CHOCKEN.

26 juli, 13.02, Village Plaza.

Solen stekte över det vita caféhuset, där Therese Alshammar hade kallat till presskonferens. Men in genom dörren kom bara hennes tränare Johan Wallberg och landslagsläkaren René Tour. Presschef Björn Folin förklarade att de hade något att berätta – och redan då högg det till i magen. Några sekunder senare rusade känslorna genom kroppen. Therese Alshammar var skadad. Vårt allra största guldhopp, hon som skulle komplettera medaljsamlingen här i London. En nerv i nacken spökade – och den skulle komma att förstöra hela hennes OS. "Tessan" kom till start, men slutade bara sexa och har nu fyra långa år kvar till OS i Rio 2016.

BESVIKELSEN.

29 juli, 16.37, The Mall.

Jag stod under Tomas Petterssons paraply, men regnet piskade ändå mot mina nya, fina skor. Vi blickade upp mot storbildsskärmen vid The Mall och såg hur guldhoppet Emma Johansson trampade bort sig i linjeloppet. Medaljen bara sköljdes ur våra händer. Emma kom fram till oss efteråt – utpumpad, blöt, smutsig – och sa: "Det är åt helvete! Jag är grymt besviken". Vi kunde bara hålla med. Och vad vi inte visste då var att det bara var början på en svart fredag för svensk del…

TÅRARNA.

29 juli, 20.30, London Aquatic Centre.

Det var redan rörigt i den mixade zonen i simhallen, när allting bara vändes upp och ner. Sarah Sjöström stormade fram – med tårar i hela ansiktet. "Behöver jag säga något? Ni ser ju hur jag mår", sa Sarah i farten och försvann in i ett rum med tränaren Carl Jenner. Hon hade kommit fyra igen. Förbannelsen från Shanghai levde vidare och Sarah missade medalj på specialdistansen 100 fjäril. Hennes tårar smärtade verkligen och det var ett omtumlande ögonblick. Sarah reste sig aldrig efter det där.

BLODET.

2 augusti, 08.42, Hilton Euston.

Blod berör alltid. Jag stod och tittade på Gustav Larssons uppskrapade ben efter kraschen. Efter Sofia Mattssons förlust i kvartsfinalen så kunde jag inte släppa blicken från hennes rödstänkta panna. Men blodet som berörde mig mest var nog ändå det som var i handfatet på mitt hotellrum den där morgonen, några timmar innan Håkan Dahlby sköt hem silvret. Jag hostade blod och det kändes som att kollapsen var nära. Sjukt obehagligt. Men jag samlade kraft, höll mig på benen och jobbade vidare. Bör vara en kandidat till bragdguldet i vinter.

KAOSET.

4 augusti, 14.10, Hyde Park.

Jag satt på Olympiastadion och väntade på Angelica Bengtssons stavkval. Då kom beskedet att Lisa Nordén stormade mot medalj. Jag kastade mig tvärs igenom London och hann fram strax efter att Lisa passerat mållinjen. Där och då visste ingen riktigt vem som egentligen hade vunnit guldet (och det vet vi väl fortfarande inte?). Det diskuterades vilt på Twitter och jag stod där i Hyde Park, mitt i stormens öga. Till slut hittade jag domaren Bela Varga, som förklarade att Nicola Spirig hade vunnit guldet – och att det inte fanns någon anledning att tvivla: "Det är inte så att tre-fyra fula gubbar sitter där tillsammans och diskuterar. Vi har hög tekonologi här som hjälper oss". Men jag tvivlar fortfarande.

DÅRARNA.

6 augusti, 21.46, ExCel.

Johan Eurén hade precis brottats hem ett helt osannolikt brons – när en man i trikå och ansiktsmålning stormade mattan. Jag följde honom med blicken. Det gick som i slow-motion och det var svårt att greppa vad som egentligen hände. Till slut stoppades mannen av vakter – och kastades ut. Jag tog rygg på honom och det visade sig att han hade en kompis i samma utstyrsel, som också slängdes ut. Det var Euréns bröder, Marcus och Anton. Två stadiga bitar med gott humör. Vi gjorde sällskap resten av kvällen. Vi åkte taxi, pratade skit och mötte senare upp med Johan för att spruta champagne och fira bronset. Det var väldigt trevligt, helt enkelt.

IDIOTIN.

8 augusti, 12.30, Eton Dorney.

Vakterna under OS hade många märkliga saker för sig. Ibland var det förbjudet att springa, ibland fick man inte gå på rulltrappan utan klartecken och ofta roade de sig med helt obegripliga avspärrningar. Värst var det ute vid roddstadion, när vår kära kung visade upp sig för första gången. Jag hade tänkt intervjua honom, men hamnade bakom en avspärrning. "Du får inte gå förbi här. Det ska komma en bil här snart", förklarade vakten. Jag skulle inte ens gå över vägen och inte en bil fanns inom synhåll. Ändå vägrade vakten släppa på avspärrningen. Jag kokade – samtidigt som en reporter från Aftonbladet gick och pratade med kungen, bara 20-30 meter bort. Idioti.

SMÄRTORNA.

8 augusti, 00.03, Fox Bar.

Alla var arga, blåa och röda klossar flög i luften och ingen verkade riktigt förstå reglerna. Men när det hela var över så sträckte Jimmy Lidberg armarna mot skyn och grät som ett litet barn. Han hade gått igenom så mycket, kämpat så länge och stod nu där på mattan som silvermedaljör i OS. Ett magiskt ögonblick. Men att se honom på segerfesten efteråt berörde faktiskt ännu mer. Jimmy Lidberg haltade kraftigt. Han vaggade fram, grimaserade. Så trasig är hans höft. Han kan knappt klä på sig – ändå är han världens tredje bästa brottare. Jag tittade på honom och tänkte: "Vilken hjälte".

ILSKAN.

9 augusti, 17.10, ExCel.

Jag sa orden utan att darra på rösten. "Mikael Persson säger att du har gjort bort dig fullständigt och kräver din avgång. Vad säger du om det?". De vanligtvis så vänliga ögonen på Fariborz Besarati blev svarta. Det slog blixtar i förbundskaptenens blick. "Mikael Persson... Han får säga vad han vill", svarade Besarati och fortsatte med att kapa Ida-Theres Nerell, Mikael Perssons adept – hon som många ville se i OS i stället för Sofia Mattsson. Brottarbråket var i full gång igen och just nu kan jag inte minnas en mer irriterad situation under OS 2012. Hur soppan slutar vet vi fortfarande inte. Men Nerell lär inte få några fler chanser under Besarati. Och hon lär inte vilja ha det heller.

LEGENDEN.

9 augusti, 21.56, Olympiastadion.

Målfotot är fantastiskt. Usain Bolt vinner OS-guld på 200 meter – och sätter fingret över munnen. En hyschning till alla tvivlare, till alla som trodde att han var slut, till alla som såg Yohan Blake som den nya sprintkungen. På samma bild ser man hur Blake tittar på Bolt – idolen. Det var en bild som sa mycket och att få uppleva det där loppet på plats var något speciellt. Det finns ingen större idrottsman än Bolt. Inte i mina ögon. När jag träffade honom för en enskild intervju inför London sa han att han åkte till London för att bli en legend. Det är han nu. Innan spelen var över hjälpte Bolt också Jamaica till nytt världsrekord på 4x100 meter. Pricken över i, liksom.

VRÅLET.

11 augusti, 20.47, Olympiastadion.

Redan när Jessica Ennis sprang hem OS-guldet i sjukampen så var Olympiastadion på väg att lyfta. Man stod där med gåshud. Man trodde att det inte kunde bli bättre. Men det kunde det. Vrålet när Mo Farah drog ifrån konkurrenterna och vann guldet på 5 000 meter var det värsta jag har hört. Man bara gapade. Varenda människa inne på den där arenan var i extas och jag kan inte tänka mig att jag någonsin får uppleva något liknande igen.

HJÄLTARNA.

12 augusti, 18.27, Basketball Arena.

Spelarna kom ut i den mixade zonen en efter en. De var splittrade. Besvikna, men ändå stolta. I mina ögon var de hjältar. Ingen trodde på handbollsherrarna inför OS – nu stod de där med varsin silvermedalj runt halsen. Jag ställde mig framför Kim Andersson. Tvåmetersmannen hade en blåtira bredvid ögat och ett leende på läpparna när han sa att han skulle smälta ner medaljen och göra ett smycke. Jag hoppas att Kim hänger upp den på någon fin plats, för när vi ser tillbaka på de här spelen om några år så är det nog främst handbollsskrällen vi kommer att minnas. Det var en fin avslutning på ett makalöst OS.