12.00. Café Plaza, OS-byn, London.

Det känns direkt att något är fel.

Allvarligt fel.

Den samlade svenska mediekåren står och väntar i OS-byn på att simtjejerna ska komma in till presskonferens. Anförda av vår egen Golden Girl, Therese Als­hammar.

I stället kliver en läkare och en tränare ensamma in i lokalen.

- Ja, hallå alla. Öhum...det har hänt något med "Tessan", så vi låter simlandlands­lagets läkare René Tour börja, säger Björn Folin på SOK som leder presskonferensen.

Vad han säger vet ni vid det här laget. Vårt största guldhopp är nere för räkning, hon är "otroligt ledsen" hon vet inte överhuvudtaget om hon ens kan delta i OS.

Kaos är ett ytterst slitet uttryck. Men den här gången speglar ordet förhållandevis väl vad beskedet utlöser. Trängseln runt läkare Tour och tränare Wallberg påminner plötsligt om en japansk tunnelbanevagn i rusningstrafik.

- Jo, jag tänkte att ni skulle få en liten rivstart på den här dagen, säger SOK-Folin när allt lugnat ner sig 45 minuter senare.

Det kan man ju också kalla det.

Det var redan på förhand en underlig arbetsdag i London. Nio presskonferenser under nio raka timmar i ett överhettat café vid ingången till OS-byn.

Jag väljer att köra rubbet. En form av ett personligt intervjumaraton.

Jag tror det var Tore Lennartsson, en av fotbollslandslagets spioner, som sa så här i början av veckan:

- Just dagarna innan allt drar i gång i ett mästerskap är bäst av alla. Känslan av alla förhoppningar som fortfarande lever överallt.

Han har en klar poäng. Den här dagen lever fortfarande drömmen för samtliga 134 deltagare i den svenska OS-truppen. Ja, till och med för en stukad Therese Alshammar.

Ingen tänker på att 90 procent av dem kommer att åka hem med olika grader av besvikelse gnagande i kroppen.

Ingen tänker på självmål, kantbollar, spruckna dräkter, tjuvstarter, missade duvor, muskelbrisningar och kraschade hinder.

Alla ser bara chansen till sitt livs äventyr.

Nåja. Kanske inte riktigt alla.

Jörgen Persson, 46, knatar in i caféet med ett leende. Blir fotad av ett par asiater, hälsar till höger och vänster - och snackar sig lugnt igenom några minuter med oss reportrar.

- OS-byn? Äh, det är inget som är nytt här. Den ser ut som alla andra, säger Persson.

Du låter nästan uttråkad?

- Det är alltid kul med OS. Men just miljön? Ta bara matsalen - den ser ju precis likadan ut varje gång.

Det är bara några minuter sedan 18-åriga simmaren Michelle Coleman storögt stod här och berättade om när hon såg Serena Williams i samma matsal häromdagen.

Men det är klart. Är man som Persson inne på sitt sjunde OS är det svårt att bli imponerad av speciellt mycket längre.

Förbundskapten Ulf "Tickan" Carlsson följer sitt fenomen till veteran på några meters avstånd.

Med en smula ömhet i blicken.

- Vi vill ju alla bara att Jörgen ska få uppleva ett värdigt slut här i London.

20.54. Plaza Café, OS-byn, London.

Snart nio timmar har passerat. Det har passerat så många simmare, handbollstjejer, handbolls­killar, cyklister, skyttar att jag börjar blanda ihop alla i min skalle.

Egentligen är det kanske inte så konstigt. De har ju alla gett samma intryck av lätt bubblande optimism.

Till slut står det bara en tenniskille kvar några minuter före 21. En av världens allra bästa dubbelspelare. Ruskigt rutinerad.

Förutom när det handlar om OS.

Men Robert Lindstedt, 33, njuter desto mer.

- Det är inte ofta jag blir berörd av något längre. Inte i min ålder. Men när jag klev in här i OS-byn....äh, det var en riktig wow-känsla.

Lindstedt skakar på huvudet.

- Allt är bara så fruktansvärt kul.

Det är Lindstedt själv också. Möjligen beror det på att jag är lite trött, men ingen har fått mig att skratta mer den här dagen. Och Lindstedt är rätt bra på garva själv också.

Men man kan ju inte låta bli att undra en sak.

Tillhör han den lilla skara som får skratta på planet hem också?