Jag satt där på planet över Atlanten för ett par veckor sedan och gick i detalj igenom mitt OS-schema.
Någonstans ovanför Grönlands kustlinje insåg att jag aldrig skulle sätta min fot inne i Vancouver under spelen, och jag blev plötsligt lite småbutter.
Jag trodde jag skulle missa OS-festen.
Jag trodde jag skulle sitta uppe på min bergstopp och längta efter hockeydramatik, blommande körsbärsträd, curling, stadspuls och tja, till och med lite fräcka snowboardtävlingar.
Verkligheten blev något helt annat.
Det blev ett längd-OS.
Det var i bergen allt hände.
Och det var i i flera fall än någon kunnat ana Johan Olsson som fick allt att hända.
Johan Olsson lämnar nu Whistler och Kanada med ett guld och två brons- medlajer nedpackade i sin blågula ryggsäck.
Det är ett sjukt bra facit.

Det var många av oss som börjat tro att succén i Turin var en engångsföreteelse, ett flax-OS, något som vi aldrig skulle få uppleva igen.
Speciellt efter att jag upplevt de två efterföljande mästerskapen på plats.
VM i Sapporo 2007.
Ett silver och ett brons.
VM i Liberec 2009.
Två silver och ett brons.
Men vad händer? Enbart Johan Olssons egen medaljskörd i OS slår ut hela landslagets i såväl Sapporo som Liberec.
Och då har jag inte ens nämnt Marcus Hellner. Charlotte Kalla. Anna Haag. Anders Södergren. Eller Daniel Richardsson.
Jag var rädd för att jag skulle hamna fel.
Istället fick jag uppleva två veckor av eufori.
Jag har fått se 30-åriga män med ögon med tårar av glädje.
Glädjeskuttande tjejer på prispallar.
Blågula kramkalas som aldrig velat ta slut bakom mållinjen.
Norrmän bugande i respekt för det nya svenska skidundret.
Kort sagt:
Så otroligt mycket mer än jag någonsin vågat hoppats på.
Dessutom har jag haft tid att utforska en geggig parkering utanför ett par baracker mer noggrant än jag egentligen velat.

När jag stod där idag och väntade på att Johan Olsson skulle pinka klart i dopingbaracken var det sjunde gången under detta OS.
Det har också varit en lärdom.
Till exempel vet jag nu att längd- åkare tar väldigt - VÄLDIGT - lång tid på sig på toaletten efter ett lopp. Eller att det tar ungefär 40 sekunder att stega parkeringen från sida till sida.
Men de timmar (oh ja) som jag tillbringat där har varit värda varenda sekund. För all väntan har slutat på exakt samma sätt.
Ut ur baracken har till slut en ung svensk idrottstjärna kommit med ett brett leende och berättat om sitt livs bästa idrottsdag.
Det har varit ett ynnest att får vara med.
Men nu måste jag nog sluta. En allt mindre trevlig kanadensisk dam står och pockar på min axel och påpekar att presscentret stänger nu. Att OS är över. Att vi alla ska åka tillbaka därfrån vi nu kommer ifrån.
Det är nog bara att lyda.
Men jag går med lätta steg. För det är klassisk mark för svensk längdåkning jag promenerar över på vägen mot bilen.
Sju medaljer?
Sju medaljer!
Ja, herregud vilken fest det blev.
Förresten: Hur hade ni det egentligen där nere i Vancouver?