Men vänta lite... vad skrev jag? OS-final?

Då kan jag inte skämta.

Nu börjar det bli stort, det börjar bli högtidligt.

Jag skriver detta en härlig sommarkväll i augusti i London, och mitt hjärta slår fortfarande snabbt, kinderna känns röda av upphetsning, tankarna är röriga och lätt vimmelkantiga efter ett nytt handbollsdrama, den här gången mot Ungern, men så här är det:

Sveriges handbollslandslag är i final i OS i London, och på nåt sätt har jag gjort mig förtjänt av att få vara med om detta.

Sverige har varit i OS-final tre gånger förr: Barcelona 1992, Atlanta 1996 och Sydney 2000.

Jag var med alla tre gångerna.

Det gick åt helvete.

Ingen var stolt över en silvermedalj på den tiden, och bilden där Per Carlén ställde sina skor på prispallen i Atlanta tillhör för evigt svensk, klassisk idrottshistoria.

En fiaskostämplad väg hit

Inga spelare kastade sig över varandra, inga kramades och hoppade runt i ring som spelarna gjorde i går, för på den tiden regerade Sverige handbollsvärlden och handbollsvärlden var så säker på att Sverige skulle vinna allt som Sverige ställde upp i att till och med en silvermedalj i en hård, tuff och obönhörlig sport sågs som ett misslyckande.

De legendariska "Bengan Boys" tog aldrig ett OS-guld.

Efter segern, 27-26, mot Ungern i går är silvermedaljen redan klar.

Alla vill förstås vinna guld, annars är det meningslöst att ställa upp i OS - om man inte vill kolla Facebook med Usain Bolt, förstås - men just nu regerar Sverige verkligen inte handbollsvärlden.

Det har varit en lång, svår och fiaskostämplad väg hit, och det är därför som det är så härligt att OS börjar i morgon.

OS slutar, men för Sverige börjar OS om igen.

Johan Sjöstrand gjorde en magisk match mot Danmark i onsdags, och Mattias Andersson gjorde en lika magisk mot Ungern i går.

Mattias Andersson fick veta att han skulle spela i torsdags kväll, och anledningen är att han är aningen bättre på distansskott än vad Sjöstrand är.

Det var inget fel på den coachningen av förbundskaptenerna Staffan Olsson och Ola Lindgren.

Handboll är som handboll är, och även om Sverige ett tag ledde med fyra mål och såg ut att kontrollera matchen blev det så där vanvettigt, sanslöst, obehagligt härligt spännande, och det var när Gergely Harsanyi kom fri vid ställningen 26-25 till Sverige som Mattias Andersson gjorde en idiot- och matchavgörande räddning.

När Kim Ekdahl du Rietz gjorde 27-25 var saken klar.

Då var det i och för sig bara sekunder kvar, pulshöjningen hade hållit på nästan hela andra halvleken.

Man hade i förväg varnat för den långe, den väldige Laszlo Nagy, men när matchen var slut hade Nagy inte gjort ett enda mål.

– Vi nyper på honom på hans första satsningar. Vi fick honom lite dit vi ville faktiskt, sa Magnus Jernemyr, en av de spelare som Kim Andersson häromdan kallade för en general, den andre är Tobias Karlsson.

Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson är män det skapas myter kring.

Lätt att älska det här laget

Det är väldigt lätt att älska det här laget, och man behöver inte gläfsa med mediehundarna för att göra det. När fotbollsspelare måste tvingas till en mixad zon är det tvärtom så att de här spelarna står kvar och pratar och pratar och pratar så länge att presshoncho Björn Folin måste avbryta dem.

Jonas Källman ville egentligen inte prata för han skulle på doping, men han stod kvar hur länge som helst och pratade om hur mycket det hade tränat, hur mycket de hade pratat ut, hur mycket de hade bestämt sig för att vinna och han försökte förklara känslan:

– Det känns... det känns tomt inombords, men också glädje. Man vet inte om man ska gråta eller skratta, jag har spelat i landslaget i tio år och jag har aldrig vunnit nånting... jo, jag har ju medaljer, men ingen sån här stor titel och att vara i final nu, det känns bara helt overkligt.

Källman hade lindat låret och Dalibor Doder fick avbryta matchen på grund av "känning baksida lår".

En handbollens Holmström

Jag frågade den unge men så bitige Andreas Nilsson, 22, hur det kändes i kroppen efter allt stryk han fick, han är faktiskt på linjen som Tomas "Homer" Holmström är framför motståndarmålet i hockey. Om man nu ska ta en sån jämförelse eftersom den haltar, handbollsspelare har inga skydd. Nilsson svarade, medan svetten droppade från det hängande håret:

– Det vet jag inte, det känns ingenting nu, men det känns kanske i morgon, men vad betyder det? Vi är i final.

Ungefär så brukade "Homer" också säga.

Hur det blir med Dalibor Doder i finalen är osäkert, men när Jonas Källman fick frågan om hans lindade lår innebar en risk att han skulle missa finalen så svarade han:

– Nej, nej, nu är det bara tuta och köra. Det är en match kvar, 60 minuter. Det får kosta båda ljumskarna för en guldmedalj.

Detta är en inställning och ett uttalande som han och vi kan leva länge på.

Det ska bli en förmån och en ära att se och rapportera om Sveriges OS-final i handboll 2012.