Nu ska jag inte säga att nånting är jobbigt med Usain Bolt, det är förstås menat som ett skämt, han är en mycket charmig idrottare som är lätt att tycka om.

Han har naturligtvis tränat hårdare än nån annan, men det ser inte så ut; det ser ut som om han ligger hemma och är skön och lyssnar på "King Tubby meets the rockers uptown", ett dubalbum med Augustus Pablo och King Tubby, innan han åker i väg till ett eller annat mästerskap och springer.

Han är så suverän att det är löjligt.

Och frågan är om han verkligen springer.

Även om Yohan Blake utmanade honom strax efter kurvan i 200-metersloppet i går kändes det inte som om Bolt behövde anstränga sig... han gled fram, flög fram och 80 000 människor stod upp och skrek.

Om han är suverän så är han också mer populär än nån annan friidrottare jag kan komma på just nu.

Det är som om publiken vill att han ska vinna, och naturligtvis springer konkurrenterna i dubbel motvind: Bolt är överlägsen och publiken bär fram honom om så skulle behövas.

All snabb löpning har traditionellt varit en amerikansk affär, men nu handlar det om Jamaica, Jamaica, Jamaica.

Bolt vann, Blake blev tvåa och Warren Weir trea, en härlig Jamaica-trippel - och i mixade zonen stod amerikanen Wallace Spearmon och grät.

Spearmon blev fyra.

Det var Spearmon som trodde att han hade sprungit hem ett brons i Peking, men han blev diskad sen det visade sig att han hade trampat in på fel bana.

Jamaicas journalister dansar

Och egentligen är vi alla jamaicaner.

Journalister från forna Sovjetländer är största hejaklacksledadarna. De har sitt lands overaller, hoppar och skriker på läktaren och kramar om sina idrottare. Jamaicanerna dansar och sjunger i mixade zonen, och ställer väldigt snälla frågor. Sportchef Berglund hade sparkat dem på stående fot.

(Å andra sidan gjorde Dalibor Doder en hi-five med mig efter matchen mot Danmark, det var mig och kungen, han väljer sina offer.)

Och jobbigt och jobbigt... det verkar faktiskt vara skitjobbigt för Usain Bolt att hitta på alla nya gester vid startgropen varje dag.

Här finns tävlande från hela världen, men det märks omedelbart när Usain Bolt kommer in. I går hade han en bakvänd gul keps, och den var dögul så man såg den en mil bort. Och så börjar foto­blixtarna härja på läktarna.

Har folk fortfarande kameror, eller kan också en mobiltelefon ge ifrån sig så skarpa blixtar?

Och till slut, efter loppet, efter ärevarvet gjorde Usain Bolt det folk vill se: Pilbågsgesten.

Jag har, som sagt, aldrig sett nåt liknande i friidrotts-VM eller på OS.

Det blev sommar i London i går, det var 26 grader varmt på dan, sol och blå himmel. Det svalnade framåt kvällen, men det var ändå en skön kväll på denna gigantiska idrottsarena.

Inte för att jag bryr mig så jag ligger vaken om nätterna, men det är aldrig fel med ett världsrekord då och då.

David Rudisha från Kenya var helt överlägsen i 800-metersfinalen och sprang på ny världsrekordtid, 1.40,91. Rudisha hade själv det tidigare världs­rekordet.

Sen fotografen Peter Widing och jag var i Kenya håller jag alltid ett öga och en vakande hand över kenyanska idrottare.

Jag har blivit av med min penna. Det var ingen dyr penna, men jag höll mycket av den. Kanske ligger den kvar på bordet efter lunchen på Carluccio's, kanske försvann den i säkerhetskontrollen, de oerhört snälla kontrollanterna sökte igenom hela tältet.

Men jag åt en fantastisk ravioli på Carluccio's, och då gillar jag ändå inte ravioli. Kaffet, en dubbel macchiato, var som vanligt en dröm.

Känns konstigt utan Olsson

Däremot är detta riktigt illa: För första gången på alla mästerskap har jag ingen kikare med mig. Har inte behövt den på simning, rodd, skytte, boxning, hästhoppning eller handboll, men här på Olympiastadion, där det är en mil bort till hoppgropen, känner jag mig naken utan den.

Det känns för övrigt konstigt att se tresteg i ett stort mästerskap utan Christian Olsson.

Och med tanke på alla som hoppade ut, av och in eller skadade sig under trestegstävlingen tror jag att grusgropen var förhäxad.

Ljudvolymen på musiken på Olympiastadion är under tävlingarna anständig jämförd med dårhuset i baskethallen.

Däremot hatar jag verkligen dessa lekledare som före tävlingarna ska få oss att skrika, stå upp, sitta ned, rulla runt och spela död - och... GO CRAAAAZY.

Minns ni henne på fotbollslandskamperna på Råsunda? Hon som alltid sa:

– Kom igen nu publiken, visst var det en fantastisk match!

Publiken var tyst, för publiken förstod att den just hade sett en synnerligen medelmåttig, för att inte säga vedervärdig, landskamp i fotboll.

Man ska aldrig underskatta publik, den har betalat, den vet vad den vill och gillar.