Caster Semenya, 21, blir ett enda stort leende när hon ser sandstranden. Hon springer i full fart ut mot den Indiska Oceanen, sanden yr i vinden. Hon står på händer och hjular sen varv efter varv. En fiskmås flyttar på sig besvärat. Det hänger grå moln över havet, men vad gör det.

Hon är fri. Hon är snabb. Kanske ­snabbast av alla.

– Jag skulle kunna springa på den här stranden i en hel vecka, det är också bra träning, hojtar Caster Semenya för att överrösta havets dyningar.

– Tänk att kunna bo i ett hus vid stranden, det är min dröm och jag tänker göra det i framtiden.

Planen att vinna OS

Men Caster Semenyas närmaste framtid är inställd på något helt annat än en sandstrand, det är OS i London som gäller.

I fredags blev hon nia i sitt genrep i Monaco - men målsättningen är ­orubblig:

– Min plan är att vinna OS, det är en mycket simpel plan. Min dröm är att vinna min första OS-final med en världsrekordtid.

Tiden har läkt hennes sår, det var i augusti 2009 som världens medier fylldes av uppgifter om hennes köns­tillhörighet. "Kvinna eller man?", skrek rubrikerna. Bara tre timmar före 800-metersfinalen i Berlin blev hon världskänd på grund av denna fråga. Men Caster Semenya gick ut och vann på tiden 1.55.45, den bästa i världen det året. Till synes helt oberörd. Men sen tilltog debatten och i efterhand har det kommit fram hur både internationella friidrottsorganisationen IAAF och hennes eget sydafrikanska förbund ASA gjorde enorma misstag i hur man behandlade den sydafrikanska ­löperskan.

Berlin är passé

Enligt uppgifter som har läckt ut fick hon genomgå flera gynekologiska tester före och mitt under VM i Berlin.

Efter alla rubriker har Semenya gett väldigt få intervjuer och hon har hållit sig undan så mycket som möjligt. Men i en exklusiv intervju med SPORT-Expressen berättar hon nu om den hårda vägen tillbaka.

Hon ligger på sin säng i ett hotellrum i Port Elizabeth och har precis fått massage. Även om hon är ovan och obekväm vid att bli intervjuad så slappnar hon av allt mer. Det som hände i Berlin är passé, nu vill hon bara blicka framåt. Men Semenya berättar ändå om frustrationen hon kände då.

Brydde sig inte

– Jag kände till vad tidningarna skrev om, och vad som sades i tv, men jag brydde mig inte om det då. När jag kom till Berlin var jag favorit till att vinna, men jag var väldigt ensam, ändå visste jag vad jag gjorde. Jag skrev ner ­planer för mina olika heat, ett efter ett, så här skulle semifinalen springas och även finalen, så just då var jag egentligen inte under någon press.

– Det är klart att jag blev sårad och besviken, men jag brydde mig egentligen inte om vad folk pratade om, jag är inte orolig över vad journalister skriver, jag bara gör mitt jobb, säger hon.

Hon sitter nu upp i sängen och talar allvarligt om minnena.

Hennes finske manager Jukka Härkönen är med på hotellrummet, han berättar om sin fri­idrottsstjärnas svåra tid i Berlin.

– Jag såg henne aldrig gråta över det som hände, men hon var verkligen nedstämd. Om du har 100 toppidrottsmän som utsätts för samma sak så skulle 99 brutit ihop och inte kunnat tävla. Hon behandlades avskyvärt av IAAF och ASA, säger han.

Stort misstag

Könstesterna kommer aldrig bli offentliga, att de överhuvudtaget blev kända var ett stort misstag av IAAF och ASA.

– Jag var med andra idrottsmän i en buss under VM i Berlin och de pratade om en man som sprang 800 meter för damer. Jag sa till henne senare att vad som än händer nu så var du nummer ett i världen, minns det om du fortsätter, men också om du inte fortsätter tävla, säger Jukka Härkönen.

Semenya skakar på sitt huvud och säger:

– Vad som hände i Berlin är historia för mig, vi kan göra saker för framtiden men inte ändra det historiska, förklarar hon. Men framtiden var allt annat än ljus, hon var bannlyst av IAAF att fortsätta löpa.

– Jag ville verkligen inte sluta löpa efter det som hände i Berlin, jag ville verkligen fortsätta att springa.

Många har gett stöd

Ändå kunde hon inte låta bli att känna visst tvivel:

– Det var så många negativa tankar efter det som hände. Men jag hade som tur var bra stöd, från min familj, från min tränare och min manager. Och alla människor på gatan, det är många som har kommit och kommer fram till mig med sitt stöd.

– Men den stora frågan som malde i mitt huvud var, kommer jag ha möjlig­heten att springa igen? Sen tog det så väldigt lång tid, jag trodde det skulle ta några veckor men det tog elva månader. Det sprangs många lopp i Europa som jag ville vara med i, men kunde inte. Men å andra sidan hade jag väl inte motivationen just då.

– Mitt huvud behöver vara 100 procent, jag kan vinna med bara 70 procent på musklerna, men huvudet var inte hundra när jag gjorde comeback, allt hade försvunnit efter Berlin, jag fick börja bygga upp det bit för bit, förklarar Caster Semenya.

Hjälpt varandra

Men det fanns en stor trygghet inom Caster Semenya, en stabil grund som hon fick som liten flicka hemma i Limpopoprovinsen. Hon flyttade ensam som nioåring från hemmet i byn Ga-Masehlong och mamma Dorcas och pappa Jacob Semenya fem kilometer till grannbyn Fairlie och farmor Maphuti Sekgala. De två generationerna var till stor hjälp för varandra.

– Jag gick upp klockan fem på morgonen­ och mjölkade korna, sen lagade jag mat över öppen eld. Jag lärde mig mycket där under de sex åren. Att laga mat, att städa och diska. Min farmor är min ­förebild.

Vi går tillbaka tre år i tiden.

Kort efter kaoset i Berlin 2009 besökte SPORT-Expressen Casters hemby i Limpopoprovinsen. Farmor Maphuti Sekgala tog emot.

30 medaljer till

Det var hit Caster kom som flicka, och tog sina trevande löpsteg som ung kvinna. Det var från detta sovrum som idrotts­karriären började. Här är det ingen tvekan­ eller diskussion om vad Caster är, och med klänningen och de rosa färgerna så förstår man varför farmor och hela byn är innerligt trötta på att diskutera löparundrets X eller Y-kromosomer.

Farmor Maphuti förstod redan vad som var på gång när Caster kom hem med den första medaljen hängande runt halsen efter premiärtävlingens barfotalopp.

– Då skaffade jag en bankbok åt henne, sen blev det 30 medaljer till, säger den charmerande damen som nu sitter på en plaststol i skuggan på gårdsplanen mellan de två byggnaderna.

Fick träna långt bort

I den ena är det tre sovrum, en matsal och en soffgrupp. I det andra huset, bakom ­farmor, finns köket och det gammaldags matlagningsrummet. Väggarna är täckta med många års sot och fett, här inne lagas det mat över öppen eld.

Farmor minns hur hårt Caster tränade, det blev löpning i stället för fotboll som hon brukade spela med pojkarna i byn, tydligen var Caster tuff i spelet. Men för att utvecklas var hon tvungen att börja träna en halvmil bort, på Bakwenaskolan. På det ojämna fältet som ska föreställa en fotbollsplan är det Mohlaba Rama­hotsoa, då 47 år, som bestämmer. Casters första riktiga tränare är full av historier. Hur han försökte ta tiden på henne med sin mobiltelefon, för att det enda tidtagar­uret på skolan var sönder eller hur han tog sig fyra kilometer för att låna ett par väl begagnade löparskor i en grannby, som fick bli Casters första skor.

Intyg i sista stund

– Storlek 41 var det, skrattar han så att visselpipan ramlar ur munnen.

Han kan också ge en förklaring till varför Caster kunde gå ut på Olympiastadion i Berlin och oberört springa hem guldet på 800 meter 2009, trots den könstesten dagen innan.

- Jo, det var ju så att jag faktiskt tränat henne för 1 500 meter, och när hon skulle springa sin första stora tävling och precis innan start var tvungen att registrera sig så hade hon varken ID-bok eller födelsebevis. På den tiden hade jag en bil så vi kastade oss in i den, åkte runt i byarna och hämtade hennes mor och en syster och tog oss till en polisstation där de kunde intyga hennes identitet och så fick vi ett intyg. Men när vi kom tillbaka till tävlingen hade 1500-metersloppet redan gått och det var bara 800-metersloppet kvar.

Varit ifrågasatt tidigare

Caster kom inrusande med födelse­beviset i ena handen och låneskorna i andra, och vann förstås loppet. Redan då iskall för yttre faktorer. Hon behöll distansen och det var den som gav guld i Berlin. Själv kunde tränaren inte se guldloppet eftersom han varken har elektricitet eller tv där han bor, men med tårar i ögonen och en batteriradio vid örat hörde han sin adept bli världsbäst.

– Caster har varit ifrågasatt tidigare, folk har sagt att hon ser ut som en kille, och hon spelade alltid boll med grabbarna. Men hon är stark, jag önskar henne all lycka, säger Mohlaba och tittar ut över fältet där de tränade tillsammans.

Efter varje träningspass fick Caster vandra tillbaka till farmor och sysslorna där hemma. Det var tufft för de två, de skulle klara sig på en pension om knappt 600 kronor varje månad.

Stöder familjen

Caster ler åt alla fina minnen från Limpopo, hon sätter sig upp i hotellsängen igen. Knäpper händerna och vrider om dem så att lederna knakar högljutt. Sen är det tårnas tur, även de knakar till när hon drar i dem. Caster saknar hemmen i Limpopo, men försöker köra dit minst en gång i månaden. Och nu är det hon som stöder sin familj ekonomiskt. Det var familjen som var hennes bästa stöd, det var det som hjälpte henne komma tillbaka. Nu kan hon stödja dem, hembygden ligger i ett av de fattigaste områdena i Sydafrika. Karriären började som barfotalöpare.

– Jag var den enda friidrottaren­ på min första skola, och var tvungen att tvinga min rektor till att jag skulle få börja springa, säger Caster och sträcker ut sig på hotellsängen.

"Mycket smärtsamt"

I dag är det helt annorlunda, nu får hon springa hur mycket hon vill, och mer därtill. Det ser hennes nya tränare Maria Mutola till. Mozambikanska Mutola rankas som världens bästa 800-meterslöpare någonsin. Med OS- och VM-guld radade efter varandra. Och det finns mycket gemensamt mellan de bägge löperskorna. Mutola växte också upp under enkla förhållanden, även hon spelade fotboll med ­killarna och var också ifrågasatt liksom Caster.

– Vi lärde känna varandra efter Berlin, Caster var verkligen ledsen då, det var ju något som togs ifrån henne, och det blev en sak för hela världen. Det var mycket smärtsamt, säger Maria Mutola till SPORT-Expressen.

– Om samma sak hade hänt mig under min karriär så hade jag nog gett upp, förklarar Maria Mutola under ett uppvärmningspass en vecka senare i Pretoria.

Stor skillnad

Ex-löperskan står på ett mörkt cricketfält medan Caster värmer upp. Varv efter varv. Det är en lokal tävling och man har fått dit en namibisk sprinter som ska fungera som hare och få upp farten i början av loppet. Det svåra verkar vara att motivera de snabbare tiderna ur Caster när motståndet är för dåligt.

– Jag fick tidigt höra talas om vilken naturlig talang Caster var, och följde henne under den början av karriären, under flera år.

– Nu fokuserar vi på framtiden, jag har stort hopp för OS i London, de där benen gör lätt en tid mellan 1.55 och 1.56, säger Maria Mutola och tittar på tidtagaruret.

Tränas av idolen

Caster pratade tidigare om vilken skillnad det gjorde för henne sen hon började arbeta med Maria Mutola.

– Hon har sagt till mig att om jag vill bli framgångsrik så måste jag känna till min bakgrund. Hon kom in i bilden efter Berlin när saker och ting var hektiska och dåliga. Just då funderade jag på vad som skulle hända om jag började ta itu med mina problem.

– Av Maria har jag lärt mig att läsa min kropp, hon vet väldigt mycket, men är tuff och oerhört strikt. Vi springer tillsammans och då pushar hon mig, fast hon har aldrig sprungit snabbare än vad jag själv gör när vi tränar, och tror inte att hon kan göra det. När jag var ung var Maria min idol, och jag ­hoppades kunna få tävla mot henne.

Mår bra av utmaningar

Sedan en tid tillbaka tränar Caster tillsammans med en ung man, Abbey Morulane, 22. Caster verkar må bra av utmaningar, speciellt om de är snabbare än henne.

– Han är två sekunder snabbare än mig på träning, jag skulle vilja slå honom, om han bara gör ett enda ­misstag är han död, skrattar Caster.

Vi sitter nu vid hotellets frukostbord, bästa väninnan Violet Raseboya, 25, petar i maten. Casters manager Jukka Härkönen och fysioterapeuten Benny Obermullen försöker övertyga Violet att hon måste äta mer än vad hon gör. Caster behöver de inte ligga på. Hon sockrar rikligt på havregrynsgröten, äter en massa smörgåsar och tar dubbla fruktportioner.

– Jag äter jämt grönsaker, sen gillar jag "Pap", vår majsgröt, rött kött och spagetti. Och korv förstås. Jag skulle så gärna vilja ta med mig favoritkorven "Boerwors" till London, men det kan jag inte, säger Caster.

Grinar illa

Det gäller att ha kroppen fulladdad med energi nu när det är nya lopp på gång i Port Elizabeth. Caster och Violet värmer upp på en intilliggande idrottsplan. Benny Obermullen tittar på, när Caster är klar så väntar Bennys hårda nypor på massagebänken. Caster grinar illa när han vrider på höfterna och stretchar ut den muskulösa kroppen.

- Jag har känningar längre ner i ryggraden, flämtar Caster.

Efter en stund sitter hon och Violet på långsidan och ser på tävlingarna. En massa olika aktiva och tränare kommer fram och frågar Caster om resultat och vad hon tror om olika idrottsmäns chanser. Hennes manager säger att hon är en levande datamaskin, kan alla tider i huvudet.

Får ta bussen

Några unga killar kommer fram och börjar­ flirta våldsamt med ­Caster och Violet.

– Jag har en massa kor i Kwa-Zulu Natal, en ­fantastisk Lebola, säger en av killarna.

Lebola betyder hemgift, men tjejerna imponeras inte. De tjafsar emot en stund, sen avfärdar väninnorna frierierna.

När tävlingarna är slut försöker vi det omöjliga med att få in Bennys massage­bord, massören, managern, Caster och Violet i min lilla hyrbil. Trots idoga ­försök är det omöjligt. Tjejerna får ta bussen tillbaka till hotellet.

Vi är tillbaka till var det hela började, på stranden. Caster och Violet blir vildare och Violet tar sats och hoppar mot Caster som tar emot och ger väninnan en stor kram. De bästa vännerna skrattar så att de har svårt att stå på benen. Fysion Benny skakar småleende på huvudet. Två fiskare lämnar sina spön när de ser att det är en löparstjärna på stranden, deras mobil­telefoner kommer för alltid ha bilderna där de poserar med Caster.

Springer mot planet

Violet är livrädd för havet, och speciellt för de stora maneterna som ligger på stranden. Caster var 16 år när hon såg ett hav för första gången i sitt liv. Det var i Durban. Nu petar hon försiktigt på en av maneterna. Plötsligt tittar hon upp och ger till ett glädjetjut. Ett flygplan sänker sig ned mot stranden och ska landa en bit bort på Port Elizabeths flygplats. Tjejerna börjar springa i full fart för att komma närmare planet. Det är från British Airways, Caster hoppar i full fart upp i luften och låtsas ta ner det.

Snart ska det lyfta igen, kanske är det mot London, och Olympiska Spelen?