När en av svensk fotbolls mest fängslande personligheter gör sig redo för allsvenskan 2017 är det en fråga som fortsätter att vara närvarande. Men den handlar inte om liv och död. Är han ett geni, eller är han en galning?

"Jag kommer antingen att dö på tränarbänken eller under min fru"

– Då dör jag.

Rikard Norling slår ut med armarna.

När en av Sveriges mest fängslande fotbollspersonligheter gör sig redo för allsvenskan 2017 är det en fråga som fortsätter att vara närvarande.

Men den handlar inte om liv och död.

Är han ett geni, eller är han en galning?

Text: Noa Bachner
Publicerad 19 mar 2017 kl 08.03
Annons:
Annons:

Vi kommer in i något som kan misstas för ett förhörsrum på AIK:s träningsanläggning vid Karlberg. Rikard Norling drar fram en av stolarna och placerar lugnt en pappersmugg med kaffe på bordet mellan oss.

Medan jag plockar upp min bandspelare grimaserar han och sträcker ut högerbenet rakt i luften.

Blicken är ansträngd. Det ser ut som att han tänker så det knakar.

– Hur gammal är du? Vi snackade om det där nere. Eller det var jag som drog upp det. Man kommer på sig själv att ”fan vad gammal man börjar bli”. Jag har alltid sett på mig själv som en person som vill etablera mig både i livet och i yrket. Och sen kommer du och sen bara fan. Det utrymmet du har massmedialt är ju ganska stort nu…

Nja…

– Och då får man en bild av vem någon är innan man har suttit ned och pratat med en människa. Det du skriver, om livet, om yrket och om erfarenheter. Och så träffar man dig. Och så ser du fan inte ut att vara en dag äldre än 25-30.

Jag är 28.

– Så det slår en lite grann. Du berättade ju vad du skulle göra. Du är som Jimmy Thelin är för tränarskrået. Fast i ditt yrke. Du är inte Bernd Rosqvist (pensionerad mångårig fotbollsreporter på Dagens Nyheter). Du är inte Nanne Bergstrand liksom. Fan. Sorry. Sorry, sorry, sorry.

Rikard skjuter in stolsryggen mot en vägg samtidigt som minspelet spricker upp. Det ser ut som att han nästan är lättad över att ha fått ur sig sina tankar. Själv försöker jag sortera vad han precis har sagt.

Tack..?

Efter ett par sekunder får jag fason på mig själv och kan återgå till min egen dagordning. När jag berättade för både vänner och kolleger att jag tänkte porträttera AIK:s tränare var det flera som ställde samma fråga som jag just nu gör mig redo att ställa till huvudpersonen själv.

Få i svensk fotboll presenterar en lika färgstark paljett som Rikard Norling. Det är medryckande och förbryllande. Introvert och utåtriktat. Folkligt och nördigt. Professionellt och mänskligt, lika skört som starkt.

Annons:
Annons:

Hur är det egentligen? Är han ett geni eller är han en galning?

En initierad supporter har oftast större kunskap än journalister

– I’m deadly serious! Deadly! You attack the goal, you attack it with determination!

Det är tisdag på Skytteholms IP, två dagar efter AIK:s 0-3-förlust mot Häcken i Svenska cupen, men ändå harmoniskt.

Rikard Norling har avbrutit internmatchen och vandrar runt bland sina mittfältare. Han uppmuntrar Simon Thern, klagar på en vinkel som någon annan inte har skurit av. På huvudet gungar en mössa med oerhört tajt resår, ur munnen kommer direktiv om ”mer vertikalt spel” på engelska. Armarna är utslagna, hängande, flängande och pekar till slut mot Oscar Linnérs mål.

– Be desperate! Be desperate to score goals!

Under hela sin tränarkarriär har Norling synts och hörts. Resultaten och de familjära banden till både spelare, supportrar och andra har ofta målat porträttet av ett geni. I vissa stunder, framför allt här i sitt hjärtas förening, har han framstått som spegelbilden av alla som dessutom vet hur man vinner fotbollsmatcher.

I andra ögonblick har bilden av honom mystifierats. Har han koll själv? Långa, svävande utläggningar, spretiga metaforer, grimaser, yviga gester, känslor utanpå och en ständigt pågående diskussion om sig själv, ofta med sig själv, har tillsammans med en manisk uppsyn och inställning till jobbet tillfört en hel del intryck av galenskap.

Han ser annorlunda ut än när det begav sig för mer än 20 år sedan. Frisyren är mer vårdad men grånad, kroppsspråket kanske lite mer kontrollerat, retoriken något bantad, men sedan återkomsten till AIK i maj förra året har de okonventionella personlighetsdragen lyst igenom, och fotbollen som hans lag presterar har spår av samma utåtblickande nyfikenhet som formade hans tränarprofil från början.

– Jag tycker att vi är bra mot Häcken. Jag tycker det. Jag tycker det. Jag tycker det. Jag tror att folk ser det, säger han.

Klockan är 13 när vi sätter oss i bilen och börjar rulla mot Karlberg.

– Du vet, den som jag många gånger har haft den absolut djupaste dialogen med, fylld av kunskap om vad vi gör, vad vi tränar på, vilka idéer vi har – det är supportern. En initierad supporter har oftast större kunskap än journalister. Många följer oss mer eller mindre veckovis eller dagligen. Kunskapen och intresset, för det taktiska och utvecklingen, den är kännbar. Den ska inte underskattas, säger han.

– Och de supportrarna är nog även ganska inflytelserika i de supporterforum som skapar opinion. Så med tanke på att jag har den höga respekten för supportern: Finns det logik i det vi gör, som i matchen mot Häcken – vi torskar med 3-0, men de ser att det är något i den matchen som har en jäkligt fin touch. Det är jag helt övertygad om att de läser in. Den opinionen kan då pulsera i den mer otålmodiga, dräpande avgå-alla-attityden.

NORLINGS TRÄNARKARRIÄR

1992-1993: IF Brommapojkarna, U-lag
1994-1995: IK Bele
1996-2001: AIK, U-lag, assisterande tränare A-lag
2002-2003: Väsby IK
2004: Gif Sundsvall
2005-2008: AIK
2010-2011: Assyriska FF
2011-2013: Malmö FF
2014-2015: SK Brann
2016- nu: AIK

Vi svänger in på parkeringen till Karlberg. Rikard tystnar. Han petar till glasögonen som har åkt ned en centimeter, kisar och böjer sig fram mot vindrutan.

Annons:
Annons:

– Vafan är det här. Vad. Vem är det här?

Nebosja Novakovic i baksätet trummar på fönsterblecket utan att röra en min. Simon Therns kompis har parkerat på fel plats. Rikard rör alla miner och släpper honom inte med blicken förrän handbromsen är i och motorn avstängd.

– Men i alla fall. Du frågade om det stämmer att jag går upp vid fyra. Näej. Så jävla tidigt är jag inte uppe. Jag är väl uppe vid… mellan 5.15 och 5.30?

Tar arbetsdagen slut?

– Ja, det gör den. Det gör den verkligen. 1996 blev jag heltidsanställd tränare och har varit det sedan dess. Man får inget stämpelkort. Vad innefattar en arbetsdag för en elittränare om du inte bara ska göra ett bra resultat, utan dessutom utveckla, driva på dig själv och ligga i framkant? Eller vadå framkant. Nu ligger jag i framkant i Sverige, eller vill ligga i framkant. Eller just nu är det vad jag kämpar med. I vår lilla ankdamm. Eller min lilla ankdamm!

– Det handlar om mycket. Det gäller journalister. Jag lämnar inte ut mitt nummer. Jag är här, jag öppnar upp för dig. Kör. Visar du intresse och tar dig hit – inga problem. Men om du ska ringa på en söndag – som många nästan anser vara en rättighet – då går det inte. Då tar jobbet aldrig slut. Då finns det också risk för väldigt kraftiga klavertramp från min sida. Nu har jag på mig mitt…

Rikard tittar ned på sina kläder och börjar dra i overallen med AIK:s klubbemblem.

– Det var en gång, en fredag. Jag var på väg hem från träning, vi skulle ha ledigt över helgen. Jag hade en riktigt schysst bil, sådär du vet med muller och tryck i den. Fint på stereon. Sol en sommardag. På väg hem från en jävligt bra träning. Då ringer någon. Och så snackar jag precis som att: Det är du och jag, vi är såna jävla buddies. Och så trycker han allt dagen efter. Och det blir bara sån jävla pannkaka. Från den dagen har jag lärt mig.

Annons:

– Nu är jag iklädd min yrkesroll. Det är en guard som är uppe i förhållande till hur jag ska uttrycka mig i min roll som AIK-tränare.

AIK vinner superettan under Norlings första säsong som huvudtränare i klubben, 2005.

Foto: Nils Petter Nilsson

Norling 2016.

Foto: Andreas L Eriksson / BILDBYRÅN

Norling på Råsunda.

Foto: Nils Petter Nilsson

Cupmatch mot Dalkurd 2017.

Foto: Andreas L Eriksson / BILDBYRÅN

AIK-fansen visar stöd till Norling 2008.

Foto: Mikael Sjöberg

På AIK:s träningsläger i Dubai 2016.

Foto: Ludvig Thunman / BILDBYRÅN

Norling och Nebosja Novakovic under matchen mot Brommapojkarna 2007.

Foto: Nils Petter Nilsson

Presskonferens efter derbyt mot Djurgården 2006.

Foto: Mikael Sjöberg

– Han är en genialisk galning.

Björn Wesström sätter upp ena foten mot staketet som omger Skytteholms IP och visslar ljudlöst för sig själv.

– Okej, så här: Han får alltid ut svaret. Om han gör något kan han alltid konstatera vad det har resulterat i. Han är beredd att betala vilket pris som helst för att utvärdera sina idéer. För få ledare är beredda att göra det. För många byter fot när saker och ting går emot av olika skäl. Han är väldigt konsekvent. Det uppskattar jag.

Det är torsdag nu och ännu mer vårsol. En bit bakom oss sitter Tobias Ackerman, AIK:s chefsscout, med en stor fleecefilt över knäna. Bredvid honom Johan Segui, klubbens förre ordförande, med en uppskattningsvis 70 centimeter lång cigarr som sticker ut ur munnen.

Rikard Norlings gängliga gestalt kastar långa skuggor över planen. Han är mer tillbakadragen idag, huvudet är nedböjt i längre perioder, ryggen krokigare, funderingarna av allt att döma ännu fler. En stund senare klättrar han upp i ett speakerbås och spejar över kanten.

– Ibland känns det faktiskt som att han är ovanför oss. Han ser allt. Galen vet jag inte. Gränsen är hårfin. Men framför allt är han en extremt bra tränare, säger Oscar Linnér när träningen är slut.

Björn Wesström börjar gå tillbaka mot läktaren.

– Den galna sidan är väl kompromisslösheten. Jag kan inte säga att det finns någonting negativt i att ha en person som man tvingas bromsa på tolv snarare än väcka på åtta. Det smittar av sig på hela organisationen. Runt Karlberg, på mig, på alla. Det arbetssättet gör AIK bättre, säger han.

Det är två veckor kvar till den allsvenska premiären. I telefonen har nyheten om att Djurgårdens anfallare Gustav Engvall skickas tillbaka till Bristol City precis plingat in.

Björn ler för sig själv.

– Hur som helst. Det finns för lite konsekvent galenskap i svensk fotboll, tycker jag.

NORLINGS TRÄNARKARRIÄR

1992-1993: IF Brommapojkarna, U-lag
1994-1995: IK Bele
1996-2001: AIK, U-lag, assisterande tränare A-lag
2002-2003: Väsby IK
2004: Gif Sundsvall
2005-2008: AIK
2010-2011: Assyriska FF
2011-2013: Malmö FF
2014-2015: SK Brann
2016- nu: AIK

Förolämpas du av själva frågan "geni eller galen"?

Glasögonen åker av för tredje gången. Rikard Norling gnuggar sig så hårt i ansiktet att han nästan byter plats på näsa och ögon. När han är klar sätter han på sig brillorna igen och tittar koncentrerat ned i marken.

– Nej, det gör jag nog inte. Det gör jag inte. Jag vet ju inte. Jag vet inte själv. Och det kan ju låta… ”Vadå geni? Anser du att du är ett geni?”, men det är inte det. Men ibland blir jag fundersam över mitt beteende. Jobbar jag på ett sätt som kan anses vara… fan du kliver över gränsen alltså? Så jag kan faktiskt förstå att jag kan uppfattas som någonting mittemellan ibland.

– Jag har nog accepterat att jag inte är helt… jag har nog säkert några bokstäver också.

Finns det för lite galenskap i svensk fotboll?

– Det är en positivt laddad fråga för mig. Och den är kopplad till utveckling. Om jag får inleda svaret på det sättet tycker jag att det börjar poppa upp mer galenskap, mer okontrollerat, spritt språngande nytänkande. Du har tränare som gör egna saker. Jimmy Thelin i Jönköping Södra. Det han gör kräver galenskap, mod och att man är utvecklingsbenägen. Dalkurd är ett annat exempel.

– Jävlar vad roligt det var att möta Dalkurd. Och Graham Potter. Han driver det här längre eftersom han kopplar en offensiv till en defensiv. Han nischar sig ännu mer. Man märker på det sättet som spelarna ger honom referenser, att det där, det där är bra skit.

Är galenskap en konkurrensfördel?

– Om den hjälper mig att skapa en verksamhet som är så maximerad som den någonsin kan bli. Allt pulserar ut från spelsättet i min värld. Utifrån spelsättet skapar man sina arbetsmetoder. Där i ligger min stora passion. Jag hittar den inte någon annanstans. Det är inte vinna mästerskap, eller att jag måste bege mig ut och förkovra mig en gång om året till varje pris för att jag skulle vissna annars.

Norling med SM-bucklan i Malmö 2013.

Foto: Ulf Ryd / KVP/EXPR

Vem och vad har format personen och tränaren Rikard Norling? När jag förhör mig bland människor i hans närhet återkommer ett par namn som ska ha gjort stora intryck på honom.

Mikael Stahre är ett. Om Norling ”måste unna någon en seger mot sig själv” är det Stahre. Rikard tror sig pendla friskt mellan galning och geni i Häcken-tränarens ögon.

Özcan Melkemichel i Djurgården är en annan. När han tränade Syrianska och Norling Assyriska fördes ständigt samtal om ”livet och djupa, existentiella saker”. Om ”syrianer, assyrier och Södertälje”.

– Jag tror inte att Özcan tycker att jag är galen. Jag hoppas däremot att han ser mig som en bra människa, en som inte dömer någon på grund av dess ursprung till exempel, säger Norling.

Daniel Andersson i Malmö FF är ett tredje.

– När jag har bestämt mig för någonting tenderar det till att låta så jävla rätt även om det är fel. Men Daniel är en av de vackraste människorna jag har jobbat med. Ledarskapsmässigt, personlighetsmässigt, integritetsmässigt och kunskapsmässigt. Han kunde följa med mig när jag drog i väg men samtidigt kritiskt granska mig.

Då dör jag

Jag kastar ett gäng namn till på honom, inom AIK, utanför AIK, inom fotbollen och utanför den. Medan Rikard tittar ned i sin urdruckna kaffekopp är det ett som får honom att haja till mer än de andra.

- Oh.

Det låter som att något har träffat honom i magen när ”Brytar-Börje” kommer på tal.

– Ja vadå? Jag heter ju Börje Brytare. Brytar-Börje. Börje Brytarn Andersson. Det kommer från min förhandlingsförmåga. ”Det är klart vi bryter till det här”, brukar jag säga.

Börje Andersson är 80 år. När han svarar i telefon och jag frågar hur han mår säger han att det är ”lite vajsing med hjärtat men inget allvarligt”. 2002 plockade han in Rikard Norling som tränare i Väsby. Rikard själv förlorade sin pappa i unga år, något han poängterar när han ska förklara vem Börje är.

En bästa vän, en fadersgestalt, en galenskapens uppmuntrare.

– Rikard är mer geni för mig. Men det är klart, det är en liten blandning. Det har det alltid varit. Man måste ha något annat också för att bli en sådan tränare som han är. Det här visste jag, det var därför jag ville ha honom, säger Brytar-Börje.

Att reducera deras relation till rent professionell framstår fort som ganska orättvist.

- Vi pratar hela tiden. Det är fotboll och livet och hur allt funkar. Han var så rätt ute alltid. Man hade egentligen aldrig något att säga till om. Han behöver inga råd av mig längre. En gång hade vi ett bråk, jag minns inte vad det handlade om, men han blev sur och sprang ut i omklädningsrummet. Jag hade nog fel. Men jag har alltid förstått honom. Jag är lite knepig själv. Det passar ju bra.

Rikard Norling sträcker ut vänster ben i stället och tittar mot sina tår.

- Börje är djupt inne i mitt hjärta. I och med att förhandlingar är det jag är sämst på i hela världen var det som att stjäla barn för honom… nej vafan, stjäla godis från ett barn! Nämen han är mycket mer. Många tror att jag driver på mig själv till både galenskap och undergång. Börje är en av de få som har haft både mod och förmåga att driva på mig ännu hårdare. Han ser den sidan av mig som en tillgång.

– Jag är en sökare. Jag är ruggigt sen i min utveckling. Jag hoppas att det i slutändan ska innebära att jag dör jävligt gammal. Om det nu är logiken i det hela? Äh. Jag har inte hittat rätt liksom. Varje dag, bara en sådan match som den mot Häcken, du kände det säkert i bilen hit också. Det är ett passionerat sökande efter svar. Var går den yttre gränsen? I vårt sätt att spela och träna, i mitt sätt att jobba.

Har du alltid varit så?

– Jag tror det. Det var väl därför jag sökte mig utomlands och letade influenser.

Det låter som att det du menar med sökandet är ett ständigt erkännande av din egen okunnighet.

– Precis. Exakt så är det. Många har säkert satt ord på det, men ju mer du kan om saker och ting, desto mer inser du hur okunnig du är. Så är det för mig, fast på ett lite naivt sätt. Det är inte ”amen det visste jag hela tiden”, utan jag har förstått att det är så jag fungerar. Det är min absolut största tillgång, trots allt. Det gör att jag driver på min egen utveckling. Den dagen det slocknar, då….

Då?

– Då dör jag.

Va?

– Ja alltså, jag kommer inte göra något annat. Jag kommer att dö.

Jag kan inte hålla mig för skratt, men Rikard är inte lika road. Han lägger armarna i kors och lutar sig tillbaka.

Nu ser han gravallvarlig ut.

– Jag har sagt det förut tror jag? Jag kommer antingen att dö på tränarbänken eller under min fru för att jag inte orkar med henne längre, eller för att hon inte pallar med mig. Där kommer mitt liv att sluta.