Den ingressen har jag snott från Andres Lokko.
Så inledde han en krönika i Svenska Dagbladet om cyklisten Bradley Wiggins, som "i sin Paul Weller -frisyr och Fred Perry-tröjor" (citat: Lokko) i går gav England ett efterlängtat och oerhört populärt guld. I Andres originalversion handlade det om Tour de France.
Bradley Wiggins är the shit som vi säger på modern svenska.
Engelsmännen kan sin pophistoria och kultur och The Sun hade redan i sin nätupplaga den här rubriken:
WIGGY
STARDUST
Kan ni er egen pophistoria förstår ni ordleken med David Bowies skapelse Ziggy Stardust.
Jag vet inte alls hur Bradley Wiggins resonerar om klädval, frisyr eller musik, men jag gillar att han ser ut som han gör.
Han får mig att tänka på skinheads
Daily Mirror hade i går en förstasida där man kunde klippa ut Paul Weller-frisyren och klistra på sig själv för att likna Bradley Wiggins, och det är ingen tvekan om att han plötsligt influerat unga, engelska män att börja se ut som mods och klä sig stilenligt.
Jag vet inte vad Bradley Wiggins tycker om skinheads, men tanken på honom får mig att tänka på skinheads.
Då menar jag ursprungliga skinheads.
Numera ser vi en klyscha med sparkvänliga kängor, uppvikta jeans med hängslen och vita T-shirtar när vi hör ordet skinheads.
Men Andres Lokko påminde mig i sin krönika om att vad de första engelska skinheadsen försökte göra var att efterlikna unga karibiska invandrare som såg coola ut och hade den bästa musiksmaken.
De spelade och dansade till ska och reggae och jag tror inte att det är så många av dagens rasistiska skins som är medvetna om sin egen historia.
Som Andres skrev:
"Sällan har en subkultur varit så uttalat antirasistisk som den allra första generationen skinheads."
Vi åkte en bra bit sydväst om London i går för att se om Gustav Larsson eller, möjligen, Emma Johansson skulle kunna ta medaljer i cykelns tempolopp.
Det blev ingenting.
"Silver-Emma" får fortsätta att vara "Silver-Emma" några år till, och Gustav Larssons chans rök när han kraschade.
Jublet steg när han startade
Men Wiggins tog det guld som alla förväntade sig.
Jublet steg när han startade och jublet blev allt vansinnigare när han närmade sig målgång utanför Hampton Court Palace.
Vi befann oss vid ett slott, och vi hade åkt förbi Twickenham och Richmond som är kända ortsnamn för den som kan sin riktigt gamla, men unga Rolling Stones-historia.
Vägarna blev smala, byarna trånga och tv-aktigt gulliga, och jag trodde Inspector Barnaby skulle komma ut från en korsvirkespub med en pint i näven.
Det jag gillar med Bradley Wiggins och England är individualismen i klädstil och frisyrer, och jag hatar verkligen att det aldrig kommer en svensk sport-stjärna som till exempel klär sig som ett mods eller en rockabilly-figur.
I Sverige handlar det om underarmstatueringar och den där knoppen som Zlatan Ibrahimovic har på huvet just nu. Vårt motto är att alla ska se exakt likadana ut.
Jag hatar verkligen det.
Det kungliga patrasket dök upp
Det finns fotbollsspelare från gamla östländer som fortfarande kör mohikanfrisyr, men mohikanfrisyren var omodern redan på den siste mohikanens tid.
Hampton Court Castle är alltså ett slott från Tudor-eran, och bilderna och målningarna jag såg när jag smög in i en förbjuden byggnad såg ut som nåt från en historisk tv-serie som Lühr kunnat titta på med mycket action, fäktning och sex.
Det kungliga patrasket dök upp här också.
På tal om de karibiska influenserna var det dagens ögonblick när en barsk sergeant (eller fänrik eller korpral, inte fan vet jag, men mannarna slog ihop klackarna och smällde en styv honnör i pannan när han dök upp) sa åt en frivillig vakt att hålla folk borta medan patrasket passerade.
Vakten var en ung svart man som aldrig tänkt bli soldat. Han hade en tand som glimmade och ett utseende som tydde på att han hade rökt minst en spliff och lyssnat på mer än en ska, dub eller reggae.
När sergeanten/fänriken/korpralen vände sig om slog den unge mannen ut med armarna och gjorde en grimas mot oss som... "hur fan hamnade jag i det här?" eller "vad är det för dåre?"
De andra mediehundarna skrattade, jag applåderade.
Ser ut som seriefigurer
I de nya, spejsade hjälmarna ser cyklisterna ut som seriefigurer, speciellt amrisarna: De hade kunnat vara med som Captain America i "The avengers" allihop.
Kristin Armstrong var en populär vinnare i damklassen. Hon la egentligen av efter OS i Peking, fick barn, men kom tillbaka och tog OS-guld. Ytterligare ett bevis för att barn inte är hinder för en fortsatt idrottskarriär för en kvinna.
Jag skänker en tanke till spanjoren Luis Leon Sanchez. Hans OS-lopp varade i en halv meter. Då gick kedjan av. Men, vadå? Det är ett nytt OS om fyra år.
För övrigt verkade det inte som om Hampton Court hade fattat att det var OS. Det fanns ingen mat, inget vatten, inget kaffe. Jag såg en kiosk, men den låg på andra sidan vägen och dit kunde vi inte ta oss.
Jag har aldrig haft Fred Perry-tröja, men jag har en Ben Sherman-keps. Jag får mycket beröm för den.
