit. Du berättar bland annat om nattliga spritfester med bland annat norrmännen Tarjei Bö och Emil Hegle Svendsen.

– Om du tänker på historierna från Ryssland så gäller det ju att förstå att det är sista tävlingarna på året. Efter världscupsäsongen är slut. Det hade ju aldrig hänt i till exempel december.

Visst. Men ni var också överens inom landslaget att varje framgång skulle firas under säsongen. Oftast med alkohol i någon form. Vilket är tvärtemot allt man försöker säga till idrottande ungdomar i dag.

– Jo, men vi hade ju samtidigt så jäkla få framgångar. Det kunde ju vara två gånger per säsong någon av oss var på pallen.

Men det finns säkert de som tycker att detta är moraliskt helt åt helsicke. Hur försvarar du då ert beteende?

– Men då är vi tillbaka till det här (Ferry pekar på undertiteln ”Inte så förbannat tillrättalagt”). Det blir ju jävligt menlöst om jag skulle bli ambassadör för någon organisation mot drickande och så visar sig verkligheten var en annan.

– Det skulle ju om något visa sig vara hyckleri. Som Sven Nylander & Co, som jag tycker gjort bort sig fullständigt.

Jo, jo. Det fattar jag. Men om du nu får en rak fråga: Tycker du att man ska fira varje pallplacering i världscupen med alkohol?

– Ja, om man kan hålla sig till ett glas vin tycker jag man kan göra det. Men de som vaknar nästa dag och inte kommer ihåg vad de gjort ska aldrig dricka alkohol mer i hela sitt liv.

– Det är mitt svar.

 

 

Precis som boken är uppbyggd vindlar vårt samtal vidare åt alla möjliga olika håll. Vi pratar om de färgstarka beskrivningarna från byn Ensamheten, om det Ferry kallar ”Det eviga samtalet” som ständigt pågår mellan de aktiva, om hur han använder sig av hypnos, om hur rädslan för förkylningar påverkar till exempel familjelivet.

Det är gripande när du beskriver gången du inte ens får umgås med din son.

– Mmm. Jag läste själv in ljudboken nyss, och när jag kom till kapitlet när jag måste lämna Dante i dörren klarade jag knappt av att prata.

Berätta.

– Det är säsong. Jag har varit på resa, och kan nu stanna till i Storuman fyra-fem dagar. Och så är Dante sjuk. Så jag kan inte bo hemma utan flyttar in till morsan och farsan.

Ferry fortsätter:

– Men så när Dante blir frisk så blir Heidi sjuk. Så då måste jag flytta ut igen. Och så står han där i dörren... och jag måste åka. Och vet att jag ska vara borta en månad.

Hur gammal var Dante då?

– Han var ju bara dryga två.

 

 

Det är förstås lätt att få för sig att ”Ferry Tales” bara är en bok fylld av mustiga skrönor, hårda attacker och liknande.

Så är det förstås inte. Berättelserna om hur Ferry beslutar sig för att göra sin sista säsong till sitt livs bästa är rent fascinerande läsning. För att ta ett exempel.

Är du inte rädd att det blir de enkla poängerna i boken det kommer att snackas om – i stället för det du helst av allt ville berätta?

– Jo, det finns en sån risk. De som bara läser om boken kan få den bilden. Men de som verkligen läser hela boken kommer att få hela historien.

Annars kan du väl skriva en hel bok bara om en julafton i Ensamheten, det kapitlet älskade jag.

– Så du har i alla fall haft någon form av behållning av boken i alla fall?

Absolut.

– Var den som du förväntade dig?

Naturligtvis förväntade jag mig att du skulle skriva rakt, ärligt och ganska roligt. Det är ju bilden du valt att visa av dig själv utåt. Jag var egentligen mest nyfiken på din resonerande sida. Men, som sagt, jag kan tycka att det blev lite väl machograbbigt.

Ferry funderar en sekund innan han säger:

– Ofta när man läser böcker känner man att här vill författaren glida undan lite. Här är det helig mark. Att det vill inte författaren skriva om. Att det här är tabu.

Och du ville inte ha några tabun i din bok?

– Nej, helst inte. Men samtidigt så blottlägger man därmed sig själv mera. Och tar större risker.

Björn Ferry lutar sig fram över bordet.

– Jag skulle aldrig valt att skriva såna här saker på min blogg till exempel. På grund av vilka kommentarer det blivit. För att näthatet är så enormt. Men boken har jag fått skriva klart utan att någon vetat om det. Och det har ju gått bra.

Sedan säger han:

– Ända tills nu. Nu ligger den här. Nu är det för sent.

Utdrag från Björn Ferrys bok

LÖRDAG 21 JANUARI 2012

 

Masstart. Bara de trettio bästa får vara med. Fredrik höll på att vinna igen. Fyra, knappt slagen i spurten, tysken Andreas Birnbacher vann. För tredje gången i år.

Och jag tyckte att den vind som kom dragande från höger på andra liggskyttet såg tämligen klen ut, men den visade sig flytta skotten ändå och jag bommade tre till vänster och vips hamnade jag i ett vakuum på tjugonionde plats. Följde upp med två fulla hus i stående, ut som tjugofemma på sista rundan och då kände jag att äntligen, äntligen! Benen svarade, hornen växte ut, adrenalinet pumpade i armarna och herrejävlar vad jag vevade med extremiteterna, drog förbi sju man, i mål som artonde. Bästa slutrunda med över fem sekunder. Tretton sekunder efter dagens bästa åktid. Skönt som fan att se att det går. VM kan bli kul!

Och Håkan Juholt avgick idag. Och att han ser ut som Fredrik Lindströms pappa Svante är lite lustigt. Skickade in en bild till Aftonbladet igår på Svante, borde platsa på "lika som bär". Tror att Svante röstar på centern. Skogsägare från Thorbjörn Fälldins hemtrakter brukar göra det.

Skjortan åkte på till middagen idag också. Det är bara Helena som får tävla av damerna imorgon, övriga åker hem. Och det firar vi. De vill åka hem och jag vill att de åker hem. En "win-win situation".

Stämningen bland brudarna har nog aldrig varit sämre. Ett rejält lågtryck som känns lång väg. Mobbing är vad det är. De fyras gäng bestående av Anna Maria Nilsson, Jenny Jonsson, Helena Ekholm och Elisabeth Högberg mot Ingela Andersson och Anna Karin Strömstedt. Riktigt frostigt. Ingela Andersson blev uttagen till stafetten men ville inte åka, hon var så rädd för vad de fyras gäng skulle tycka om det inte gick bra, och Anna Karin Strömstedt fick som av en händelse en diffus känning i halsen på morgonen. Och då fick Jenny Jonsson och Elisabeth Högberg åka ändå. Det gick som förväntat. Sakta. Tionde lag till slut, trots att de sköt bäst av alla.

Helena lägger av till våren och allt lutar åt att Anna Maria Nilsson också ställer in bössan i vapenskåpet. Och av de som finns kvar är det inte nån som visat talang och det gör att framtiden för svenskt damskidskytte ser obefintligt ut. Så är det. Och jag tror att det börjar gå upp för dem själva också. Just nu lägger de mer kraft på att bekämpa varandra än att ta upp kampen med övriga nationer.

 

FREDAG 13 JUNI 2013

 

Gick inte att sova. Dunkade i benet. Hittade några värktabletter i läkarväskan och la mig på soffan i köket och läste och tänkte fram till halv fem. Jag tänkte på Wolfgang och att han mest troligt fortfarande är bitter över att vi kickade honom efter Vancouver-OS.

De sista åren med Wolfgang var inte lika kul, och under OS-säsongen pratade vi ihop oss, grabbarna i laget, och kom fram till att vi ville prova något nytt. Innan tävlingarna drog igång hade vi redan bestämt oss. Sveriges olympiska kommitté var informerad. När jag skar mållinjen som segrare tror jag att det var Wolfgangs lyckligaste ögonblick i livet. Jag tror inte att han skulle erkänna det idag, men då, i den stunden var det så. Vi stod varann så nära och hade gjort det under så många år, han stormade fram i den mixade zonen och kramade mig, med tårar i ögonen och jag såg på tv-bilderna sen hur han tittade upp mot himlen och tackade Gud.

Jag visste i det ögonblicket att han inte skulle vara min tränare i fortsättningen, Wolfgang visste det inte. Vi väntade med att berätta det till efter OS, och han blev helt knäckt.

Upplevde det som en kniv i ryggen.

Vi ringde upp honom, en efter en, tackade för den tid som varit och försökte medla fred, men Wolfgang grät och var helt knäckt. Och sen blev han sur och bitter och visade det alldeles för ofta.

Så här i efterhand är det helt logiskt att det var dags att bryta upp.

Jag kände att jag tappat bort min frihet, den som är så viktig för mig. Jag tränade ofta för Wolfgangs skull, inte för min egen. Hans krav blev som ett fängelse, jag höll på att kvävas. Viljan och motivationen och förtroendet för Wolfgang fanns inte längre. När telefonen ringde reagerade jag reflexmässigt, betingat, som Pavlovs hundar, med oro, stress, ångest. Jag ville inte svara. Vi blev allt oftare osams, han blev förbannad när jag inte gjorde som han sa. Eftersom jag var gruppens informelle ledare fick han svårare att få med de andra på sina idéer.

Jag tänkte på den gången när han radade upp en lista på kosttillskott han tyckte vi skulle äta. Jag sa nej. "Jag klarar mig med vanlig mat och vatten", sa jag. "Jag kommer inte att äta det där."

"Okej, men om du inte äter det här, kan du inte heller bli bäst i världen."

Jag lovade att inte påverka de andra i deras val, men när jag bakvägen fick höra att han sågade mig vid fotknölarna, klagade över hur dum och stolt jag var, och sa att de där pillren var helt ofarliga, men jättebra, att Lance Armstrong åt dem, ja, då pratade jag med de andra och Staffan försökte få fram ett intyg från tillverkaren på vad de innehöll, men i slutändan kunde de inte garantera någonting och allt rann ut i sanden. Ingen åt. Wolfgang låtsades som att det regnade.

Efter det tog jag successivt tillbaka chefskapet över mig själv och fattade fler och fler av besluten, han ringde bara sporadiskt och det är ett mysterium att han inte förstod att magin var borta, att det var dags att gå vidare.

Wolfgang fortsatte att träna damerna ett år till, men sen övergav han dem för Ryssland och det var en lättnad för alla, tror jag.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida