De kommer från ingenstans, iskalla, utan respekt och simmar fortare än aldrig förr. De gör det så snyggt, så okontrollerat. De kör bara. Totalt orädda.

Och där står de, de erfarna simmarna som vigt decennier av sina liv för OS-medaljer, med hakan nere vid fot­knölarna och undrar vad som händer. Vi som sitter och tittar reagerar likadant.

Jag var 14 år när jag vann mitt första EM-guld som senior. I mitt första seniormästerskap. Antagligen undrade även mina konkurrenter vad som hände.

Jag kom ihåg känslan när jag åkte till det mästerskapet.

Förutom att min vision om en debut i de blågula kläderna skulle ske i ett soligt Medelhavsland med glittrande blått vatten grusades när jag fick åka till en stenbunker i Stavanger, så förstod jag inte riktigt vikten av tävlingen jag skulle på.

För mig var simningen och tävlandet det bästa och roligaste jag visste.

Det spelade ingen roll om jag stod på startpallen i Kalle Anka-cup eller på ett EM.

Bara jag fick tävla.

Det är just den naiviteten som gör att de unga pallar trycket när det väl gäller.

De förstår liksom inte vad som håller på att hända. De behöver inte hantera den yttre pressen som adderas när man en gång varit på toppen. Har man en gång varit på toppen kommer dessutom en rädsla att misslyckas smygande.

En rädsla som måste överskuggas av glädjen att lyckas men balansen är hårfin.

Den mentala aspekten när man ska prestera på ett mästerskap kan aldrig poängteras för mycket.

Det spelar ingen roll hur bra den fysiska formen är om inte huvudet är med.

Har man inte själv varit där är det svårt att förklara, det räcker att man blockas lite grann av nervositet för att det ska kunna förstöra ett helt lopp, ett helt mästerskap. Tekniken påverkas, fokus läggs på fel saker och loppen suger mer än energi än brukligt.

När Sarah Sjöström vann VM-guld i Rom 2009 visste ingen vem det blonda 15-åriga yrvädret från Sverige var. Hon krossade allt motstånd, slog världs­rekord i finalen och simmade hem ett VM-guld så snyggt så man kunde tro att hon inte gjort annat än simmat finaler i stora mästerskap.

Precis som för Sarah, och som det var för mig, är det efter OS den riktiga resan börjar för de unga stjärnskotten. Det är först då verkligheten kommer i fatt dem.

Det är under de kommande åren det verkligen visar sig vilka av dem som kommer bli storstjärnor i fram ­ tiden.

Några av dem kommer antagligen inte stå på en prispall vid något stort mästerskap igen, några kommer stagnera i sin utveckling medan vi säkert får se ett par av dem i världs­toppen under lång tid.

Simningens damsida (ja, flicksida) har länge suktat efter "Superstars" likt Phelps, Thorpe, Popov på herrsidan.

Aldrig förr har det sett mer lovande ut för att simningens nästa stora fixstjärna ska vara av det kvinnliga könet.