I skuggan av en fullkomligt magnifik ek seglar samma ord runt i den tryckande värmen bland de svenska spelarna och ledarna. "De är väldigt individuellt skickliga." "De är tekniska". "De har ett par riktigt duktiga anfallare." "Vi måste vara på vår vakt."

Och så vidare.

Det är så det brukar låta. Det kanske till och med är så det måste låta dagen innan en premiär. Men samtidigt: Det är Sydafrika vi pratar om. Rankad 61:a i världen. 57 placeringar efter Sverige på samma ranking.

Eller för att tala klarspråk: Det på papperet sämsta laget Sverige mött i ett mästerskap på år och da r .

Så det är klart att Sverige vinner i kväll. Allt annat än en seger skulle vara en klassisk chock, en svidande förnedring, en förödande smäll som med all sannolikhet ödelägger resten av turneringen för Sverige. Att börja ett mästerskap bra är viktigt för alla lag. Men för ett lag som Sverige - med en rad nya startspelare jämfört med VM 2011 - tror jag det är mer än så.

Det tror Caroline Seger, 27, också.

– Ja, matchen är otroligt viktig för oss. Otroligt viktigt att få starta en sån här turnering på ett bra sätt.

Så hur ska ni göra?

– Sätta stopp för dem från de första minuterna. Inte ge dem någon chans att komma in i matchen och få ny energi av det.

Hon pratar sedan på en del om sydafrikanskorna. Mest gillar jag den udda analysen av försvarsspelet.

– De är ju faktiskt otroligt skickliga på att vara helt ur position - men ändå hinna ta sig tillbaka.

Vi kan väl kalla det en något ovanlig spetskvalitet för ett lag mitt i ett mästerskap med världens bästa lag.

Men den stora frågan är inte om S­verige vinner i kväll. Den stora frågan är vad vi kan vänta oss av resten av turneringen.

Guld? Ny medaljyra à la Tyskland 2011? Knappast.

Självklart ska Sverige ta sig till kvartsfinal. Allt annat vore ett prakt­fiasko. Speciellt med tanke på att i OS är det bara fyra av tolv lag som försvinner i gruppspelet.

Men sedan blir det betydligt jobbigare. Utan Josefine Öqvist, Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran har jag svårt att se Sverige som ett av de tre bästa lagen i OS.

Kvartsfinal är godkänt. Semifinal skulle vara succé. Final en bragd.

Ungefär så .

---

Sista träningen innan äventyret startar på allvar var närmast helt inriktad på anfallsspel. Intressantast?

Definitivt att följa kampen mellan Antonia Göransson och Kosovare Asllani om att försöka glänsa till sig platsen på vänsterkanten i startelvan.

Vinnaren i mina ögon var Asllani.

Men egentligen spelar det mindre roll. Vilka spelar e Dennerby än väljer så ska Sverige vinna med ett par mål.

---

I en soldränkt plåtbarack utanför Ricoh Arena sitter ett gäng killar med de möjligen sämsta jobben i Coventry.

– Om det är varmt här inne? Det är fan löjligt varmt, säger en kille som är så blöt i svett att det ser ut som han just klivit upp ur en bassäng.

Jobbet? Att sälja matchbiljetter. Det gick heller inget vidare. Knappt en människa stannade till under eftermiddagen.

– Till Sveriges match är det knappa 5 500 sålda, förklarar svettmannen.

Detta till en arena som tar dryga 32 000 åskådare.

Så glöm bilderna av publikfesten under VM i Tyskland förra sommaren. Här kommer läktarna att gapa tomma.

Lite roligt var det när jag frågade ­Thomas Dennerby om de överhuvud­taget behövde anpassa sig efter Syd­a­frikas sätt att spela - och han svarade med att prata om Nigeria som mot­ståndare.

Öh, Nigeria? Ni möter Sydafrika.

– Sa jag Nigeria?

Japp.

Ett snabbt leende. Sedan fortsatte förbundskapten Dennerby bara att prata som inget hänt.

Arrogant? Respektlöst? Inte direkt.

Jag ser allt bara som ännu ett tecken på hur obekant ordet Sydafrika är på allas våra läppar i dessa sammanhang.