Det var en eftermiddag av hyss och rackarspel. Kvävda förbannelser och maskhållning.

2-2 mellan Sverige och Kanada må väl vara. Men 0-0 mellan världsettan Japan och sextioettan Sydafrika?

– Jag behåller mina tankar för mig själv, säger Thomas Dennerby när han fått höra det sistnämnda resultatet.

En stund senare säger han kort:

– Men vi vet ju alla att Japan inte alls gillar att spela mot Frankrike.

Med andra ord en klockren japansk läggmatch.

Det ironiska slutet på historien är att sent i går kväll skrällde Storbritannien - vilket gör att Japan högst oväntat nu får sylvassa Brasilien i kvarten. Vilket känns underbart rättvist.

Sverige möter samma dag alltså detta fruktade Frankrike.

Men det spelar i mina ögon mindre roll.

Sverige hade fått ett helvete vilket lag de än mött i kvarten.

Matchen mot Kanada var Sveriges klart sämsta i den här turneringen. Förutom en glimrande kvart mitt i den första halvleken var Kanada det bättre laget.

Det känns faktiskt lite så där.

Jag har hela tiden sagt att Sverige naturligtvis går till kvartsfinal. Men också att något mer än så får ses som bonus.

Nu är vi där. Tiden har kommit att vara realist och inse att av de åtta lagen som är kvar i turneringen tillhör Sverige den sämre halvan. Det är ingen sågning, det är bara krassa fakta.

För många spelare (Lindahl, Nilsson, Jakobsson, Thunebro är bara några exempel) svävar mellan världsklass och allsvensk klass alldeles för ofta under 90 minuters spel.

För få håller ständig toppklass.

Vi bör alla inse att från och med nu är Sverige underdogs i varenda match som återstår.

Med start på fredag.

Men det sköna med den här sporten är att det kan räcka med att en förlupen boll efter en hörna trillar ner på rätt ställe. Att rätt person står där. Att träffen med vänsterfoten blir perfekt.

– Jag får fortfarande berätta rätt ofta om det där målet, säger Marie Hammarström.

Tror jag det. Och det är ju delvis på grund av det där målet som jag vill prata med Hammarström.

Det var ju mot Frankrike. Det gav dessutom VM-brons.

Och nu är det samma franska gäng igen.

Men det finns också en annan anledning. Högst överraskande har 30-åriga Hammarström varit den genomgående bästa spelaren i Sverige under detta gruppspel.

– Innan OS började trodde jag aldrig att jag skulle få starta matcherna, säger Hammarström.

Inte jag heller. Men jag är väldigt glad att Dennerby vågat ge Marie Hammarström chansen.

Ta bara matchen mot Kanada: Ett mål, ett delikat målpass och grymt slit i 90 minuter.

– Det är nog få som verkligen förstår hur bra Marie är för oss. Hur bra hon gör alla andra spelare, säger Dennerby.

När kom tanken på Hammarström i startelvan?

– Direkt när Therese Sjögran gick sönder.

Se där ja. Det var inget de flesta av oss så kallade experter hade en susning om.

---

Frankrike vann senare på kvällen med blygsamma 1-0 mot Colombia. Den på alla sätt väldigt franske förbundskaptenen Bruno Bini var efteråt lika arrogant som butter.

– Ni fattar ingenting. Ni förstår inte hur fotboll är på den här nivån. Ni kan säga vad ni vill. Vi är i kvartsfinal, säger Bini till de franska reportrar som försiktigt ifrågasätter insatsen.

Sedan surar han vidare:

– Det är heeelt galet att vi ska spela mot Sverige 12.00 i Glasgow. Klockan 12! Då måste vi ju gå upp vid 06 (suck). Och så en sista liten besk uppstötning:

– Dessutom är bussen vi måste åka med till Glasgow kass.

Låt mig säga så här: Är stämningen i resten av den franska truppen lika låg har Sverige ett kalasläge på fredag.

Men jag vågar nog inte riktigt lita på det.