LONDON. Det är näst sista OS-dagen och man börjar bli så där lagom mör i kroppen och totalt blasé i skallen.
Man glömmer så lätt att det fortfarande sker små idrottsliga mirakel varje dag här i London.
Fråga bara Oribe Peralta.
– Vill du åka på fotbollsfinalen i dag? Vi har handbollsskribenter så det räcker, säger platschef Karin på morgon.
Fotboll?
- Öh, visst. Varför inte? Jag åker, säger jag till slut.
Jag kan inte påstå att jag brytt mig speciellt mycket om herrarnas turnering under OS.
Någonstans i utkanten av mitt synfält har jag noterat att Brasilien som väntat tagit sig till final, att Mexiko lika oväntat gjort samma sak.
Men jag har svårt att hetsa upp mig. Herrturneringen? En av de ytterst få idrotter i OS där de bästa inte är med?
Vem bryr sig?
Rätt många visar det sig. Till exempel de 90 000 personer som fyllt Wembley till sista plats.
Och efter att ha läst på lite inser jag att denna dag står Mexiko mer eller mindre stilla. OS-finalen mot Brasilien rankas som den största match som nationen någonsin spelat.
Se där ja.
Tid för hjältar, alltså. Tid att skriva mexikansk fotbollshistoria.
Och en 28-åring vid namn Oribe Peralta behövde bara 28 sekunder på sig att sno ihop det första kapitlet.
Exakt så länge tog det för Brasiliens Rafael att slå en helt vansinnig passning, för Peralto att bryta den - och sedan dundra bollen i nät.
Jag anar att Mexiko skakades av en ljudbang av jubel i exakt samma sekund.
Wembley drog samtidigt efter andan.
Brasilien kom till finalen som skyhög favorit, hade vunnit allt på vägen dit - och snittat tre mål per match.
Därför var denna läckra arena smockfull med brasilianska fans. Men de hann knappt sätta sig innan mardrömmen tog sin början.
Och obegripligt nog tog den aldrig slut.
Det spelade ingen roll att Brasiliens lag var fyllt av internationella stjärnor (Neymar, Thiago Sliva, Rafael med flera).
Det spelade ingen roll att Mexikos elva bestod av enbart spelare från den egna ligan.
Mexiko höll undan.
Och när Oribe Peralta i den 75:e minuten stenhårt skallade in 2-0 var sista kapitlet i hjältesagan skriven.
Omslaget? Tveklöst en bild av Peralta när han efter slutsignalen springer omkring på planen med en meterhög jättesombrero på huvudet.
Så lycklig. Så medveten om att han gjort något oförglömligt.
---
Nej, jag kan inte speciellt mycket portugisiska.
Men när den olycklige Rafael byts ut i 87:e minuten behöver jag inte direkt vara någon språkvirtuos för att förstå budskapet i vad de två salivstänkande brassefansen intill mig vrålar.
Med tanke på att ordet "puta" används tio gånger på 15 sekunder kan jag bara hoppas att Rafael spelade i öronproppar.
---
Ytterst symboliskt kliver mirakelmannen Peralta av planen några sekunder senare. Och scenen är plötsligt helt annorlunda. Peralta går sakta över sidlinjen med ett brett leende. Den vänstra näven är knuten och lyft högt över huvudet. Peralta tar ned den först när han måste börjar göra high fives med publiken.
En nationalhjältes uttåg, helt enkelt.
---
Brasilens herrar har spelat tre OS-finaler i fotboll. Damerna två.
Antal guld? Noll.
Revansch om fyra år? Hoppas det.
Annars har jag en distinkt känsla av att 192 miljoner brassar kommer att riva Rio i småbitar .
