Först av allt måste jag erkänna att orden som inledde den här krönikan inte är mina.
De kom i ett mejl från chef-Pär när han ville att jag skulle skriva något om stafettsegern - och jag kunde inte låta bli att sno dem rakt av.
För det är med den känslan som den här dagen slutar.

Sverige överst på pallen

Visst, vi kan sitta i evighet och jämföra individuella OS-medaljer där Petter Northugs guld i sprintstafettt är lika mycket värt som Marcus Hellners i skiathlon.
Men det var i stafetten som den stora norsk-svenska uppgörelsen låg, det var mot den de sista veckornas hetsande pekade och det var här som hedern och äran stod som mest på spel.
Och när det var över stod Sverige överst på pallen.
Vägen fram till stafetten har dock varit roligast att följa från norsk synvinkel.
Med Petter Northug på sitt bästa buspojkshumör har varje dag varit en citatfest utan dess like.

Räckte inte

När han dessutom, efter en ganska usel inledning på OS, fick bevisa i sprintstafetten att han verkligen är världens bästa spurtare så fick han plötsligt vatten på sin kvarn om att ingen svensk - eller någon annan - skulle kunna slå honom på ett upplopp.
Men det spelade ju ingen roll när Sverige som lag visade sig vara mycket starkare än Norge och krossade deras gulddrömmar redan på sträcka två.
All cred åt Petter Northug som försökte göra det hela till en kamp - både inför och under stafetten.
Hade han haft ett bättre lag i ryggen så hade det blivit guld för Norge.
Men mot svenska hjältar i spåren räckte det inte till den här gången.

DISKUTERA HÄR!