Det började lite segt här uppe i bergen men de senaste dagarna har det utvecklats till ett succé-OS.
Knappt en dag går utan att vi får glädjas åt framgångar, förundras över makalösa insatser och njuta av guld, silver och brons.
Just den här lördagen trodde vi kanske mest att det var i damernas super-G som medaljen skulle bärgas.
Istället blev det på den soliga längdstadion som vi återigen sprang runt som yra höns i kaoset efter målgång och blomsterceremoni.

Jag var nyanländ från alpina backen nästan precis när Johan Olsson kom in till stadion för att byta skidor.
Och vi höll alla på att tappa hakan framför tv:n - där vi fastnade alldeles för länge - åt hans enorma, modiga satsning.
När sen Anders Södergren och Marcus Hellner gick upp i täten i den jagande klungan för att hålla nere tempot och ge Olsson lite spelrum och tid var det bara att njuta av hur vackert det ibland kan vara med taktik.
Under min språngmarsch ut till upploppet kunde jag bara tänka en enda sak; "håll ut, låt dem inte komma ikapp".

Men när jag kom ut och såg att det var två svenska dräkter som låg med allra längst fram så kunde jag faktiskt inte hålla tillbaka ett litet jubelrop, trots att man faktiskt bör vara neutral som journalist.
Men det är sånt man får bjuda på en sådan här dag.
Efteråt hyllade både konkurrenter och experter den svenska taktiken.
För det var inget annat än en laginsats som gav oss det här guldet och bronset.

Till sist; en liten varning till alla andra svenskar som tänker ta medalj de närmsta dagarna - skynda er, mina hyllningsord kommer snart att ta slut.