Sarah Sjöströms guldkonkurrent Dana Vollmer infriade förväntningarna, vann OS-guldet på 100 meter fjäril och slog Sjöströms världsrekord. Men vägen dit har varit en kamp på liv och död för amerikanskan.
- Jag är på toppen av världen just nu, säger hon efter guldet.
Som ung diagnostiserades Vollmer för hjärtrusning och familjen Vollmer fick bevaka varenda simtävling med en defibrillator – om hennes hjärta plötsligt skulle sluta slå.
– Utan tvekan var det en skrämmande tid för mig och min familj, har Dana Vollmer sagt.
Dana Vollmer skrev historia i finalen på 100 meter fjäril i Aquatics Center. Förutom OS-guldet slog hon nytt världsrekord med tiden 55,98.
Redan i försöken satte Vollmer nytt olympiskt rekord med sina 56,25, och även om hennes tid i semin var sämre, var tiden ändå nästan sekunden bättre än Sarah Sjöströms tid till finalen.
Karriären dit har dock kantats av oro och en evig ovisshet för amerikanskan som i unga år tvingats ha med sig en defibrillator bredvid simbassängen – om hennes hjärta plötsligt skulle stanna.
Upptäcktes i 15-årsåldern
Som 12-åring blev hon USA:s yngsta någonsin att försöka ta en plats i OS-truppen till Sydney. Men det var som 15-åring det upptäcktes ett allvarligt hjärtfel på henne.
När Vollmer hade klivit ur bassängen på en inhemsk tävling fortsatte pulsen att rusa. Hon blev då diagnostiserad med vad som i medicinska termer kallas supraventrikulär takykardi. Den plötsliga hjärtrusningen kunde när som helst innebära att hennes hjärta slutade att slå.
– Jag skulle simma och hellre dö än att inte göra något alls, har Vollmer tidigare sagt till AP.
Hela tiden har hennes mamma Cathy funnits vid Danas sida med defibrillatorn.
– Hela tiden bad jag till Gud att ingenting skulle hända. Jag tittade på varje armtag hon tog för att se om det fanns några tecken, berättar Cathy Vollmer till Everyday Health.
”Skrämmande tid för mig”
I dag, nio år senare, är Dana Vollmer kvitt sina hjärtproblem. Det anses inte längre vara någon fara för hennes liv. Men Dana minns själv hur jobbig tiden var med hjärtklappning, yrsel och bröstsmärta, berättar hon.
– Utan tvekan var det en skrämmande tid för mig och min familj. Det var först vid college som jag blev helt frisk igen. Då såg man inga symptom längre. Nu behöver jag inte bära runt på en defibrillator längre, vilket är en stor lättnad. Nu kan jag bara fokusera på simningen och pressa kroppen ännu mer och förhoppningsvis vinna guld, säger Dana till UInterview.
Däremot har hon aldrig velat komma i närheten av sin defibrillator, därför tackar hon mamma Cathy som stod vid hennes sida och att hon fick fortsätta med simningen.
”Min mamma var en klippa”
– Defibrillatorn visade att jag inte var odödlig. Jag kunde dö, mitt hjärta kunde när som helst stanna. Men jag vägrade att röra den. Jag tror inte att jag skulle orka mentalt att bära omkring på den och samtidigt träna för att komma till OS. Min mamma blev verkligen en klippa för mig på den tiden, säger Dana till Everyday Health.
Som 16-åring tog hon lagkappsguld i Aten på 4x200 meter frisim och slog ett 17 år gammalt världsrekord, en prestation som än i dag ger henne gåshud när hon pratar om det. Även då fanns mamma Cathy på läktaren med defibrillatorn bredvid sig.
Men hon behövde aldrig använda den.
