Precis som när förändringens vindar blåste då finns de som inte känner av dem nu. Det strategiska kravfyllda resonemanget måste lyftas fram till förmån för det nu rådande resonemanget som är alltför luddigt och oprofessionellt. Exempelvis tränade inte Tre Kronor powerplay en enda gång under hela OS-turneringen. Resonemanget kring Johan Franzén och Mikael Samuelsson andas samma problematik.
Alla såg att Sverige spelade en långsammare ishockey, en sämre strategisk ishockey med ett alltför orutinerat och okänsligt ledarskap.

Låt mig peka på erfarenheten i ledargruppen mellan Sverige och Kanada. Medelåldern på coacherna var 45,3 år i Sverige mot 54,5 år i Kanada. De assisterande kanadensiska coacherna Lindy Ruff, Jacques Lemaire och Ken Hitchcock har varit Head Coacher i sammanlagt 43 säsonger i NHL. De svenska coacherna Tommy Albelin och Mattias Norström har inte varit ansvariga ett enda år som huvudtränare. Mattias har aldrig varit tränare. Min tes är att för att förstå den moderna historien måste man ha en erfarenhet av vad som hänt tidigare. Även vår huvudtränare Bengt-Åke Gustafsson har faktiskt bara gjort 3,5 år som huvudtränare i elitserien samt två år i schweiziska ligan och ett år i österrikiska ligan. Vi har fått en diskussion i svensk hockey, bland annat påhejad av självutnämnda hockeyexperter bland journalister, där äldre tränare anses passé. Jag skulle gärna ha tänkt mig att Bengt-Åke haft exempelvis Conny Evensson, Virus Lindberg och kanske blivande förbundskaptenen Pär Mårts som assisterande tränare. Våra misstag upprepar sig. I början av 70-talet slarvade vi bort Arne Strömbergs erfarenhet och kunskap genom att på ett förnedrande sätt förpassa honom till glömskans landskap.

Naiviteten blir nästan komisk då vår förbundskapten väljer att inte ta med en målvaktstränare trots att det finns högsta möjliga kompetens att tillgå.
Och just uppbackningen från Svenska ishockeyförbundet är den stora skillnaden mellan nutid och dåtid. Utvecklingschefen Tommy Boustedt har sett till att både ekonomiska och personella medel finns att tillgå på ett sätt som inte fanns för tjugo år sedan. Min uppfattning är att Tommy Boustedt ska ta ut hela staben till landslagsuppdrag av OS- och VM dignitet. Vi måste ha den bästa och bredaste kompetensen .
• Många frågar sig om inte spelarna har något ansvar?

Självklart har de det. Men ingen ska inbilla mig att en enda av Tre Kronors spelare kom in med en halvdan inställning i turneringen. Ingen vill göra ett dåligt intryck i ett OS som har hela världens idrottsögon på sig.
Min uppfattning är att vi hade ett tillräckligt bra lag för att nå final. Men det var ett ålderstiget lag som var på nedgång. Men det är då som spelarna behöver maximal hjälp. Och ledare som ansvarar för ett lag på världsnivå ska naturligtvis ha kravet på sig att få ut maximalt av sitt lag. Tre Kronors äldre spelare hade behövt en omgivning som gett dem självförtroende, status och spelunderstöd. Peter Forsberg, Nicklas Lidström, Daniel Alfredsson med flera skulle haft bästa möjliga omgivning. Att inte spela Johan Franzén med Peter Forsberg och Henrik Zetterberg, att inte hitta en starkare tredje forward med Alfredsson och Bäckström, att inte byta bort Weinhandl från Sedinarna när det inte fungerande och att spela så "brett" med åtta backar var en rad missbedömningar eller uteblivna åtgärder. Vårt ledarskap saknade strategiskt tänkande med en modern spelidé. Våra ledare litade enbart på spelarnas erfarenhet. Men våra konkurrenter i ledande tränarbefattningar matchar sina lag på ett mycket mer cyniskt och aktivt sätt än vi.
• En ny tid är här. Och Sverige måste följa med in i den snabbt.