Svensk handbollshistoria är full av så många kända, klassiska och legendariska namn att det räcker att man nämner ett för att tusen minnesbilder ska dyka upp i skallen.

I dag kan vi skriva in ytterligare några namn på den skimrande listan.

Men var beredda på en tuff match mot Frankrike, ställ in er på en holmgång och sätt en tub syrgas bredvid tv-n, det behövs, handboll är nämligen inte sport för nervsvaga.

Sverige spelade tre OS-finaler på raken och förlorade alla tre, mot OSS (före detta Sovjetunionen) 1992, mot Kroatien 1996 och mot Ryssland 2000.

... Bo "Bobban" Andersson, Peter Gentzel, Per Carlén, Erik Hajas, Frank Ström, Magnus Wislander...

Jag var med alla tre gångerna.

Jag var beredd på guld alla tre gångerna, för så bra var handbollslandslaget och dess rykte så mytomspunnet att... jag tvekar bara litegrann att jämföra Bengt Johanssons handbollslandslag med det vi kallar Dream Team i basket.

Varje final är en ny final

Mia tror ibland att det går dåligt för svenskarna i stora mästerskap när hon sitter framför tv-n, så ofta tittar hon bara på vänskapsmatcher och Golden League-galor.

Själv är jag inte lagd åt det hållet, men måste erkänna att jag inbillade mig att det på nåt sätt var "mitt fel" att landslaget förlorade de tre OS-finalerna i Barcelona, Atlanta och Sydney.

... Ljubomir Vranjes, Björn "Lurch" Andersson, Pierre Thorsson, Tomas Svensson, Mats Olsson...

Men jag vägrar tro på förbannelser, att det på nåt märkligt sätt skulle vila en OS-förbannelse över svensk handboll. Det fungerar inte så. Det är ungefär som när, företrädesvis amerikanska, idrottare tackar Gud för sina segrar, som om denne eller denna Gud skulle ha tid att kolla varje lopp i varje mästerskap.

Varje match är en ny match, varje final är en ny final och allt annat är tillfälligheter.

Jag vägrade, jag sa nej

Vi har mött Frankrike förr, många gånger, bland annat i en hejdundrande VM-final i Paris 2001.

Dåvarande sportcheferna ville skicka mig till en skidskyttetävling med Magdalena Forsberg i en by nånstans i Transsylvanien och - jag vägrade, jag sa nej.

Jag stred för att handbolls-VM var mycket större.

Och vilket mästerskap det blev, vilken final det blev.

Finalen i Palais Omnisports i Paris är ett av de häftigaste idrottsminnen jag har.

Det var Stefan Lövgrens stora match.

... Marcus Ahlm, Magnus Andersson, Ola Lindgren, Martin Boquist, Staffan Olsson, Martin Frändesjö...

Med 17 sekunder kvar gjorde Lövgren 22-21, men Frankrike hann kvittera genom Patrick Cazal när Ljubomir Vranjes var för snäll i den franska kontringen.

Det stod 25-25 en bit in i förlängningen, men Frankrike vann och det var Jackson Richardsons triumf.

Richardson har lagt av, men det franska laget består av några bastanta, duktiga män på över 100 kilo och nära två meter.

De lägger aldrig fingarna emellan

Några av dem, som den fruktade målvakten Thierry Omeyer, Nikola Karabatic, Guillaume Gille eller Jerome Fernandez och Didier Dinart har varit med så länge och är tillräckligt fula, skitiga och elaka för att veta vad som krävs för att vinna, och de lägger aldrig fingrarna emellan.

Det har funnits "bad blood" mellan Sverige och Frankrike genom åren, och hade jag varit på så vis hade jag kallat finalen för en hatmatch.

... Göran Hård af Segerstad, Claes Hellgren, Roland Mattsson, Lennart Eriksson, Johan Pettersson...

Den här gången förväntar sig ingen nånting av Sverige.

Det kan vara en lättnad och en fördel.

Har inga illusioner om ett guld

Och det är när man tittar på laget som spelar i eftermiddag som man upptäcker att det är ett gäng riddare av mer eller mindre sorglustig skepnad som vi ställer upp med.

Mattias Andersson, målvakten i de korta och vida långbyxorna, som är så bra på distansskott.

Jonas Larholm, slarvern som är orakad, slängig, flängig, stripig, helt jävla oberäknelig och talar flytande danska.

Kim Andersson, svärmorsdrömmen som aldrig svettas.

Andreas Nilsson, stark som en oxe, stadig som en ek, kallas mycket riktigt för "Stycket".

Jonas Källman, ser ut som en skolpojke med smala ben och en klassisk pojklugg, men är hårdare än de flesta.

Hoppas på det bästa

Kim Ekdahl du Rietz, som lagt sig till med en Zlatan-topp men inte lyckas få till håret lika jämnt som Den Långe.

... Thomas Sivertsson, Basti Rasmussen, Gunnar Kämpendahl, Björn Jilsén, Kjell Jönsson...

Dalibor Doder, en oöverträffad konstnär när han är som bäst.

Fredrik Petersen, som ser direkt livsfarlig ut när han har klippt sig.

Jag har inga som helst illusioner om ett guld.

Jag packar mina öronproppar och åker till dj-dåren och lekledaren i baskethallen i OS-byn med öppet och glatt sinne och hoppas på det bästa.

Men det är också så att de medaljer som Sverige har tagit i detta OS har varit oväntade, och de har plockats upp av deltagare som vi inte hade räknat med i förväg.

Ingen - och jag menar ingen! - hade räknat med Sveriges handbollslandslag. Ni kan själva spekulera i vad det betyder.