Han är snart 40 år.
Gör sitt åttonde VM.
Och han gör det med ett smärtande vänsterknä.
Varför, undrar man?
- Jag känner att jag har mer att ge. Motivation tar dig långt, säger Patrik Järbyn - som om det vore den enklaste saken i världen.
Men Patrik Järbyns karriär har varit allt annat än enkel och spikrak.
Han kom med i landslaget först när han var 23 år.
- Jag är från Borås. Då har man inte riktigt samma förutsättningar som gubbarna härnere som har backarna runt hörnet, säger han som förklaring.

Fick betala själv

Han har därpå varit petad ur landslaget två gånger.
Senast var säsongen 2007 - då han som 37-åring tvingades lägga ut mellan 200 000 och 300 000 kronor för att kunna satsa vidare.
Belöningen blev en pallplats i världscupen och en bronspeng i Åre-VM.
- Det är min allra största bedrift någonsin.
Strax därpå tog han - trots en del funderingar - beslutet att fortsätta sin satsning.
Bara för att slita av korsbandet på träning.
Vem som helst hade gett upp i det läget.
Men inte Patrik Järbyn.
- Det var det värsta som hade kunnat hända för jag hade aldrig åkt så bra som innan jag kraschade.
- Men det är ju sånt som händer, man ramlar och kraschar. Så det kändes så grymt rätt att köra på ändå.

Fick stå på pallen igen

I december lyckades han med något ingen trodde kunde vara möjligt.
Han stod på pallen i Val Gardenas super-G.
Hans tredje värdscuppallplats.
Bara månader efter comebacken.
- Jag hade inte stått på skidor på ett och ett halvt år - och så sent som i oktober kunde jag knappt gå.
Pallplatsen gjorde att han kvalade in till VM.
Men Järbyn tvekade först.
Hans satsning sträcker sig nämligen till OS 2010.
Det är där han ska vara som bäst.
- Jag tar gärna hur många VM-medaljer som helst. Men jag har redan två. OS-medalj har jag ingen - och samtidigt vet jag att backarna i Vancouver passar mig. Jag åkte där -94, -95, -96 och gjorde bra resultat.
Många kan säkert tycka att det låter orimligt att ha såna mål som 39-årig tvåbarnsfar med ett svajigt knä.
Men Järbyn är inte den som lyssnar på vad andra tycker.
Han är faktiskt rätt trött på att ingen förstår vilken bedrift det är att finnas med i världstoppen i fartgrenarna så länge som han gjort - och dessutom fortsatta prestera.
- Jag var 17:e man i Kitzbühels störtlopp. Och det kanske låter dåligt. Men en dag ska jag ta er med dit upp och så ska ni få åka ner så förstår ni vad det handlar om.

"Ser all åkning som bonus"

Hans knä har gjort sig påmint hela säsongen.
Så sent som efter Garmisch-Partenkirchen var han på väg för att röntga knät.
Men när störtloppet blev inställt bestämde han sig för att skjuta upp det till efter säsongen.
- Det är antagligen brosk som ligger och gör ont som jag måste ta bort. Inget värre än så.
Men med tanke på knät har han inga högre mål i VM.
- Jag ser all åkning i år som bonus. Slutar jag topp-15 i båda grenarna så har jag gjort det bra.
Men om han ens kommer stå på störtloppsstarten har han inte bestämt sig för.
Mardrömsbacken avskräcker lite.
- Jag kommer köra super-G:n och sen vara med på genomåket på störtloppet. Sen får jag se hur jag gör.
Ja, är det inte dumdristigt att ställa dig på starten i en sån backe med ett halvbra knä?
- Ja, jag tänker ju inte utstå vilka smärtor som helst bara för att åka.
Men tron på att det kan gå att ta medalj igen - den finns där.
- Annars skulle jag ju inte vara här.