Inför stora matcher brukar sportchef Berglund säga:
– Stridsrop, vi behöver ett stridsrop i tidningen, Olsson.
I går var inget undantag, men i handboll behövs inga stridsrop.
Hela sporten är ett avgrundsvrål.
Ibland kan jag bli rädd för den, men jag fascineras och lockas alltid av den.
Sätt er vid tv:n klockan sex i kväll.
Sverige-Ungern, semifinal i OS.
Idrott blir inte mycket mer spännande, nervslitande, upphetsande eller underbar som i kväll.
Det är bara vid mästerskap som jag ser handboll, och jag hinner glömma från gång till gång vilken hård och brutal sport det är. Det är inte många som nämner det, nästan ingen alls som tänker på det. Men en handbollsspelare utsätts ungefär varannan minut för en typ av smällar, tröjdragningar, fultrick, armbågar och rena hockeytacklingar som skulle få en normal fotbollsspelare - från La Liga och serie A till allsvenskan och division 7 - att kasta sig skrikande på marken, rulla runt och hålla sig om allt han nånsin hållit kärt, samt pungkulorna.
En handbollsspelare reser sig, skakar på sig och fortsätter.
De påminner på så sätt om speedwayförare.
De har inga skydd - om man inte räknar lim lite här och var - och varje anfall, varje kontring, varje försvarsinsats är av sånt slag att man själv till slut står upp och vrålar. Herrlandslaget i handboll stod för en fantastisk OS-skräll i onsdags kväll när laget slog Europamästarna Danmark.
Det känns som om jag inte landat efter den upplevelsen än.
Skytte inte samma sak
Jag tar inte ifrån skytten Håkan Dahlby en millimeter av hans silvermedalj, men att sitta och titta på några herrars skottlossning är inte direkt vad jag förknippar med idrott.
Det skapar ingen eufori på samma sätt som en överraskande och skickligt coachad seger i en handbollsmatch.
De danska spelarna försvann ut genom mixade zonen utan att säga ett ord i onsdags. Jag åkte buss med de danska handbollsjournalisterna som var helt jävla galna: Alla hade räknat med Danmark i OS-finalen, nästan alla hade räknat med danskt guld.
Jag räknar inte med svenskt guld, men jag hoppas.
Ungern är inte lika bra som Danmark, men har ett starkt lag och ganska imponerande flyt just nu. Den stora stjärnan heter László Nagy och kallas världens bästa vänsternia, men Jonas Källman kunde plocka bort Mikkel Hansen i Danmark och bör kunna plocka bort Nagy också, om man nu väljer att spela efter den taktiken.
Det finns just nu ett självförtroende i det svenska herr... äh, nu struntar jag i den respekten: Nu kallar jag herrlandslaget för Sveriges landslag i handboll, och det finns ett obändigt självförtroende i landslaget just nu.
Man har hittat en balans som var i obalans i VM-kvalet, och jag blev oerhört imponerad över att de kunde vända, komma tillbaka och vinna när Danmark under några minuter såg ut att dominera.
Jag köpte öronproppar i går. De kostade två pund. De kan vara värda varje penny.
Det ringer inte så mycket i öronen efter den monstruösa volymen i baskethallen, jag känner mig mer förolämpad av dj-dåren.
När vi pratade om musik på idrott och volymen på handbollsmatchen vid frukost i går sa Höjdhopparen:
– Du börjar bli gammal, Mats.
Men grejen är: Jag hatade alltid att bli skriven på näsan av en figur som ska berätta för mig om hur ROLIGT vi har det, och att vi ALLA måste ha lika ROLIGT... "let's go CRAAAAZY... dum-dum-dum... Barbra Streisand".
Jag gillar hög volym, jag älskar musik som jag älskar idrott, men inte nödvändigtvis samtidigt.
Och jag blir direkt provocerad av hur usel musiken är. "Barbra Streisand" med Duck Sauce är Svenne Banan- och studentflakshouse av vidrigaste sort, och jag vägrar att stå upp och hoppa bara för att en dj-dåre vill att jag ska göra det.
Men när Niclas Ekberg gjorde 23-22 och 24-22 och den svenska OS-skrällen var fullbordad... då stod jag upp och skrek.
Det var faktiskt Zlatan Ibrahimovic-klass på detta.
Det var ett sportkrig i onsdags och det blir ett sportkrig i kväll (det händer för mycket skit i Syrien för att jag ska falla in i vanliga krigsklyschor), och det är som så många andra stora (lag)idrottare sagt:
Om inget fungerar rent spelmässigt eller tekniskt kan man alltid kämpa, fajtas eller åtminstone springa.
Jag saknar Oscar Carlén
Johan Sjöstrand, målvakten, måste ha en toppdag igen.
Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson är underbara att se i det jag kallar mittförsvaret, och med Jonas Larholm och den oberäknelige Dalibor Doder på planen är Ungern garanterat att få uppleva en typ av spelare som de aldrig kan kategorisera och arkivera.
Däremot saknar jag Oscar Carlén.
Jag gillar honom som spelare, han är alltid tacksam att prata med i mixade zonen och jag hoppas han blir frisk snart.
Jag ska sluta med att citera Magnus Jernemyr, som sa så här till SPORT-Expressens Åsa Josefsson:
– Nej, nej, vi är inte något glatt eller hårt landslag, vi är det svenska landslaget som älskar att spela handboll och är här för att vinna OS-guld.
Så fint sagt... jag känner mig lugn, trots att jag vet att det blir pärspuls.
