För ett halvår sedan kämpade hon sig tillbaka efter att ha slitit av ett ledband i armbågen.
I onsdags slog 17-åriga Sofi Flinck hela Sverige med häpnad med ett JVM-guld - och ett nytt svenskt rekord.
Nu berättar hon om vägen tillbaka till spjutkastningen, mötet med Kinnunen och varför hon skulle ha tackat nej till OS i London.
- Jag väntar hellre till nästa gång, säger hon.
Den 7 juli 2011 stod då 16-årige Sofi Flinck på pallen i Lille och blickade upp mot Christin Hussong.
Med ett nytt svenskt juniorrekord på 54,62 i bagaget var tyskan det enda som stod mellan henne och guldmedaljen på UVM.
Den 11 juli 2012 stod Christin Hussong på banan i Barcelona och blickade upp mot Sofi Flinck.
JVM-guldmedaljör och ny svensk rekordhållaren med 61,40.
- Det var den enda gången vi hade mötts tidigare. Den här gången gick det inte så bra för henne vilket var lite synd. Men ganska skönt att få revansch också, säger Flinck.
Men vägen till Barcelona har inte varit spikrak.
Bara två månader efter succén i Lille 2011 kom det blytunga bakslaget för Flinck. Ett ledband i armbågen hade gått sönder - och talangen tvingades till operation.
- Jag kunde inte kasta på tre månader efteråt. Sedan kommer jag inte riktigt ihåg när jag kunde köra igen, men jag kunde börja kasta i slutet på februari någon gång, säger hon.
Hur tränade du under skadeperioden?
- Jag började på STAC i Ronneby, där jag fick ett riktigt bra rehabprogram för hela kroppen.
"Det är rätt fantastiskt"
Där träffade hon också fystränaren Joakim Dettner som nu jobbar tätt tillsammans med 17-åringen.
- Hon var stark redan när vi träffades första gången, men hon hade inte en optimal hållning för att vara snäll mot armbågen. Och då går den sönder, säger Dettner
Och målet sattes redan förra september. Efter rehabiliteringen, skulle de tillsammans bygga världens bästa spjutkropp.
- Det är rätt fantastiskt att hon är på den nivån som hon är redan nu. Det är bara sex-åtta veckor sedan som vi har kunnat kasta för fullt, säger tränaren.
Men han berättar att siktet var redan då inställt på JVM.
Och med mindre än en månad kvar slog hon till med nytt personligt rekord, 54,85, i finska Pihtipudas - något som hon följde upp med 54.61 på Öresundsspelen veckan efter.
- Jag har riktigt bra träning under vintern och vi har finslipat tekniken. Toppningen var perfekt, säger talangen.
Den 10 juli inleddes JVM-tävlingarna.
Resten är redan svensk friidrottshistoria. Och dagen efter supersuccén hade Sofi Flincks leende fortfarande inte försvunnit.
- Jag tänker på det en hel del och blir så glad när jag tänker på det. Jag förstår inte riktigt hur jag kan ta mig samman i sista kastet, säger hon.
Kunde du sova efter all uppståndelse?
- Det var lite svårt faktiskt, men när jag väl somnade sov jag gott.
"Han tog inte åt sig någon ära"
Mitt i tävlingen i onsdags ryckte finske tränaren och förre världsmästaren Kimmo Kunnunen in för att hjälpa Flinck. Han ringde hennes tränare Petteri Piironen som i sin tur kontaktade Flincks pappa med råd till svensken.
- Det var coolt, säger hon och fortsätter:
- Jag träffade honom nyss och han gav mig en kram. Sedan pratade han finska med min pappa, men jag vet inte vad han sa.
Pappan Vesa Jämsä förtydligade:
- Jag tackade honom så mycket och han var jättenöjd. Men han tog inte åt sig någon ära, han är väldigt ödmjuk.
Och hyllningarna har vällt in under dagen.
- Jag blir så glad av alla gratulationer och är fortfarande lite i chocktillstånd, säger hon.
Nu ska stjärnan försöka att ladda om. Första steget: Att börja vänja bort armbågsskyddet.
- Vi har tejpat för att stödja upp armbågen fram till den här tävlingen, men nu ska vi försöka trappa ner på tejpandet och tillslut köra utan helt och hållet. Det är bara en säkerhetsåtgärd, säger hon.
Är du orolig för att skadan ska komma tillbaka?
- Nej det är inget som jag tänker på speciellt, den stör inte på något sätt.
"Jag vill snart tillhöra världseliten"
På måndag reser Flinck hem till Sverige för några veckors semester. Efter det är framtiden oviss.
- Innan tävlingarna här var tanken att åka till Valbo Games i Gävle som vi har gjort varje år. Men vi får se lite, vi kanske ska ta det lugnt i stället, säger hon.
Anmälningstiden för deltagare i OS 2012 gick ut i mitten på förra veckan. Hennes finalresultat var bara 10 centimeter under SOK:s gräns.
Trots finns ingen besvikelse dagen efter finalen.
- Egentligen tycker jag inte det är så jobbigt. Jag hade nog inte åkt dit i alla fall. Jag väntar hellre till nästa gång och är i jättebra form tills dess, säger hon.
Men målen inför framtiden är klara redan nu.
- Jag vill vara med på OS, VM och snart tillhöra världseliten. Och det är klart, OS-guld drömmer man om lite grann, säger hon.
