Vi är en kvart för tidiga.

Vad göra? Bara att sätta sig på en bänk och njuta av solen som värmer över skyttebanan utanför Haninge.

Jag kan inte påstå att jag är någon direkt expert på vare sig Håkan Dahlby eller skytte. Dahlby har jag aldrig ens träffat - men lite telefonsamtal och messandet har ändå skapat en ganska tydlig bild.

– Vi softar lite. Jag skulle gissa att han är här exakt 13.00, säger jag till fotograf Yngwesson.

Det visar sig att jag gissat fel med 15 sekunder. 12.59.45 bromsar en vit Suv bromsar till framför oss och en man med blågul skyttekeps tittar ut genom sidorutan.

– Hoppa in i er bil och följ efter mig. Vi ska vidare en bit till.

Håkan Dahlby trycker på gasen och försvinner runt kurvan på grusvägen.

Det är liksom bara att haka på.

Det är en känsla som visar sig ska återkomma den här dagen.

Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig av mötet. Jag vet bara att jag är fascinerad av Håkan Dahlbys öde.

Det här är ju mannen som fick uppleva en av de mer hisnande berg-och-dal-bane-tid någon svensk idrottare genomlidit.

Ungefär så här:

• Först 42 år i en rätt jämntjock medieskugga.

• Sedan plötsligt några veckor av kisande in i det brutala strålkastarljus som drabbar den svensk vi utser till vår största olympiske guldfavorit.

• Och till slut en enda dag av bommar, bitter besvikelse, tårar, förklaringar, innan kameraljusen slogs av och vi vände Håkan Dahlby ryggen.

Fyra år senare är det åter dags att se Dahlby i ögonen igen. Och undra vad han lärde sig av Peking 2008.

– Att inte prata så mycket med journalister. Så du kan slå av den där nu, säger Dahlby och pekar på min bandspelare.

Allvar?

– Nä, fortsätt du. Men det blev verkligen för mycket medietid inför och även under förra OS. Den här gången blir det betydligt mindre.

Vad var problemet?

– Att det tog fokus från tävlandet. Att jag sa för mycket. Svarade för ärligt.

En titt i Expressens arkiv från 2008 ger en bra ledtråd till vad Håkan Dahlby menar mer exakt.

Vi kan väl kalla den Carolina Klüft.

– Jo. Jag hade ju rätt. Ändå fick jag en massa skit för det där, säger Håkan Dahlby.

I kortform gick allt ut på att Dahlby i en radiosändning ifrågasatte varför SOK tillät Klüft att ställa upp i "bara" längdhopp i stället för mångkamp.

– Det är mångkamp hon fått SOK-stöd för, det är där hon har störst chans till medalj, sa Dahlby då.

Hade han sagt samma sak sex månader tidigare hade förmodligen ingen brytt sig. Ingen hade vetat vem Håkan Dahlby var.

Men nu var läget annorlunda.

Nu stod han där som etta på (nästan) alla tidningarnas ranking av svenska guldhopp. Och plötsligt var hans åsikter hårdvaluta.

– Jag hade ingen aning om att det skulle bli ett sånt liv. Men nu vet jag hur det fungerar, säger Dahlby.

Ingen repris i år, alltså?

– Nej, jag ska inte ge mig på Carolina Kluft igen. Nej, det ska jag verkligen inte.

Sedan garvar han glatt.

Nej, Håkan Dahlby är ingen knäckt man. Håkan Dahlby utstrålar i stället ett grundmurat självförtroende.

Anledningen? Insikt. Och en grundligt utförd felanalys.

– Jag stångade pannan blodig i mina försök att förklara vad som hände för er i medierna, säger Dahlby.

Du får ett försök till.

– Allt berodde på de nya lerduvor som användes i Peking. Jag sköt bra, träffade som vanligt - men de gick inte sönder.

Dahlby fortsätter:

– När jag tittat i efterhand ser jag ju att fem klara träff ändå blev bom. Och d hade räckt med en träff till för att ta sig till final.

Många tog allt bara som en förlorares bortförklaring?

– Jag vet. Det kanske lät så. Men jag vet vad som hände. Varför det hände. Och hur det inte ska behöva hända igen.

Vi har tagit plats i en liten byggnad mitt i den enorma grusgrop som är på väg att bli en splitterny bana för lerduveskytte utanför Haninge.

Dahlby är vältalig, ytterst trevlig, och ger samtidigt ett klart bestämt intryck. Typ: "Nu pratar vi här en stund. Sedan kan ni ta bilder när jag skjuter. Du kan stå där och där. Sedan får ni prova själva".

Punkt.

Och så blir det.

Ungefär lika distinkt känns sättet han tacklade finalmissen i Peking.

– Direkt efter svor jag på att aldrig behöva uppleva något liknande igen. Sedan dess har jag gjort vad som krävs.

Till exempel?

– Utvecklat en ammunition som slår sönder även de här nya duvorna. Ändrat formen på pipan. Och ändrat min skjutteknik en smula.

Resultatet?

– Jag är i bra form. Jag är fortfarande en skytt av världsklass. Och nu har jag kontroll på alla materiella frågor.

Okej. Men att ändå föreläsa i ämnet "Bäst när det gäller" känns ju lite kaxigt?

– Inte för mig. Jag vet vad som var fel i Peking. Och jag har bevisat många, många, gånger att jag kan vara just bäst när det gäller.

Du har inte fått någon skit från publiken?

– Någon som vill köra kniven i ryggen på mig? Ja, så kan det vara. Jag har fått förklara mig många gånger. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att få svenska folket att förstås vad som hände.

Dahlby ler igen.

– Men jag vet ju. Och det handlar inte om någon påhittad bortförklaring.

En stund senare står Håkan Dahlby och splittrar lerduvor på löpande band i grusgropen.

Som alltid när man får chansen att följa en världsstjärna på nära håll är det en ytterst imponerande uppvisning.

Men trots att Håkan Dahlby kommer till London som regerande Europamästare lär det knappast bli samma Håkan-hausse som för fyra år sedan.

Det är så det brukar fungera. Såväl folket som mina mediekollegor anser sig nog ha lärt sig av läxan 2008.

Jag är mera osäker. Snarare tror jag det är dags att slå på det där strålkastarljuset igen.

För den här gången lär Håkan Dahlby inte ens blinka.