Stackars lilla Chelsea. Fem och ett halvt år gammal och redan bulimiker. I sommar fyller du sex. Det blir förstås ett ståtligt kalas. Du kommer att riva presentpapper tills fingrarna blöder och hetsäta tårta tills det vänder sig i magen. Du somnar med magont men när du vaknar nästa dag är du sugen igen. Vet du att du påminner om August Glupsk? Du vet, Roald Dahls karaktär vars svåra sockerbegär leder till en katastrof i Willy Wonkas chokladfabrik.

I historieboken står det att Chelsea F.C. bildades 1905. Men Roman Abramovitjs klubb har mycket lite med det gamla Chelsea att göra. Det här är inte John Hollins eller Peter Osgoods Chelsea.
José Mourinho gjorde ett bra jobb som manager för Chelsea. Mourinho var piskad att vinna direkt. Han behövde en omedelbar fix, till skillnad från sir Alex Ferguson och Arsène Wenger som tilläts bygga på sikt.
Mourinho fick sitt rus, men en up and coming- manager som får det behöver nya kickar direkt. Så var aldrig fallet för Ferguson och Wenger. De kom båda till två för tillfället stukade storklubbar som inte krävde direkt succé. Ferguson hade det till och med riktigt jobbigt i början. Men han såg ljuset i tunneln och jobbade stenhårt för att nå dit.
Sedan sir Alex Ferguson kom till Manchester United har tolv tränare kommit och gått i Chelsea.
Framgång, kontinuerlig framgång, tar tid att nå. Även med stor plånbok.

Redan före den sämsta perioden fick Luiz Felipe Scolari frågan om han kände sig pressad. Scolari förstod inte frågan:
- This is zero pressure, svarade han och påminde om att han faktiskt tränat Brasilien.
Scolari borde ändå ha känt till vilken lynnig arbetsgivare han skrivit på för. Fråga bara Avram Grant. Den buttre israelen gjorde ett gott arbete i ett otacksamt läge. Ändå fick han gå.
För Scolari räckte det egentligen med ett par dåliga månader för att bi sparkad. Chelsea är en besvikelse i ligan, men är kvar i FA-cupen och ska snart spela åttondelsfinal mot Juventus i Champions League.
Scolari verkade aldrig trivas i London och jag hade aldrig valt honom från början - men satsar man på ett så stort namn får man ge honom lite mer tid än sju månader.
Chelseas största förlust den här säsongen har ändå varit Steve Clarke. I skymundan hade Clarke länge spelat en viktig roll. Oavsett hur mycket det stormade i klubben fanns alltid assistent Clarke där varje måndagsträning. Flera spelare har vittnat om Clarkes betydelse för stabiliteten.
Nu hjälper han i stället Gianfranco Zola att göra sig ett managernamn i en annan del av London.

Så vem ska ta över ungjäveln nu då? Zola är nog inte mogen än och till skillnad från många andra tror jag inte heller att Guus Hiddink är rätt man för jobbet. Hiddink är en superb tränare, men också en lat sådan. Att vara landslagscoach passar honom perfekt på ålderns höst. Jobba hårt i perioder, vara ledig och ha det skönt däremellan.
Which brings us to Svennis...
John Terry har alltid talat väl om sin förre förbundskapten och jag tror att Sven-Göran Eriksson skulle byta Mexiko mot Chelsea sju dagar i veckan. Svennis gör sig bäst som klubbtränare, han vill ha daglig kontakt med spelarna och visade i Manchester City att han klarar sig i Premier League. Men vågar Chelsea verkligen satsa på Svennis, med allt vad det innebär runtomkring?
Tveksamt.
Och även om det onekligen vore häftigt att se honom på Stamford Bridge skulle det också bli en otacksam uppgift. Vi har sett det så många gånger nu, hur man än gör är det svårt att bli en vinnare i Chelsea.
Allra helst, lite som ett experiment, hade jag velat se Nanne Bergstrand som ny Chelseatränare. Mer realistiskt: en återkomst för Avram Grant. Om bara John Terry inte halkat den där regniga majkvällen i Moskva hade Grant fortfarande tränat Chelsea.
Men Terry föll, bucklan försvann och femåringen började genast skrika.
Jag tror inte att han blir nöjd med nästa gubbe heller.