Jag tror vi mycket enkelt kan avgöra precis när Sveriges öde var beseglat i denna kvartsfinal.

29:e minuten. Hörna Frankrike.

Den är inte direkt bra slagen. Den är för nära mål.

Hedvig Lindahl har två enkla saker att välja mellan.

Tippa ut den till ny hörna.

Boxa bort den.

Hedvig LIndahl väljer i stället ett oväntat tredje alternativ: Att tippa så där lagom löst rakt ut till Laura Georges som bara har att nicka in bollen.

Uselt.

Effekten blev inte bara 1-1. Effekten blev även nytt självförtroende för Frankrike - och plötslig osäkerhet för Sverige. Det är bara att titta på försvarsspelet vid 1-2.

Rena panikcirkusen.

Därför sitter nu det svenska laget nedanför mig här på gräsmattan på Hampden Park i Glasgow. Som en trist reprisbild av en gräsmatta i Shenyang för fyra år sedan efter förlusten i den OS-kvarten.

Och det är förbannat irriterande.

Fram till 1-1 såg det nämligen hur stabilt ut som helst. Lisa Dahlkvist var till och med ruskigt nära att göra 2-0 bara minuterna innan kvitteringen.

* * *

I ett lite större perspektiv är Sveriges facit i OS inte direkt överraskande. Kvartsfinal var ett krav - semifinal hade varit en bonus.

Just nu är Sverige inte bättre än så här.

Frågan är bara hur vi ska bli det innan hemma-EM nästa sommar?