Det första jag häpnar över när jag kommer till Dynamo Moskvas träningsanläggning i de nordvästra utkanterna av Moskva är Danny Markovs klocka. Den gamle NHL-backen har den största klocka jag nånsin sett. Det är som han har ett kastrullock runt handleden.
- Ja, den är skaplig. Den är specialbeställd, han fick den nyligen och ja... den kostade nog en del, säger Mattias Weinhandl.
De bästa spelarna i Kontinental Hockey Leauge har råd med extravaganser. Alexej Morozov i Kazan var tidigare bäst betald med en årslön på 30 miljoner kronor.
Nu har Jaromir Jagr landat - och han uppges tjäna 45 miljoner kronor netto.
Svenskarna ligger efter, men drar ändå in löner de inte kan drömma om vare sig i Elitserien eller i NHL. Andreas Johansson säger att han under sina nio år i NHL aldrig var i närheten av den lön han har nu.
35-årige Johan Åkerman skojar inte när han säger att han på en säsong här kommer dra in mer än han tidigare gjort under hela sin karriär.
Tony Mårtensson hade 200 000 kronor i månadslön i Linköping i fjol, i Kazan får han 1,2 miljoner dollar efter skatt.
Han går alltså från drygt en miljon kronor netto i Sverige till 7,6 miljoner kronor i Ryssland.
Det kan man kalla skaplig löneförhöjning.

Ryska staten vill ha en stark hockeyliga. Klubbarna sponsras av statsstyrda företag som pumpar in sanslösa belopp och därför väljer många ryssar att stanna hemma i stället för att flytta till NHL och många utländska stjärnor väljer att flytta hit. Ett bevis för hur ligan rustar är att man plockat hit Elitseriens tre bästa poängplockare i fjol: Mårtensson, Weinhandl och Pavel Brendl.
Ligan är inte bäst i världen, kanske inte ens näst bäst.
Men utan tvekan är KHL den mest spännande ligan i världen.
Dynamos nye svensk medger att han har "snuskigt bra betalt" och vi fattar att det här är en annan värld när han berättar att en lagkompis precis hittat en lägenhet han är nöjd med,
trots månadshyran på 9 000 dollar.
Samtidigt tror jag på Weinhandl när han säger:
- Det är klart att pengarna styr, men jag gillar också utmaningen att få komma hit, att få uppleva det här, att få se Ryssland.
Framgångsrika hockeyspelare och ledare kan förstås leva ljuva livet.
Och få uppleva sitt livs äventyr.
Det gäller att passa på. Så länge det går.
För det går undan i det här landet.

Det känns som om staden Moskva är som en stor fet Jeep med tonade rutor som rusar fram i 180 km/h - och huvudstaden drar förstås med sig hela landet.
Den spelare som inte anses hålla måttet blir utköpt direkt. När Kazan började säsongen i fjol med åtta förluster på elva matcher, då klarade sig tränaren, men fyra spelare fick sparken.
Annars är tränaryrket inget för nervösa typer.
I fjol fick 14 coacher i högsta ligan sparken.

Vi går en sväng på "basen", Weinhandl bor än så länge kvar på Dynamos anläggning, det är snyggt och välordnat överallt. Vi möter flera städerskor med blöta trasor som inte verkar missa minsta lilla dammkorn. På väggarna hänger inramade tröjor. Som en röd CCCP-tröja med Alexander Maltsevs autograf, en Salming-tröja med Tre Kronor, en signerad träklubba från Bobby Hull.
Weinhandl skakar hand med alla han möter i korridorerna: lagkompisar, klubbpersonal och de uniformsklädda säkerhetsvakterna.
- Så är det här på basen. Man tar i hand med alla man möter. Varje dag. Det är lite ovant. - Men jag tycker det är schyst. Det är att visa respekt, säger han.
Respekt, säger jag också om dem som klarar att spela här.
Som pallar trycket.
Som pallar Ryssland.
Weinhandl är 28 år, han har gjort sin sväng till NHL, han var kung i Elitserien i fjol och bäste svensk i VM.
Han gör helt rätt som åker hit.
Samtidigt håller jag med Andreas Johansson, när vi pratade om unga spelare som har erbjudanden både från Ryssland och NHL, då sa han:
- Är man ung, då ska man fan inte välja Ryssland, då ska inte pengarna styra.
- Då ska man spela i NHL. I den bästa ligan i världen.
- Hit kan man åka senare.