Sara Algotsson Ostholt var lycklig över sitt silver.
Hennes man, mamma, syster, tränare, förbundskapten, hela häst-Sverige - hela jävla Sverige - och några jag inte kände igen var lyckliga.
Det såg till och med ut som om Wega var lycklig. Det är Silver hästen.
Och ändå... ändå var det millimeter från att Sara och Wega hade tagit en guldmedalj.
Ekipaget rörde sig prickfritt och vackert och efter sista hindret sträckte Sara handen i luften i en segergest.
Jag erkänner: Det gjorde jag också, jag till och med skrek till.
Det blev nämligen en magisk eftermiddag på drottningens marker i det som kallas Greenwich Park en måndag då luften var tjockare än de sönderkokta ärtor de serverar i det här landet. Molnen var tunga och mörka och det föll då och då ett lätt strilande regn likt en normal engelsk dusch, och... det var rasande, spännande tävlingar på den packade arenan.
En överentusiastisk och olydig ung man vid namn Niklas Lindbäck red bort en svensk bronsmedalj i lagtävlingen, och förbundskaptenen Gunilla Fredriksson tog honom i örat och sa att han inte red enligt order och så gör man bara inte i ett OS.
Det verkade inte hänga order över Sara och Wega, deras ritt var en poetisk uppvisning.
Men när Sara, jag och alla med svensk anknytning höjde näven i segergest föll ena bommen på det sista hindret.
Ni vet som det kan vara i stav- eller höjdhopp: Man touchar ribban och den ligger och studsar i en evighet.
Bommen på Greenwich Park föll och en tysk herre vid namn Michael Jung blev guldmedaljör.
Jag tror jag har hört tusen sinom tusen silver- och bronsmedaljörer säga att de känner besvikelse, men att de efter några dagar eller år kanske kan uppskatta medaljen.
Sara sa:
– Först blev jag självklart besviken (när bommen föll), å andra sidan hade jag inga tankar på att ta medalj. Det var ju laget som skulle ta den.
Men den red alltså en hetsporre vid namn Lindbäck bort.
Sara var värd en guldmedalj
Sara hade inga tankar på att ta medalj, det var därför det hade varit så stort om hon hade tagit guld och det är därför jag för hennes skull fortfarande är besviken över att den gled henne ur händerna.
Hon var värd den.
Det hade varit en överraskning.
Och jag har svårt för tyska herrar till häst.
Jag blev intresserad av fälttävlan efter de sanslöst vackra, häftiga och spännande tv-bilderna från terrängritten häromdan, och jag blev inte besviken när jag kom till drottningens gröna arealer i södra delarna av London.
Äntligen en doft av den finare världen.
Och då menar jag inte det kungliga patrasket. Det luktade häst och hästskit, det luktade gräs och mulligt och det var en helt annan värld än den jag är van vid, även om jag lär känna några hästar varje sommar.
Folk i den här världen pratar och rör sig på ett speciellt sätt och... låt mig säga så här: Det var ingen i den här publiken som startade kravallerna i London förra sommaren.
Man måste vänta innan man får gå in när ett ekipage hoppar över hinder som symboliserade Trafalgar Square, Abbey Road, Stonehenge och röda, engelska brevlådor och det fick mig att tänka på den ibland lika snobbiga tennisen.
Motorprinsen och Ockelbo-Danne satt kungligt och följaktligen stod fler män i kostymer med öronsnäckor och sladdar i kavajen än på Riche i Stockholm en helt vanlig lunch.
"Tessan" strålande i går kväll
Framåt kvällen stod vi en klunga mediehundar vid ett zonstaket och väntade på Therese Alshammar och hennes besked. Jag stod bredvid oraklet Hans Chrunak som sa att så fort han såg "Tessan" skulle han kunna se om hon skulle simma eller inte.
– Hon simmar, sa han direkt när hon kom.
Det var världens enklaste på stående: Therese Alshammar strålade där hon kom i en lång korridor.
Hon fick frågan om det är en chansning.
Hon sa:
– Det är det alltid när man tävlar.
Det handlar om 50 meter fritt, det är det enda det handlar om för Therese Alshammar, förutom en karriärs avslutning.
Jag önskar henne lycka till.
Hon behöver ett OS-guld. "Tessan" är inte den som skulle hjula runt Piccadilly Circus om hon fick ett brons.
Wega är ingen vanlig häst
I stallet talades det om att fira, det talades om champagne och fest och jag undrar om nån tänkte på Wega, hästen.
Jag fäste mig vid vad Sara sa efter lagtävlan, att det kunde bli tufft för Wega. Hon är van vid att tävla och tycker det är roligt, men hon är bara van vid att tävla en gång per dag och i OS är det två i finalen.
Jag undrade hur man berättar det för en häst.
Men Sara Algotsson Ostholt är en seriös ung kvinna och jag fick aldrig nåt riktigt svar... eller, hon trodde förmodligen att jag inte var riktigt klok.
Men man ska tänka på en häst.
Jag önskar jag kunde ge Wega ett knippe morötter för de hästar jag känner tycker om morötter.
Nu är ju inte Wega en vanlig häst, hon är Silverhästen, och silverhästar kanske äter gourmetmat.
Det här handlar ju, trots vår medaljfattiga fälttävlan, om den fina världen och det luktar häst om den.
