Paul Gascoigne lämnade nordöstra England och blev "Gazza" med resten av världen, men nu är de flesta här uppe rädda för att han snart inte ska finnas alls.

"Han träffar ingen, vi är hans enda vänner"

NEWCASTLE/GATESHEAD. – Det är en hemsk sak att säga...

Michael Martin drar upp dragkedjan på sin jacka. Jag vet vad han tänker säga. Sedan säger han det.

Paul Gascoigne lämnade nordöstra England och blev "Gazza" med resten av världen, men nu är de flesta här uppe rädda för att han snart inte ska finnas alls.

SportExpressen letar efter fotbollsspelaren, människan och skandalen som ingen kan hjälpa.

Text: Noa Bachner
Publicerad 12 mar 2017 kl 05.03
Annons:
Annons:

– Spåra ur och vräk i dig ecstasy.

Jag tittar frågande på min kompis John som bara nickar tillbaka.

Kvällsmörkret har precis lagt sig över Newcastle. Det är knökfullt på puben som han har tagit med mig till. Rutig filt täcker väggarna och golvet, någon har somnat i baren, en annan gör sig redo att gå ut för en rökpaus med cigaretten åt fel håll mellan läpparna.

– Go mental and do a fucking shitload of ecstasy. Det är typ det det betyder, halvskriker han för att överrösta omgivningen och rycker på axlarna.

Jag har bett honom förklara ”Gan radge, neck cowies”. Det står tryckt på en banderoll som hänger inne på St. James’ Park, och nu börjar jag långsamt förstå att det är Geordie, den lokala dialekten, i vissa fall varianten av engelska, som inte alltid går att förklara eller begripa.

– Du skulle göra något om Paul Gascoigne va? Det låter som en slogan för honom, säger han.

Under mina första timmar i Newcastle har jag fått lära mig att "Gazza" nästan aldrig syns till här längre. Att en del är trötta på honom, en del oroar sig och andra är arga. Gamla lagkamrater lägger locket på. Hans syster Lindsey, som jobbar på en fotbollssouvenirbutik i Gateshead, pratar inte med journalister och barndomsvännerna har utnyttjats av tabloiderna en gång för mycket.

Det här är Englands avlägsna hörn. Härifrån kom en av fotbollsvärldens mest förföriska spelare och personligheter.

Vem var Paul Gascoigne innan han förvandlades till en vandrande, hjälplös, utnyttjad och alkoholiserad skandal?

När dokumentären "Gascoigne" släpptes 2015 hette det att saker och ting var på rätt väg igen, men sommaren 2016 publicerade The Sun ett fotografi som fick mig att haja till. En skamlös bild föreställer ett blodigt vrak med tom blick i uppknäppt morgonrock med könsorganet hängande utanför.

Vad hade hänt med "Gazza"? Och var är han nu?

Jag ska snart få lära mig att det bara är en person som har svaren: Terry Baker, hans agent, och att precis allt som har med Paul Gascoigne att göra har ett pris.

Annons:
Annons:

Gazza är en fiktiv karaktär. Paul är en människa

Besatt av dammsugning

– Vi säger Paul här uppe, inte Gazza. Kom ihåg det!

Två brevbärare har stannat mig på Pitt Street, en pytteliten gata i Gateshead, en blandning mellan förort och grannstad till Newcastle. De tycker att jag ser förvirrad ut. Jag förklarar att jag är här för att skriva om Paul Gascoigne, att Newcastle United ligger mig varmt om hjärtat.

Sanningen är att jag föll för Gascoigne samtidigt som jag föll för klubben i mitten av 1990-talet. Kanske var det födelseorten eller moderklubben som gick att läsa i något samlaralbum, förmodligen de utsträckta tungorna och konstiga målen. Jag minns att en av mina kompisar satte in en samlarbild med Gascoignes ansikte upp och ned för att reta mig.

– Gazza är en fiktiv karaktär. Paul är en människa, säger en av brevbärarna innan båda slänger sig in i sin röda Royal Mail-bil och kör i väg.

Förra gången han syntes till i de här trakterna var strax innan nyårsafton 2016.

"Hi everyone I got jumped kicked down the stairs I've got 15 stitches in my head I've a fractured skull 2 broken fingers 8 teeth nicked xxxx", skrev han på Twitter.

Ett par veckor senare var han tillbaka på ett rehabiliteringshem, men lämnade efter tre dagar. Den engelska pressen sög upp det sista av det senaste magplasket och Daily Mirror skrev en artikel om att han var ”besatt av dammsugning”.

Sedan dess är det tyst.

Första gången Paul syntes till i nordöstra England var däremot precis här. Hans första minne handlar om hur han sitter i en barnvagn på Pitt Street och äter en friterad fiskkaka. Nu är husen jämnade med marken. Ett stenkast bort står ett gäng kåkstäder och väntar på samma öde.

Vinden sveper genom ett gäng rostiga gungor i en lekpark som ser totalt övergiven ut.

Jag tar upp telefonen och försöker nå Terry Baker för andra gången, men ingen svarar.

När jag lägger på är det lika tyst som det är om Paul Gascoigne. Den enda historia som har berättats om honom sedan han lämnade Newcastle 1988 är den som tar pauser när han inte är full, hög eller i juridiskt trubbel.

Här, i Gateshead och Newcastle, vilar en annan.

Terry Butcher och Paul Gascoigne efter semifinalförlusten på straffar i VM 1990.

Foto: Roberto Pfeil / AP

"Gazzamania" utbryter första gången sommaren 1990. Det är VM i Italien och på Englands mittfält är Paul Gascoigne en sensation.

Annons:
Annons:

– Spritt språngande galen, men vilken spelare. Fortfarande den mest naturligt begåvade det här landet har producerat, skulle lagkamraten Gary Lineker konstatera många år senare.

Vid den här tidpunkten har Gascoigne lämnat Newcastle United som 21-åring och spelar för Tottenham. Han ska vidare till Lazio, Glasgow Rangers, Middlesbrough, Everton, Burnley och kinesiska Gansu Tianma innan karriären avslutas med fyra mållösa matcher i Boston United 2004.

Under VM-slutspelet vinner han hela Storbritanniens hjärta med dribblingar, tårar och galna upptåg, men i samma sekund som han kliver av planet på hemmaplan slutar han vara Paul Gascoigne.

Med lagkompisen Jonas Thern i Glasgow Rangers 1997.

Foto: Seamus Murphy / EXP

Sedan är det full rulle. Allt går nog inte att redovisa, men en del har vi väl tid med.

Det kraschas in med gräsklippare i omklädningsrum, lagkamraters bilar kvaddas på löpande band. Gascoigne är inblandad i otaliga fylleskandaler med både landslag och klubblag, drabbas av bulimi, stjäl starka mediciner från klubbläkare, kastar tvål på kycklingar, spelar in en egen låt, ska träffa Påven men kommer för sent, slår sin fru, mordhotas av IRA, bryter benet två gånger, börjar med kokain och sömntabletter och dricker ännu mer.

Gan radge, neck cowies.

En destruktiv tillvaro omringar honom hela tiden. Hans kusin dör av en astmaattack när han spelar fotboll. Paul hade insisterat på att han visst kunde spela trots läkares avrådan. Hans äktenskap med hustrun Sheryl är tumultartat. De gifter sig 1996 men skiljer sig tre år senare. De får en son, Regan, och Paul adopterar Sheryls dotter från ett tidigare äktenskap, Bianca, som än i dag behåller Gascoigne som efternamn.

Hans bästa vän Jimmy "Five Bellies" Gardener, också från Gateshead, är med på nästan hela resan. När de bor tillsammans i Rom lurar han honom att äta en paj med avföring på. Jimmys farbror dör på ett hotell i Gateshead efter ett extremt alkoholintag tillsammans med Paul, och även relationen med följeslagaren bryter samman så småningom.

Gascoigne på 10 Downing Street i London med dåvarande premiärministern Margaret Thatcher.

Foto:

"Gazza" i Newcastle.

Foto: / BILDBYRÅN

"Gazza" var känd för sina ständiga "pranks" på och vid sidan av fotbollsplanen.

Foto:

Paul Gascoigne i Tottenhams vita tröja.

Foto: / © BILDBYRÅN

Foto: / © BILDBYRÅN

Här drar han ner byxorna på landslagspolaren Paul Ince.

Foto:

Foto:

Foto:

"Gazza" testade proffslyckan i italienska Lazio.

Foto:

"Kallades 'Den rosa Pelé"

– Redan från början såg han dum ut.

Annons:

Michael Martin torkar bort regndroppar från sin svartvitrandiga Adidas-mössa och tar ett djupt andetag. Det är måndag eftermiddag och ösregnar när vi tar skydd inne på Crown Posada, en dunkel, avlång pub precis under Tyne Bridge.

Som chefredaktör för True Faith, det största supportermagasinet om Newcastle United, har han följt Paul Gascoignes karriär, från Dunston, Gateshead, där de växte upp ett stenkast från varandra, till rubrikerna om mentala sammanbrott, fyllor, droger och behandlingshem.

– Han hade stora, feta ben. Rosa ben. Folk här kallade honom ”Den rosa Pelé”. Galen frisyr, ett stort ansikte. Men han åkte slalom, hans kontroll och passningar var helt otroliga, säger han.

– Jag brukade se honom göra bort samma spelare två gånger – och sen slå till honom i huvudet med handen.

Michael visar med en liten rörelse hur han menar.

– Man stod bara och frågade sig vad fan han höll på med?, skrattar han.

Jag tar upp mobilen och rullar igenom mina tre raka meddelanden till Terry Baker.

Fortfarande inget svar.

– Paul älskade choklad. Alla pratade om det. Många tog med sig Mars till matcherna och slängde på honom, säger Michael.

– Det är mitt sista minne. Sedan säljs han till Tottenham. Det var en tid som var politiskt speciell. Vi kastades bort av alla. Våra egna spelare övergav oss. Tories, Margaret Thatcher, som var premiärminister, och London – alla struntade i oss. De stängde ned gruvorna. Du vet, allt ändrades, ingenting ändrades.

Ett sällskap på tre personer slår sig ned vid bordet bredvid. Michael sneglar mot dem och sänker tonläget.

– London, muttrar han.

– London?, frågar jag.

– Det är fullt av fåntrattar. Fullt av töntar. Fullt av låtsasmänniskor. Tottenham är en låtsasklubb. En stor Thatcher-höger-klubb. När Gascoigne kom upp hit med Spurs hade vi lagt Mars i frysen. Inte jag, men många andra. Herregud, tänk om de hade träffat honom. Det var som sten. Han fick fly av planen. Sedan gick allt utför.

NÅGRA GAZZA-RUBRIKER UNDER KARRIÄREN

1984: Kör in en gräsklippare i Newcastles omklädningsrum, flera tegelstenar lossnar.
1990: Släpper en egen låt: "Fog on the Tyne"
1991: Bryter benet i FA Cupfinalen.
1992: Ska träffa Påven, missar mötet.
1996: Gifter sig, magasinet Hello! Betalar 1,6 miljoner kronor för exklusiva bilder.
1996: Slår sin fru, Sheryl.
1997: Stjäl starka läkemedel ur Glasgow Rangers omklädningsrum.
1997: Mordhotas av IRA.
1998: Lämnas utanför truppen till VM 1998.
1999: Skiljer sig.
1999: Traumatiserad närbästa vännen Jimmy Gardeners farbror dör efter en utekväll.
2000: Börjar med kokain och sömntabletter.
2000: Bryter armen när han slår George Boateng.
2001: Checkar in på rehabiliteringshem i London.
2002: Checkar in på rehabiliteringshem i USA.
2003: Checkar in på rehabiliteringshem i USA igen. Slutar dricka.
2004: Får panikångestattacker och missbrukar sömntabletter.
2004: Börjar dricka igen.

Fick sy 56 stygn i benet

Jag lämnar Pitt Street och börjar gå upp mot familjens andra adress, på Edison Gardens som ligger i en annan del av Gateshead.

Terry Baker är inte bara agent åt Gascoigne. På sin hemsida stoltserar han med Eric Cantona, Pelé och en rad andra legendarer som får hjälp att åka runt i landet och hålla föreläsningar.

Alla jag har pratat med hittills säger att han och hans fru Freda är de enda personerna som vet var Paul Gascoigne är och hur han mår.

Inget svar den här gången heller.

Jag sneddar över Saltwell Park där Paul fick en tegelsten i huvudet som treåring. Det blev första besöket på det lokala sjukhuset, men inte sista. Sjuksköterskorna skojade om att han borde köpa ett säsongskort.

Jag tittar bort mot parkens slut där han åkte rutschkana på ett cementrör och fick sy 56 stygn i benet. Jag vänder upp huvudet och ser träden som han försökte gunga mellan men ramlade ned och bröt armen. När den var gipsad försökte han simma med bara den andra, men sjönk och fick lägga om allt.

Han bröt den igen när han ramlade ned från en plint i Brighton Primarys gymnastiksal, skolan som jag passerar en stund senare, den som Andy Carroll också skulle gå på.

Huset som familjen Gascoigne bodde i under större delen av hans barndom.

Foto: Noa Bachner.

Edison Gardens i Gateshead, gatan där Gascoigne växte upp.

Foto: Noa Bachner.

Edison Gardens i Gateshead, gatan där Gascoigne växte upp.

Foto: Noa Bachner.

På gatan där Gascoigne föddes har vissa hus rivits, andra väntar på samma öde.

Foto: Noa Bachner.

Fotbollsplanen vid Brighton Primary, både Paul Gascoignes och Andy Carrolls gamla skola.

Foto: Noa Bachner.

Brighton Primary, Paul Gascoignes skola.

Foto: Noa Bachner.

Under barndomen i Gateshead utvecklade Paul Gascoigne en rad tics och andra mentala utmaningar, men valde att inte söka professionell hjälp.

Foto: Noa Bachner.

Paul Gascoignes syster Lindsey jobbar på souvenirbutiken The Back Page, men vill inte prata med journalister. Här visar hennes kollega Dave Thorpe ett signerat fotografi av Paul.

Foto: Noa Bachner.

I de här kvarteren utspelar sig en humoristisk och oskyldig men smärtsam barndom. Paul retas för sina kläder i skolan. Han älskar att äta bönor på rostat bröd. Han sjunger julsånger på Gatesheads gator och köper cigaretter till sina föräldrar för pengarna. När hans mamma, Carol, kommer hem med två guldfiskar till honom och hans bror Carl bestämmer de sig för att ha en tävling och lägga upp fiskarna på köksbordet. För att de ska röra sig framåt slår bröderna på fiskarnas fenor. Båda dör omedelbart.

Jag svänger ned mot Derwentwater Road, där Paul hade fått i uppdrag att passa sin kompis lillebror när han var 10 år men vände ryggen till. Steven Spraggon blev påkörd av en bil och dog innan ambulansen hann fram.

Förutom en pojke som gör sitt bästa för att härma en kråka vid en papperskorg ligger gatorna tomma även här.

Stevens död blir en katalysator för flera sjukdomssymptom. Gascoigne blir själv rädd för döden, utvecklar många olika tics i sina tidiga tonår och träffar en psykolog som ber honom leka med sand. Han tycker att det är ”fucking silly”, och hans pappa, John, som har följt med, håller med.

Kanske är det ögonblicket avgörande. Kanske hade saker och ting blivit annorlunda om han fått hjälp, för i efterhand framstår barndomen, de galna upptågen och olyckorna i de här kvarteren som ett förstadium till den spiral av mörker som snart ska ta vid.

Som en lightversion av det som blir "Gazza".

Paul besöker en butik i Bournemouths innerstad 2013.

"Medierna skapade 'Gazza'"

Hur ska man förstå Paul Gascoigne – som ett barn av nordöstra Englands socioekonomiska utmaningar, en sjuk människa eller en vanlig galenpanna?

Michael Walker har skrivit en bok som heter "Up There" och skildrar nordöstra England med både fotboll och samhällsutveckling som lins. Vi träffas i Heaton, en bit utanför city, samtidigt som Newcastle spelar borta mot Brighton. Det är toppmöte i The Championship och går knappt att höra vad han säger här heller.

– Paul Gascoigne är en sak. Michael Carrick en annan. Alan Shearer också. Peter Beardsley. Många som kommer från liknande förhållanden här uppe dras inte alls ned i samma gyttja av missbruk och misär. Det blir missvisande. Många verkar glömma att alkoholism är en sjukdom, även om det samtidigt ska erkännas att Gascoigne till viss del kanaliserar ett beteende som går att härleda till den här regionens kultur, säger han.

– Men London och medierna skapade "Gazza", i efterhand har det låtit som att han skapades här. Så är det inte.

Michael, som fortfarande bevakar fotbollen här uppe för bland annat The Guardian, börjar prata om nordöstra England. Om Teeside, där Middlesbrough ligger, om Sunderland och Newcastle. Om de kemiska industrierna, om stålverken och gruvorna och skeppen. Om de stora nedläggningarna och känslan av att "tvingas bli som alla andra".

– Det här området var en central del av den industriella revolutionen. Vi hade den första riktiga järnvägen. Det var därför människor kom hit! Men precis som på många andra håll i världen känner man sig kanske lämnad. Hela regionen har en sorts Brexit-känsla just nu, säger han och skakar på huvudet.

Bara Newcastle, med 51 procent, röstade för att stanna i EU. Gateshead röstade för utträde. Sunderland och Middlesbrough också.

– Känslan av att London bara skiter i den här delen av landet växer. Du vet det nya höghastighetståget som kostar oss flera miljarder pund? HS2? London, Birmingham, Manchester, Leeds. Det stannar där.

Några mindre smickrande förstasidor i The Sun.

Sjunker djupt i drogmissbruk

När karriären är över har följetongen sedan länge mist alla spår av charm.

En utmärglad Gascoigne åker in och ut ur behandlingshem i England och USA. Enligt uppgifter som jag ramlar över i min jakt på honom erbjuds han vid ett tillfälle ett miljonbelopp av en tidning för att ge en intervju.

Han sjunker djupare och djupare ned i drogmissbruk, dricker ännu mer, förlorar vikt, tvångsomhändertas vid flera tillfällen - en gång på hotell Hilton i Gateshead, precis på andra sidan bron, efter att ha hittats halvt utslagen på sitt rum och "på flykt från rymdvarelser".

I juli 2010 gav han sig av hemifrån för att medla mellan polisen och mördaren Raoul Moat, som hade barrikaderat sig i ett hus och höll en pistol mot sitt eget huvud. Gascoigne dök upp i nattlinne med kyckling och öl och menade att han kände brottslingen, men nekades tillträde. Moat sköt sig själv och Paul minns ingenting av händelsen.

Under förra sommaren planterade två reportrar från The Sun - huvudförbrytaren i tabloidernas frossa - en flaska sprit utanför hans ytterdörr och ringde på. När han kom ut för att hämta den, blåslagen och halvnaken, tog man bilder på honom.

Det hade varit tyst för länge.

Han är inte i något som helst skick att prata inför folk

Jag ska precis lägga på när den fjärde eller femte signalen avbryts. Det blåser hårt i bakgrunden.

Terry Baker harklar sig.

Om du kan betala mellan fem och tio tusen pund skulle du ha en chans att göra en intervju med honom i normala fall, men jag är rädd att det inte finns någon möjlighet just nu. Det är för mörkt, säger han.

Terry berättar om det senaste året. Han säger att det stämmer, det är bara han och hans fru Freda som har kontakt med Paul, att de precis sågs. När jag besökte souvenirbutiken som Lindsey Gascoigne jobbar på, The Back Page, fick jag höra att Paul var där när hon började i oktober, att han signerade foton av sig själv, poserade för bilder och var på gott humör.

– Det var en ljusglimt, säger Terry och suckar.

I maj 2016 hittades hans systerson död i sin lägenhet i Gateshead. Jay Kerrigan-Gascoigne var bara 22 år när han tog livet av sig efter en tids kamp mot mental ohälsa.

– Allt föll samman igen. Paul klarar det inte. Han klarar inte allt som hänger över honom, och i ärlighetens namn är det bara vi som hjälper honom nu. Det är riktigt svårt just nu. Han är inte i något som helst skick att prata inför folk, och om jag ska vara ärlig var det ett bra tag sedan jag och Freda kunde livnära oss på Pauls föreläsningar. Alla pengar från hans framträdanden går direkt in i våra försök att hjälp honom på fötter nu, berättar Terry.

En nedgången Gascoigne på promenad 2014.

Härnäst på schemat står egentligen ett evenemang i Wigan den 25:e mars, men enligt Terry är Gascoigne inte i tillräckligt bra form för det. Han berättar hur tabloider fortfarande suktar efter fler klavertramp, hur han själv hela tiden anklagas för att bidra till Pauls misär, och hur han har lärt sig att aldrig använda namnet "Gazza".

– Men själv kallar han sig fortfarande för det, suckar han.

– Vi hade ett riktigt dåligt år förra året. Och på åtta år har vi ärligt talat inte sett till människorna som säger sig vilja hjälpa honom. Han träffar ingen. Vi är hans enda vänner.

"En hemsk sak att säga"

Vi står i dörröppningen på Crown Posada. Michael Martin sträcker fram handen i regnet.

Blåsten tränger genom alla jackor världen har att erbjuda.

Jag tittar upp mot Tyne Bridge och följer den med blicken över till Gateshead. Där borta skymtar man hotellet där Jimmy Gardeners farbror dog och Paul Gascoigne flydde från rymdvarelser.

– Det är en hemsk sak att säga, säger Michael.

Han drar långsamt upp dragkedjan på sin rock.

– Men jag är nog inte ensam om att oroa mig för att nästa nyhet ska vara att Paul är död.