Vi sitter i det italienska sommarparadiset Pescara.

Lars Frölander, 38, lutar sig tillbaka i skuggan, kliar sig i sitt stora skägg och berättar om förberedelserna inför sitt sista stora äventyr.

– Jag började toppa formen för ett tag sen, så jag kör ett pass om dagen nu.

Du kan det här?

– Ja, det är ungefär samma strategi som det alltid varit. Det har ju lyckats de senaste 20 åren, så jag hoppas att det fortsätter den här gången också (skratt).

Vunnit allt

Frölander gjorde sitt första OS 1992 i Barcelona och det slutade med ett silver i lagkappen (4x200 fritt).

Då var Sarah Sjöström inte ens född.

Sen dess har han vunnit allt som går att vinna.

På meritlistan finns bland annat ett OS-guld, två VM-guld och tre EM-guld.

Dessutom har Frölander haft världsrekordet på 100 meter fjäril – och fått ta emot bragdguldet.

Det finns liksom inte så mycket mer att uppnå. Ändå kämpar han vidare.

Varför?

Allt handlar om adrenalinkickar.

– Det är svårt att hitta det där någon annanstans i livet, säger Frölander.

– Just den där känslan man har inom sig precis innan loppet. Och på mästerskapen blir den ännu mer påtaglig och starkare. Det är just det där jag älskar. Kickarna drar igång, energin – jakten. Man känner hur varenda cell i kroppen bara sprutar ut adrenalin.

Sista mästerskapet

Det är därför Frölander är i London.

Men det här är hans sista mästerskap. Även om kompisen Stefan Nystrand försöker få med honom till ett till mästerskap ("han har lovat det!") så sätter Frölander nu ner foten.

– Jag kommer inte simma mer i landslaget under de närmaste åren i alla fall. Men jag kommer att simma SM för min klubb och jag kommer aldrig att sluta träna, även om det kommer bli mindre simning. Jag kommer alltid att vara bra tränad, så om jag skulle få något ryck i framtiden tror jag inte det skulle vara så svårt att ta sig tillbaka – men jag har inga sådana planer.

Det här OS:et blir ditt sista stora mästerskap?

– Ja.

Lars Frölander beskriver sitt åldrande som något vackert.

Pressen som han kände förut är borta. Nu njuter han mest av tävlandet och har en annan distans till allting.

Veteranen, som simmar på samma tider som för tolv år sen, tycker också att fysiken utvecklas åt rätt håll med åren.

– Man blir klokare med åren, så man kan lättare tolka kroppen signaler. Om jag känner någonting så vet jag till exempel att det är dags att vila, att det inte är någon mening att försöka forcera igenom känslan. Man är mer finkänslig i hur min kropp reagerar på olika typer av träning och vad jag behöver göra för att komma i bra form, så på så sätt tycker jag bara att det är skönare att bli äldre.

Finns det några nackdelar?

– Nej, jag inte se några nackdelar (skratt). Det är bara positivt!