Emma Johansson lever ett liv långtifrån fotbollsstjärnornas lyx. Hemadressen är belgiska Zingem och sovplatsen ett loft med snedtak på cirka 30 kvadratmeter.

Här finns två sängar, ett litet pentry och ett provisoriskt badrum.

– Jag tror inte Zlatan skulle sätta sig i det här loftet. Eller vad tror du Martin?

– Nej, han åker och äter kebab i Borås i stället, svarar mannen och tränaren Martin Vestby.

Emma Johansson dricker en klunk kaffe och tittar sig omkring:

– Vi har det bra, men den dag jag slutar måste jag börja jobba. Jag satt häromdagen och funderade på pensionspoäng och det har jag ingenting av. Jag kommer behöva jobba tills jag blir åttio, det finns ingen annan chans.

Emma Johansson är mitt uppe i sin OS-satsning. Hon kommer att gå för guld i London men kan inte hjälpa att tankarna i bland skenar i väg. Framtiden är närvarande i proffscyklistens liv.

– Den dagen jag vet vad jag ska göra efter cyklingen, den dagen lägger jag nog av. Till en början får jag kanske jobba på ett kafé, i en restaurang eller butik. Men det är nog inte så enkelt med ett normalt jobb när man levt så pass fritt, varit målmedveten och hela tiden försökt bli bättre. Om man jobbar på ett kafé kanske man försöker laga godare och godare kaffe, eller göra mackorna finare och finare, men till slut kommer du till en gräns där du tänker: hallå, den där ostmackan blir inte mycket finare nu.

Förhoppningen är att kunna arbeta med några av sponsorerna eller att bidra till idrottens utveckling.

"Träning gör ont"

Emma Johansson är lätt att fatta tyckte för. Hon är jordnära och en sann kämpe. När olyckan var framme i vintras och röntgenplåtarna visade att båda nyckelbenen var av hoppade Emma Johansson på träningscykeln och bet ihop.

– Jag hade nog haft mer ont om jag inte hade kunnat träna, då hade det varit mentalt jobbig en bit.

På frågan hur ont det gjort kommer svaret snabbt:

– Vad är ont? Till slut har du ingen uppfattning, det är svårt att sätta definition på det. Men jag har haft ont. Träning gör ont och efter en olycka gör det lite mer ont. Just där och då gjorde det nog inte så jätteont men i efterhand kan jag nog se att jag stått ut med mer än jag trott.

Hon har nu två plattor inopererade för att skydda nyckelbenen. De är fastsatta med skruvar och ska sitta kvar över OS.

Ett mästerskap som kan bli guld värt. Efter OS-silvret i Peking finns det bara ett alternativt svar när målsättningen kommer på tal:

– Jag kör för guld, så är det. Jag vet att det är tufft och ett otroligt högt mål, men jag tog silver sist, då är det klart man måste prova att vinna.

Vill inte vara "Silver-Emma"

Emma påminns dagligen av sitt OS-silver. På gården där 28-åringen bor står en silverfärgad dörr. Dörren var tidigare brun och tillhörde radhuset hon hyrde ett par gator bort. Nu är ytterdörren silverfärgad och ett ständigt minne av bragden vid den kinesiska muren för fyra år sedan.

– De andra cyklisterna såg mig nog som en liten outsider, men silvret var ingen stor skräll som många tror. Jag var sexa på VM året före och hade starka resultat månaderna innan Peking. Silvret gav mig möjlighet att satsa ännu mer på cyklingen, men jag vill inte bara vara "Silver-Emma".

Vad har hänt sedan dess?

– Jag har blivit starkare och bättre inom vissa områden, men jag har egentligen inte gjort så stora förändringar de senaste fyra åren.

Hur ser du på dina chanser i London?

– Det är ingen hemlighet att OS-banan i Peking passade mig bättre med tanke på att den var så pass kuperad. Men förhoppningsvis har jag marginalerna på min sida i London, och lite stolpe in.

"Hänger ut genom rutan"

Emma Johansson tar på sig cykelbyxorna. Hämtar sin tävlingscykel och tar på sig hjälmen. Det är dags för en cykeltur i Zingem, orten i landet där asfalten är uppdelad i block.

– Det har sin tjusning.

Tjejen från Sollefteå gillar Belgiens avslappande attityd och cykelvänliga kultur.

– Här finns mycket vägar vid kanaler där trafik är förbjuden. Sen har cyklister alltid förkörsrätt. Hemma i Skandinavien upplever jag att bilisterna inte tycker du har rättighet att vara där. Det går inte en träning i Sverige eller Norge utan att du blir hårt tuttad åt, de räcker fingret eller gör fula omkörningar. Här hejar de på en och nästan hänger sig ut genom rutan.

– Att vara cyklist i Belgien är som att vara Zlatan i Sverige.

Hon berättar att en belgisk tv-kanal ringde henne direkt efter att Sverige vunnit Eurovision Song Contest. De ville ha henne i studion.

– Jag bara tänkte, herregud, finns det ingen annan svensk de kan ringa i Belgien. Men att vara cyklist i Belgien är väldigt accepterat.

Kan köra i Rio

I förrådet under hennes loft står årets OS-cykel. Cykeln från Peking är såld. Den cyklar en kompis till Emma runt på hemma i Norge. Blir det guld i London kan vinnarcykeln gå ett liknande öde till mötes.

Tankarna om framtiden är nämligen konstant närvarande. En framtid där 28-åringen hoppas kunna bilda familj:

– Det är den största längtan jag känner förutom cykel. Du har världsmästartröjan, OS-guldet och så har du familj någonstans i fjärran. Det är skillnaden mellan att vara kvinnlig och manlig idrottar, är du manlig kan du fortsätta oavsett.

Känner du dig stressad?

– Jag blir 30 nästa år. Jag skulle kunna köra till Rio utan stress, just nu känns det lockande, men nu gör jag London först. Sen får jag se hur det känns.

– Men kör jag till Rio är det det absolut sista. Då ska jag sälja cykeln där för att vara säker på att det inte blir några år till.