Det är med OS som med barn, man har det bara till låns.
Man umgås, lever, älskar och bråkar tillsammans under en intensiv period, sen tar det slut, barnen och OS flyttar nån annanstans och... man undrar vart den tiden tog vägen. Det här året levde OS längre än vanligt.
Det kan vi tacka handbollslandslaget för.
Det blev förlust mot Frankrike i OS-finalen, men det blev en knapp förlust. 21-22 är siffror som kan berätta om en jämn match, men framför allt en match där försvaret var viktigast, och även om man som svensk kan känna sorg över förlusten ska vi naturligtvis säga att Frankrike är värdiga OS-mästare och att Sverige gjorde en olympisk insats långt över förväntningarna.
Det är vad stora mästerskap handlar om: Att vara bäst när det gäller, men också att prestera över sin förmåga.
Sverige har nu fyra silvermedaljer handboll i OS, jag vet inte om det kommer att bli fler eller om det blir ett guld.
Barcelona, Atlanta, Sydney och nu London, och jag var med om alla. Jag kände större bitterhet, sorg och ilska vid de tidigare finalförlusterna för här hade verkligen ingen trott att handbollslandslaget skulle gå ända till en OS-final, och dessutom ge Frankrike en match om guldet. Handbollslandslaget ska känna stolthet över sin prestation, sin insats, sin silvermedalj, och spelarna gav oss några upphetsande dagar när segrarna över Danmark och Ungern tog oss ända fram till sista OS-dagen.
Även om det hängde svenska flaggor i leklådan i går så kändes det som om den var full av fransmän som sjöng "allez les Bleus, allez les Bleus" (heja di blåe) och dansade i bänkraderna.
Man behöver ingen lekledare som berättar hur kul en final är, publiken förstår det själv.
Dalibor Doder kunde inte spela, men det hade förmodligen enbart marginell betydelse. Där Sverige lever och har levt på inspiration och att överträffa sig självt är Frankrike ett betydligt gedignare lag.
Både Kim Andersson och Nikola Karabatic togs bort ur matchen, och det gjorde att det blev så målsnålt.
Med en minut kvar gjorde den inspirerade Niclas Ekberg 20-21 på straff, men Luc Abalo gjorde snabbt 20-22 och även om Kim Ekdahl du Rietz gjorde 21-22 var matchen över.
Hade behövt sätta mer
Och skulle Sverige haft en chans att rubba Frankrike hade Kim Andersson och Ekdahl du Rietz varit tvungna att sätta sina målchanser. Nu var den mytomspunne målvakten Thierry Omeyer lika bra som han brukar vara, och även om man tycker att det är onödigt och slarvigt att skjuta bollar i stolpe, ribba eller utanför så ska man också komma ihåg att Omeyers rykte och skicklighet gör att vilken skytt som helst tänker en gång extra innan han skjuter.
Och det är inte lätt att sikta rätt när man får en knuff i sidan, en smäll på kinden, en dragning i tröjan eller ett ryck i armen innan man ska skjuta - handboll kan mycket väl vara världens hårdaste sport.
Om detta låter som bortförklaringar är det inte så. Bara en liten förklaring till varför det ibland går det som går.
Handbollslands laget har gjort en insats här som vi alltid ska minnas. Tack för det.
Och jag tycker alltid att Jonas Larholm tillför alla matcher någonting.
De här spelarna spelade i en OS-final, men kom - hela truppen - till två plötsliga pressmöten och var tillgängliga för vem som helst av oss mediehundar.
Jag kan inte begripa varför en sketen fotbollsspelare i landslaget eller allsvenskan inte tillåts eller vill ha den öppenheten.
Men nu börjar ett helt nytt arbete för förbundskaptenerna Staffan Olsson och Ola Lindgren. Vi missade kvalet till VM och det dröjer till nästa stora mästerskap. Några av spelarna lägger av, och ska vi gå mot nya gamla svenska storhetstider i handboll börjar det arbetet i dag.
Såg förvånansvärt fräsch ut
När jag gick ut från den mixade zonen till ytterligare en varm kväll i östra London stod den förre franske storspelaren Jackson Richardson där och intervjuades av nån fransk radiokanal.
Han har fortfarande sina tunna rastaflätor, och han såg förvånansvärt fräsch ut trots att han stod och rökte.
Jag gillade Richardson, gillar Frankrike och jag gillar - trots allt - det franska handbollslandslaget.
Det har varit ett vänligt och välarrangerat OS.
Jag har verkligen känt mig hemma, men blir som vanligt orolig för vad som ska hända nu med alla arenor och det sketna, sletna gamla East End som skulle få en upprustning i och med OS, det ingick i dealen med engelska staten.
Har åkt hundratals mil
Det ligger några stora bankskrapor mellan OS-byn och O2 Arena som mer ser ut som USA än England, och jag vägrar tro att affärscentrum (shopping malls), McDonald's och Domino's pizza automatiskt är ett sätt att förändra ett fattigt samhälle och bygga ett nytt där alla människor får och har möjlighet att försörja sig.
Jag förstår inte varför det räknas som utveckling att ett klassiskt East End blir USA.
Jag har åkt tåg och buss (högst upp, längst fram) flera hundra mil, och blotta tanken på vad detta OS-äventyr har kostat att bygga upp och genomföra gör mig vimmelkantig.
Jag låter i stället tankarna gå till alla filmarkeringar med OS-ringar för OS-trafiken som målats upp i asfalten på gatorna.
Hur får man bort dem? Vem gör det? Vad kostar det?
Jag slutar som jag började för mer än två veckor sen med att citera Madness: We are London.
