I mer än sex år har han skulpterat sitt Östersund hela vägen till Europa League. Men hur blev han en geniförklarad engelsk fotbollsflykting i norra Sverige?

Potters förvandling: Från mupp till geni

ÖSTERSUND. ­­– Jag insåg att jag inte hade en aning om någonting. Jag var bara skit.
Graham Potter stelnar i en allvarlig min.
I mer än sex år har han skulpterat sitt Östersund hela vägen till Europa League.
Men hur blev han en geniförklarad engelsk fotbollsflykting i norra Sverige?
SportExpressen återvänder till ett förflutet fyllt av frusen kalkon och revanschlust.

Text: Noa Bachner
Publicerad 14 sep 2017 kl 06.09
Annons:
Annons:

Det är den 28:e juli 2000. Spelarna i York City, en klubb i League Two, den engelska fjärdedivisionen, sitter samlade framför sin tränare, Terry Dolan. Dagen efter är speciell. Manchester United, ett av Europas bästa lag, ska komma på besök, och nu går Terry igenom motståndarnas laguppställning på en tavla.

Ett efter ett läser han upp namnen i startelvan: Gary Neville, David Beckham, Paul Scholes, Ryan Giggs, Dwight Yorke och Roy Keane.

Vänsterbacken, Graham Potter, sjunker längre och längre ned i sin stol.

– Men vad de inte vet, säger Terry och vänder sig mot sina spelare med lurig min.

– Är att vi spelar 3-5-2. Så vi har en extra gubbe på mitten!

"En extra gubbe på mitten...?", tänker Potter för sig själv.

"Det är ju Kevin Hulme? Han jobbar som murare..."

Ett dygn senare torkar han svetten ur pannan. David Beckham och Gary Neville har gjort honom helt snurrig, men han är inte ensam om att ha det jobbigt. Vid ett tillfälle slår Beckham en krossboll på 50 meter som dalar ned mot Giggs. Från andra sidan planen ser Potter hur högerbacken får panik och kastar sig mot bollen för att nicka, men missar och störtar ned med munnen i gräset.

Graham Potter är 25 år. Han tittar mot himlen och funderar på hur han har hamnat här, på sin egen begåvning, sina begränsningar, på allt han lärt sig och inte lärt sig. Lagkamrater och tränare har pratat om att kämpa hårdare, gå in ordentligt i närkamper och skyllt på misstag, men samtidigt har en tankeprocess börjat i vänsterbackens huvud.

Nu blir han utbytt.

Funderingarna ilar medan han går av planen och de ska fortsätta att ockupera hans tankeverksamhet hela vägen till Jämtland. Sjutton år senare är han den enda engelska tränaren som deltar i europeiskt cupspel, men det vet han inte nu, med fötterna släpandes efter sig samtidigt som han hör en ilsken röst från läktaren som skriker:

– Hoppas fan du är bättre än så här i ligan, Potter!

Bortamatch mot BK Forward 2012.

Han berättar först om York, sedan om en sommardag i Junsele 2011.

Annons:
Annons:

– Det är...det är klassikern.

Bakom ett lågbudgetskrivbord i en barackliknande stuga hämtar Östersunds 42-årige tränare andan mellan skrattsalvorna. Klubbens ordförande Daniel Kindberg hade ägnat en vecka åt att prata om Junsele, om att det var viktigt med "moralkompass" eftersom Östersund "förmodligen skulle vinna med 15-0 eller 20-0".

– Vilka fan skulle vi spela mot? Jag fattade ingenting, säger han och skakar på huvudet.

Precis som 2011 ser han ut som en gästspelande basist från 1970-talet, men ett stenkast härifrån har väldigt mycket hänt mellan premiärmatchen mot Umedalens IF och den surrealistiska segern över PAOK Thessaloniki.

Potters blick följer bilvägen utanför det förvånansvärt lilla fönstret innan den stannar i en vägg av granar.

– Det var långa resor. En gång förlorade vi mot Morön BK. Åtta timmar buss hem. En miljon träd och fyra människor. Det var negativt här. Det fanns en politisk diskussion om klubbarna. Det hade bråkats. Disharmoni och många tränare, säger han.

– Och så kommer jag. En engelsk mupp från ett universitet.

När 20 minuter är spelade i Junsele ligger Östersund under med 2-0.

– Johnselly... Mitt i skogen. Jag ser Daniel gå fram och tillbaka, snabbare och snabbare uppe på en kulle bredvid planen. Jag tänker bara att nu, nu får jag sparken.

När Aston Villa vann Europacupen 1982 tog spelarna med sig pokalen till The Shirley British Legion, en sorts pub och lokal social knytpunkt och tillhåll för krigsveteraner där Graham Potters pappa brukade ta en öl. Graham själv följde med dit den kvällen och fick sitta i pokalen, men fastnade aldrig för Villa eller något annat lag.

Möjligheterna att se fotboll i Solihull, en förort till Birmingham, var små. Det visades inte mycket på tv, men på fredagskvällarna sändes ett debattprogram med inbjuden publik som ofta avhandlade de lokala lagen. Det hela gick "mer eller mindre ut på att ställa människor mot varandra", minns Potter.

Den egna spelarkarriären tog fart i de tidiga tonåren. Mamman var kluven till bortprioriterade studier eftersom Graham hade lätt för sig i skolan, men drömmen om ett liv som fotbollsspelare kröp närmare. Som 17-åring blev den verklighet.

Annons:
Annons:

Birmingham City erbjöd ett kontrakt med A-laget, Potter skrev på för 27 pund i veckan. Han spelade 30 matcher under sin debutsäsong, var "bra med bollen men inte lika bra på att försvara" medan laget slogs mot nedflyttning i det som nu heter The Championship.

Livet vändes upp och ned. Exalterad bekantade han sig med igenkänning och tyckte att offentlighetens intresse var spännande.

En fredagskväll sitter hans faster och tittar på det där debattprogrammet när hon plötsligt rycker till.

– Graham Potter!, säger en man i publiken när han får mikrofonen.

Tiden står stilla medan hon springer fram till tv:n för att höja volymen.

– He must be the worst player I've ever seen in a Birmingham City shirt!

Östersund vänder 1-3 hemma mot PAOK och kvalificerar sig till Europa Leagues gruppspel.

Foto: Nils Petter Nilsson/Ombrello / OMBRELLO NETWORKS

Foto: Nils Petter Nilsson/Ombrello / OMBRELLO NETWORKS

Foto: Nils Petter Nilsson/Ombrello / OMBRELLO NETWORKS

Foto: Nils Petter Nilsson/Ombrello / OMBRELLO NETWORKS

Foto: Nils Petter Nilsson/Ombrello / OMBRELLO NETWORKS

– Fan, det är så jävla dåliga tränare överallt. Jag får aldrig tag på någon bra. Jag tycker att allt är skit. De fattar ingenting. Fan.

Det är tidigt 2010 och Graeme Jones hör mest en lång rad svordomar dundra genom telefonen.

På andra sidan linjen håller Daniel Kindberg på att få ett raseriutbrott.

Östersunds ordförande hade rest mycket till England för att hämta inspiration till klubbens fotbollssatsning. Genom en gemensam bekant fick han möjlighet att plocka över ett gäng tränare till en sommarfotbollsskola 2006. Jones var en och förblev en vän. Då arbetade han i Middlesbroughs akademi, nu är han assisterande tränare till Roberto Martinez i Belgiens landslag.

– Men Daniel, du väljer ju fel tränare hela tiden?, invänder Jones.

– Då får väl DU föreslå någon som är bra!?, gastar Kindberg upprört.

Graeme ber om en veckas betänketid.

Han har egentligen ett namn direkt, men innan han föreslår det vill han prata ihop sig med Martinez. Till slut ringer han tillbaka och berättar om en gammal lagkamrat från de låga divisionernas dunkla tillvaro i Boston United.

– Graham var väldigt frustrerad där, minns han när jag når honom på telefon.

– Vi hade samma idéer. Han var en teknisk ytterback som, om jag är ärlig, missförstods i England. Det handlade om blod, mod, kamp och tacklingar där. Det var inte hans spel. Jag tror att mycket av hans arbete kommer därifrån. Vi ville ha en djupare och mer intelligent syn på fotboll, säger Jones.

Annons:

Kindberg och Potter ses för första gången på Cardiffs flygplats och diskuterar även en roll i ÖFK:s ungdomsorganisation. Potter flyger till Sverige, men det är fel läge. Hans fru är gravid, universitetsstudierna i Leeds är inte avslutade och dessutom är intrycket av Östersund konstigt: Det är röd dag och inte en människa på gatorna.

Ändå håller de kontakten, och ett år senare har Kindberg tröttnat på att vänta. Han reser till Wigan, där han har lärt känna hela Martinez ledarstab. Klubbens läkare äger ett hotell utanför staden och bokar upp en svit.

– Jag tog i. När man förhandlar har man en argumentationsbank. Till slut tar det fan nästan slut, säger han när vi ses en kort stund innan jag träffar Potter.

– Jag hoppas verkligen att Graham fortfarande är bäst betald i hela klubben. Annars ska jag höja hans lön. Hoppas att Billy Reid (assisterande tränare, också en vän till Graeme Jones) har högre lön än alla spelare också. Annars måste jag höja hans lön. Vafan. Det finns ju ingen enskild spelare som kommer att bidra mer än vad de gör? Det är en jävla skev idé tycker jag. Det är ju helt urballat om vi har spelare som har mer betalt än tränarna?

Jag visste inte vad som var rätt

När han pratar om sin spelarkarriär växlar Graham Potter mellan två tonlägen: Ett frustrerat och ett lyckligt.

Saker pekar uppåt i början. Han vinner över många i Birmingham, spelar tre säsonger i Stoke, mestadels som vänstermittfältare och upplever att han börjar "komma in i det" när chansen att gå till Premier League dyker upp. Det ska snart visa sig att Southamptons tränare Graeme Souness knappt har sett honom spela utan bara gått på rekommendation från sin assistent.

Efter en säsong på sydkusten flyttar Potter ned till West Bromwich i The Championship.

– Men där skadade jag mig och hamnade ur fas. Jag kunde saker som spelare, men hade inget inflytande på matcher. Jag visste inte vad som var rätt. Plötsligt stannar man upp och tänker: Vänta, jag har gått från att vara ung och lovande till det här, säger han.

Championship-klubbarna tackar nej och Potter beskriver sig som "skadat gods" när han styr kosan mot York.

Men medan spelarkarriären tar en bekymmersam riktning sås ett frö.

– Jag hade en tränare som sa: "Jag kan inte göra dig bättre, men jag kan göra dig bättre tränad". Så vi sprang. "Springer ni omkring mer än det andra laget vinner ni". Det var det, säger Potter och kisar med ögonen.

– En annan tränare, Terry – bless him – brukade säga att om bollen gick ut till utspark för det andra laget var det bra, för då var den 70 meter bort från målet. Då stannade jag och tänkte: Vänta nu, det är ju inte svaret..? Det triggar saker i hjärnan. När vi hade släppt in mål på hörna var tränaren ofta ute efter att prata om den som hade tappat markeringen. Det var analysen. I min hjärna tänkte jag: Ja, men vi har ju fått försvara oss mot 16 eller 17 stycken? Det är väl problemet? Du spelar mot lag som kontrollerar bollen mycket. De attackerar dig. Du börjar tänka.

Till slut går även kontraktet med York ut. Potter hör ingenting från klubben. I stället läser han på text-tv att han blivit arbetslös samma dag som han gifter sig. Nästa anhalt blir Boston United, en klubb som försöker kompensera uteblivna löner genom att med hjälp av sponsorer förse spelarna med fryst kalkon lagom till jul. Här lär han känna Graeme Jones, men samtidigt tryter viljan att fortsätta spela. Efter en kort sejour i Macclesfield slutar han, bara 31 år gammal.

I huvudet snurrar tankar som han inte vet vad han ska göra av.

– Jag gick klart tränarutbildningen, men det var väldigt traditionellt. Det stod stilla, det kändes obekvämt. Att bara bli en coach och stå inför människor och prata kändes inte naturligt. Jag kunde inte ge mig in i professionell fotboll igen med den verktygslådan, säger Potter.

Vad saknades i tränarutbildningen?
– Miljön där var ett problem. Det var många ex-spelare som bara ville bocka, trodde att man kunde coacha och inte behövde lära sig något om det. Jag kanske inte förstod det då, men det viktigaste är att lära sig sortera och sätta ihop idéer, strukturera saker och människor för att bli bättre. Min erfarenhet av fotboll och coaching var inte det. Det var bara "grejer". Ingenting. En miljö med "saker" och folk som vill ha ett diplom. Lärandet äger aldrig rum.

– Jag insåg att jag fan inte hade en aning om någonting. Jag var bara skit. Det gör jag fortfarande ibland. Men då? Man tror att man vet något? Om jag hade blivit tränare då hade jag misslyckats. Jag hade inte egenskaperna, inga idéer om hur jag ville strukturera saker. Jag hade gått en tränarutbildning, men den gav mig ingenting, säger han.

I stället för att leta efter en klubb att jobba i söker han sig till University of Hull och en tjänst som "football development manager" samtidigt som han går en lärarutbildning.

– Vi spelar mot Teversal FC, en gruvstad utanför Mansfield. Vi försöker spela. De vill bara sparka oss. Vi spelar alltså mot en hel kultur och vi leder med 3-1 och vi släpper in två mål i sista minuten. Allt exploderar runt oss. De firar som aldrig förr. Jag skäller på spelare och skriker. Jag gör fel. Man förlorar människor då. Den typen av erfarenheter, av misslyckanden, var överlägset viktigast.

På lediga dagar åker Potter till Swansea för att se Jones och Martinez träningar.

– De mördade League One med bollinnehav. Det var första gången någon spelade på det sättet i England, i alla fall på lägre nivå. Det blev Swanseas identitet. Det fanns stort motstånd där också. Men jag såg hur de jobbade mot något, säger han.

Tog du med dig saker därifrån?
– Man försöker sno åt sig saker. Jag letade efter någonting också. Jag hade ju ingenting. Jag hade lite egna saker från mina tankar, men jag behövde en experimentell period. Jag testade olika system och träningsmetoder. Nu när jag tänker tillbaka var den perioden väldigt viktig. Jag fick en plattform som visade mig saker jag behövde kunna och bemöta. Där börjar mina idéer om hur jag vill jobba växa fram och ta form.

– Men det var inte enkelt. Det finns en attityd i England, en kultur som säger: Fram med bollen. Vi förstår det inte innan någon säger att: Jag såg något annat. Det är lite svårt, man måste tänka lite annorlunda, man måste träna på ett annat sätt, men det går. Jag såg det hända i Swansea.

Snart börjar en spelmässig vision klarna, men när Potter flyttar till Leeds Metropolitan University efter 2,5 år i Hull känner han att något saknas i verktygslådan.

– När jag spelade fanns det aldrig en lärandekultur. Det fanns en beskyllande kultur, full av misstag och rädsla. Som coach behöver man utmana det. Hur gör man annorlunda?, säger han.

Han påbörjar en masterutbildning i "emotionell intelligens". Den förmedlas av en psykolog som tidigare arbetat med specialstyrkor i den brittiska armén, bland annat i Afghanistan där soldater "skulle in i grottor och tunnlar", och den kretsar mycket kring stresshantering i samband med liv-och-död-situationer.

Förutom en aspirerande fotbollstränare sitter många kirurger i bänkraderna.

– Hur tar man hand om misslyckanden och misstag? Det började skapa en mer teoretisk förståelse för ledarskap hos mig. Hur ska jag använda de här koncepten i fotboll? Misstag händer. Hur reagerar du? Hur utvecklar vi ansvar och självmedvetenhet och empati? Det är det viktigaste i ett fotbollslag, den miljön. Jag visste det innan, men nu hade jag verktygen för att utveckla det. Alla kan se en träning eller övning på YouTube, eller ett taktiskt upplägg, men om det levereras i en dålig miljö fungerar det inte.

Samtidigt som han börjar känna sig klar med den akademiska världen spökar en fråga i bakhuvudet: Vill, eller kan, han ta sig tillbaka in i den engelska fotboll vars ideal stötte bort honom?

Hemmamatch mot Älgarna 2011.

Ju längre in man kommer i Graham Potters historia, desto mer påtagliga är likheterna med en annan engelsk fotbollsinvandrare i Sverige.

George Raynor hade arbetat med den brittiska arméns idrottsaktiviteter under andra världskriget. När han återvänder till sitt hemland i mitten av 1940-talet är han djupt frustrerad av "den engelska fotbollens tillstånd" och övertygad om "behovet av mer utvecklad, organiserad coachning".

– Bulldozers have become more important than craftsmen, förklarar han irriterat.

Uppgiven och utan jobberbjudanden nappar han på en obskyr förfrågan om att bli svensk förbundskapten. Han vinner OS-guld i London 1948. 1950 slutar Sverige trea när VM spelas i Brasilien. 1952 återvänder han med ett OS-brons från Helsingfors, och 1958 är det Raynor som leder Blågult till det historiska silvret när VM avgörs på hemmaplan.

Men insatserna för svensk fotboll stannar inte vid medaljer. Raynor instiftar nya tränarutbildningar. Han skapar utvecklingsprogram för unga spelare och delar ut ett kompendium som han kallar för "Fotbollens 18 budord".

På en av punkterna går det att läsa: "Var inte en slav under det ortodoxa".

Ett halvt sekel senare tömmer Graham Potter sin kaffekopp och tittar besviket i den.

– Det finns inget rätt och fel. Ingen har svaren. Men det finns ignorans, säger han.

När du var färdig i Leeds, betraktade du dörren tillbaka in i engelsk fotboll som stängd?
– Jag var en universitetscoach. Jag var inte intressant för någon där. De vill veta: Var ska du värva spelare ifrån, vilken erfarenhet har du av League Two, hur ska du ta dig ur den här divisionen? Den sortens grejer. De vill inte höra om en metod, eller hur du jobbar.

– Fotboll är väl så generellt. När du börjar prata för mycket teori och taktik, då kommer folk tycka att du är en snusförnuftig "bastard". Det lönar sig inte att vara intellektuellt utvecklad. Man vill hellre ha någon som drar roliga skämt.

Så du visste att du var tvungen att söka dig utomlands?
– Jag visste att jag behövde ta en helt annan väg. Jag visste väl inte exakt att jag var tvungen att gå utomlands. Det fanns ett erbjudande från Swanseas ungdomsorganisation väldigt tidigt, men det var inte tillräckligt bra.

En bil kör förbi utanför fönstret. På bakluckan sitter Östersunds klubbmärke.

– Så jag...jag slutade här. Min mamma var den som var mest upprörd. Hon trodde att jag skulle dra ut i krig.

Telefonen ringer för säkert femte gången den senaste halvtimmen.

– Jävla grekiska journalister som fortsätter ringa. Det var ju två veckor sedan vi mötte PAOK?, säger Potter.

Graham Potters år i ÖFK

• 2011: Etta i Division två Norrland 

• 2012: Etta i Division ett norra

• 2013: Tia i Superettan

• 2014: Femma i Superettan

• 2015: Tvåa i Superettan

• 2016: Åtta i Allsvenskan

2017: Vinner Svenska Cupen och kvalar in till Europa League

Själv förklarar han utvecklingen i Östersund med möjligheten han fick att implementera de koncept han hade arbetat fram i sin skyddade universitetsmiljö. Han nämner "holistiska" träningsprinciper som både han och Jones inspirerades av under resor till Spanien, han pratar om holländaren Raymond Verheijens fysiska "periodiseringsmodell".

– Min ursprungstanke var att: Det här är traditionell fotboll, vi måste hitta ett sätt att göra något annat. Jag kände igen många sanningar och normer i Sverige från England. Spelare föds till exempel inte tekniskt skickliga.

Upplever du att det luckras upp i Sverige?
– Ja, mer och mer. I England gillar vi inte det där med tålamod eller korta passningar. Det gör folk förbannade när bollen passas runt. Det drabbar ju till och med Pep Guardiola nu. Folk vill att han ska misslyckas. "Titta på honom med sina gympaskor och specialbyxor. Vad snackar han om? Speluppbyggnad?".

– Men titta även på hur domarna skyddar spelare här: Vem är den mest fällda spelaren i allsvenskan? Förmodligen Brwa Nouri. Vi gillar när det smäller. Det är kulturellt bra för oss.

Både i Sverige och i England överskuggas diskussioner om träningsmetoder eller taktiska ansatser ofta av framförallt transfers. Är det bra eller dåligt för en tränare? Vill man jobba "hemligt"?
– Det är nog faktiskt dåligt. Desto mer diskussion vi har, desto mer granskning av vad vi gör. Det utmanar oss att bli bättre. I fotboll dikterar resultatet allt. För mycket. Det sker massor av bra arbete, men eftersom ett lag inte vinner blir det inte intressant. Men jag tror också att fotboll ofta behandlas väldigt enkelt. Diskussionen blir inte speciellt djup, det blir väldigt kortsiktigt. Det är en fara. Då hamnar vi i en konservativ bubbla. Det blir enklast att köpa erfarenhet och referera bakåt. Det är därför 95 procent av ligorna avgörs av ekonomiska muskler. Fotbollens stora utmaning är att lämna bubblan.

Du menar att det är upp till tränare att utmana den ekonomiska maktfaktorn?
– Om jag tittar på allsvenskan för 2-3 år sedan var det en kulturellt homogen liga. Samma sak hände överallt. En sportchef avgjorde mycket. Så länge han köpte rätt spelare till en tränare, som i sin tur inte gjorde ett allt för dåligt jobb, och nästan alla lag fungerar så, då blir det en självuppfyllande profetia: Ekonomin styr. Men saker har hänt. Folk har gjort jobb utan att fokusera på transfers hela tiden. Sirius med Kim Bergstrand, som jag har enorm respekt för, till exempel.

– Om du är en bra tränare kan du göra mer av det du har. Det är tricket. Då kommer klubbledningar börja fundera: "Vänta nu, vi har spenderat alla dessa pengar, men saker blir inte bättre, människor utvecklas inte..? Det är därför det kostar så mycket att köpa erfarenhet, det är tryggt. Det är upp till tränare att utveckla en verktygslåda och metoder som i alla fall utmanar det här systemet.

Jag har ingen vilja att ta mig tillbaka till England

Den 25:e april 2011 slår Östersunds FK Umedalens IF med 2-0. Det är en varm sommardag och ligger mycket nervositet i luften. Dennis Widgren, som fortfarande är ordinarie, gör ett av målen.

Till slut vänder man även mot Junsele. Daniel Kindberg "vill spy" i halvtid, men Potter får inte sparken. Det blir 5-2 och resten är en berättelse som speglar många lager av både engelsk och svensk fotbollshistoria.

När den till slut anländer till Östersund börjar Potters resonemang gestalta själva essensen av vägen hit: En tränare producerad bakvägen av sin fotbollskultur, en kamp för att sträva bort från kollektiva föreställningar om hur saker borde göras – och revansch.

– Revansch drivs jag säkert av. Jag har behövt visa vad jag kan. Våra idéer har handlat om hur vi kan vara annorlunda för att få fördelar. Jag slåss för det. Vi slåss för det, säger han.

Medan han pratar vandrar mina tankar tillbaka till George Raynor igen.

Han dog 1985 utan något vidare arv i England. I stället blev han den "fotbollsambassadör på rymmen" han utnämner sig själv till i sin självbiografi, "Football Ambassador at Large".

– Attityden i England verkar vara att jag bara är en snubbe som har kommit tillbaka från det konstiga landet som är kontinenten, men misslyckats fatalt i mitt eget land, konstaterar han sorgset och tillägger att "ingen i England vill vänta på utveckling" samtidigt som "den största synden är att bara sparka och springa".

Nu har hans ledord om att "inte slava under det ortodoxa" ekat här inne i snart två timmar.

– Jag har ingen vilja att ta mig tillbaka till England och ändra på saker, säger Potter.

– Det jag kan känna är en vilja att bryta föreställningen om att engelska tränare inte är bra. Jag tycker inte att det är så. Jag skulle vilja visa mina erfarenheter och ge något tillbaka: Så här kan man tänka, det här kan hjälpa oss att förändras. Jag slutade spela när jag var 31 och trodde att jag visste saker, men jag hade ingen aning. Jag kommer hit, jag tror att jag vet saker, men jag har ingen aning. Jag är så tacksam för svensk fotboll.

När han tystnar stänger jag av bandspelaren. Medan jag plockar ihop mina saker sträcker han på sig och kontrollerar den tomma kaffekoppen en sista gång.

– Jag är inte bekymrad av mitt rykte hemma. Jag vill ju inte vara det som det konventionella säger att man ska vara.