Den värsta chocken efter beskedet om Alshammars skada har lagt sig. För alla oss runtomkring så klart men också för henne själv.

Även om hon visste att något inte stod rätt till så var det först när hon kom till OS-byn i onsdags som hon gjorde en magnetröntgen. Det var först då hon fick svar på hur allvarlig skadan var.

Det var också då insikten om att hon behandlats för fel sorts skada kom. Det är det mest frustrerande i hela den här soppan.

Att man inte direkt vid känning i nacken gör en magnetröntgen för att få ett svar eller utesluta vissa svar är för mig obegripligt.

Det är ändå idrott på världsnivå inför ett OS vi pratar om, inte en division 5-match i fotboll.

Under min karriär hade jag som många andra simmare ett stort problem, att vila. Man är som simmare van att vara nedtränad, ha småont i musklerna och gå runt med en ständig trötthet. Att vara fräsch i kroppen och lätt i vattnet är ibland lite skrämmande. Som simmare är vattenkänslan den känsliga biten.

Det är den som försvinner snabbast och det är den man är livrädd för att tappa inför stora tävlingar.

En gång när vi var i Sydafrika på läger skulle vi avsluta lägerveckorna med en tredagars safari innan vi skulle hem för en världscuptävling i Stockholm.

Vi var således inte i vattnet på tre dagar och det skrämde skiten ur mig. Som att jag förlorat kontrollen.

Men efter den vilan och ett par dagar i vattnet innan tävling var jag i mitt livs form. Mer utvilad än någonsin.

Therese har erfarenhet från otaliga sådana situationer och det är just de hon måste fokusera på nu. Är det någon gång hon har nytta av all den erfarenhet hon har samlat på sig genom åren är det nu.

Tiden är knapp, men är det någon som klarar det är det Therese Alshammar.