En av mina favoritfotbollsböcker är Slutspel, av Mattias Göransson. Den handlar om fotbollsspelaren Johans väg från juniorfotboll, till landslaget. I näst sista kapitlet blir Johan tacklad på en träning, och bryter båda benen på ett olyckligt sätt. Allt i hans liv handlar om att komma tillbaka till fotbollen. Uppvaknandet sker när hans gamla juniortränare - Johnny - säger: ”Ska du komma igenom det här, då måste du äta, skita och sova fotboll”.

Ja, det finns många sätt att uttrycka sig på, men innebörden är den samma: vill du spela elitfotboll - satsa allt. Det är en oerhörd uppoffring man gör. Med risk för att låta som en pessimist. Är fotboll verkligen värd all möda och besvär? Att komma tillbaka från en lång skada är inget man gör på några månader.

I mitt liv är fotbollen en mycket viktig del. Jag - som har vissa hypokondriska drag - har lätt att fundera ut hemska scenarion. År utan fotboll, så fort jag har lite ont i foten. Det finns risker med att spela, att bli småskadad är en del av sporten. Somliga har mer otur än andra. Min kompis vred om knäet och kommer aldrig kunna spela fotboll igen. En insikt som kan svida rejält, om det är fotboll som får ens hjärta att sjunga.

Efter en skada är det mentala ännu viktigare än i vanliga fall. Det kräver moral av spelaren i fråga. Jag är själv osäker på om jag verkligen hade tagit mig igenom en process på flera år, utan att ledsna. Å andra sidan – när man väl har tagit sig igenom en lång skadeperiod njuter man extra mycket av en vanlig träning i november. Om fotboll är det finaste man vet, är en skada antagligen bara ett steg på vägen i ens utveckling.

Jag har svårt att se ett vardagsliv utan fotboll. Skadorna i laget har verkligen fått mig att inse vilken ynnest det är att få genomföra ett träningspass.


.