Det var en vacker sensommarmorgon i Barcelona men jag såg inte mycket av den när jag vinglade in i en taxi för att ta mig ut till flygplatsen. Ögonen var grusiga. Det hade inte blivit många timmars sömn.
Kvällen innan hade Zlatan Ibrahimovic spelat sin första ligamatch för sin nya klubb, FC Barcelona. Det blev 3–0 mot Sporting Gijón och en fullständigt utpumpad Zlatan hade nickat in det sista målet. Då var matchen egentligen redan vunnen, de tre premiärpoängen var redan säkrade men för Zlatan var det förmodligen det viktigaste oviktig-aste mål i karriären.

Han hade haft en kämpig försäsong. Eller, egentligen hade han inte haft någon försäsong alls. Under sommaren var det ständiga rykten. Jag träffade honom i Malmö när han hade semester, Zlatan var klädd i jeansshorts och när jag frågade honom var han skulle spela nästa säsong flinade han och sa:
– Just nu är det Inter.
– Men det kan ändras? försökte jag.
– Allting kan ändras, svarade Zlatan och log ännu bredare.
Jag förstod naturligtvis att han spanade på andra klubbar, att han sökte nya utmaningar. Han hade redan fört Inter till tre Serie A-titlar, dessutom hade han nyligen vunnit Italiens skytteliga som första svensk sedan Gunnar Nordahl. Vad jag däremot inte visste var att Zlatan flera månader tidigare haft ett privat samtal med Inters president Massimo Moratti och mycket tydligt förklarat:
– Barcelona är den enda klubb som kan köpa mig.

Så skulle det också bli, det blir oftast som Zlatan vill, men försäljningen drog ut på tiden. Zlatan fick först åka till Los Angeles på förläger med Inter, väl tillbaka i Europa skrev han på för sin nya klubb och med den tog han sedan planet till Los Angeles igen för ett nytt läger. Det var en ryckig tid. Träningen blev lidande och dessutom bröt Zlatan ett ben i handen.
I träningsmatcherna med Barcelona i augusti syntes det att han låg efter med konditionen. Samtidigt skulle han anpassa sig till ett nytt spelsystem och
ersätta en spelare (Samuel Eto’o) som gjort 30 mål för klubben säsongen innan. Publiken var spänd av förväntan, trots att den genom åren sett det mesta och upplevt spelare som Diego Maradona, Johan Cruyff och Ronaldo.

60 000 culés hade tagit sig till Camp Nou bara för att se svensken presenteras och sådana krav kräver sin karaktär.
Kräver sin Zlatan, om man så vill.
Han var inte 100 procent i premiären mot Sporting Gijón – ”60–70 kanske”, trodde han själv – men han gav allt han hade och blev belönad med ett mål som gav både hopp och arbetsro.

Dagen efter var jag alltså på väg till flygplatsen och väl där nåddes jag av ryktet att Zlatan också var där. Han skulle till Stockholm för att ansluta till landslaget och väntade på samma flight som jag. Av någon anledning blev jag förvånad. Som om Zlatan borde färdas i någon slags märklig framtidsfarkost och inte i en vanlig flygmaskin som vi andra.
Han satt och gäspade i en soffa framme vid gaten. Jag gick fram och frågade hur mycket han hade sovit.
– Ett par timmar bara, svarade Zlatan.
Vi pratade kanske i tio minuter och blev hela tiden avbrutna av människor som ville bli fotograferade tillsammans med Zlatan. Han ställde upp på allt. Fyrade av sitt proffsleende och gjorde varken barn eller flygvärdinnor besvikna.

Jag undrade om det aldrig blev jobbigt. En morgon som den här, när han bara hade fått sova två timmar och ändå förväntades snacka med alla som ville. Skulle han någon gång tappa humöret och fräsa åt en närgången person skulle den personen sedan berätta för hundra andra om vilken dryg jävel den där
Zlatan är. På riktigt, alltså.
– Naj, sa Zlatan. Det kanske inte är kul jämt men det är inga problem. Jag är van, vet du.

Den vanligaste frågan jag får om mitt jobb handlar om hur Zlatan är. Jag får den av kalenderbitare som inte missar en spark under fotbollssäsongen, jag får den av idrottsskeptiker som helst missar varje spark under fotbollssäsongen. Zlatan har länge varit större än sin sport – förmodligen är han Sveriges mesta kändis – och när folk frågar hur han är pratar jag mest om hans utstrålning.
Det kan låta fånigt, men det är som att Zlatan Ibrahimovic har ett osynligt kraftfält runt sig. De gånger jag har suttit ner med honom har jag märkt hur jag liksom har sugits in i det där fältet. Sedan sitter man där, Zlatanbländad, och försöker komma på något vettigt att fråga Sveriges bästa spelare. Ni skrattar nu, men ni skulle ha förstått om ni varit där. Jag skulle vilja se alla de hatiska mejlare som förklarar för mig vilken odåga Zlatan är säga det till honom ansikte mot ansikte.

Zlatan har varit bäst i Sverige i många år nu och den här listan toppar han för femte gången.
För femte gången.
Närmast efter kommer Carolina Klüft med två förstaplaceringar.
Förra året skrev Mats Olsson att det hade varit löjligt att utse någon annan vinnare än Zlatan. Vad ska man i så fall tycka den här gången? 2009 är sannolikt Zlatans bästa fotbollsår i karriären och hans femte etta på vår lista var den mest givna.
Det blev aldrig ens någon diskussion i juryn.

Efter bäst i Sverige kommer bäst i världen. Zlatan är inte där än. Lionel Messi, hans lagkamrat i Barcelona, var nummer ett det här året och Zlatan har fortfarande berg kvar att bestiga. Ett heter Champions League och ett annat heter kanske landslaget.
Detta är just nu det enda mörka molnet på Zlatanhimlen. Han har gjort en fenomenalt stark höst i Barcelona. Han gjorde mål i sina fem första ligamatcher och avgjorde El Clásico medan Kaká, Cristiano Ronaldo och hela världen tittade på.
Men med landslaget vet man inte hur det kommer att bli.
Alla tror att han kommer tillbaka eller är till och med säkra på att det blir så.
Men ingen vet säkert utom Zlatan själv.

Och det är klart att vårt landslag går en svår tid till mötes om inte den störste finns med. Zlatan gör succé i världens häftigaste klubblag men i övrigt ser det sämre ut än på länge. Bakom Zlatan finns ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting och sedan möjligen Kim Källström, Olof Mellberg och Rasmus Elm.
– Du kan leda en häst till vattnet men dricka måste den göra själv, sa den färske förbundskaptenen Erik Hamrén när det stod klart att Zlatan för tillfället inte kände sig motiverad till att spela i landslaget.
Jag förstod aldrig det där.
Zlatan leder man ingenstans, Zlatan är den som leder.
I år och alla andra år.