Jag vet inte vad Nora Strandberg satte för griller i huvudet på mig när hon i en tv-studio i fjol sa att män inte gråter, sen dess har jag sett gråtande män överallt och jag tänker direkt på henne.
Senast i söndags när Arizona Cardinals slog Philadelphia Eagles och gick till Superbowl. Stora väldiga mansbiffar sprungit in i varandra likt tjurar, trampade ner varandra i mattan - men stod efteråt framför tv-kamerorna och grät så tårarna rann.
Det var en sensation att Cardinals gick till Superbowl, men i alla fall. Det kommer att bli Cardinals allra första final, men i alla fall.
Men jag ska inte vara sån: jag satt vid bardisken på Corner Bistro på Jane Street och låtsades att jag spillt lite dry martini på kinden när jag på tv såg den oförställda glädjen hos spelare och publik i Glendale i Arizona.
Jag vet inte vad det är med amerikansk idrott som gör att det finns så många bra stories, så många osannolika öden och härliga revanschsegrar.
I söndags hette han Kurt Warner.
Han är 37 år och har sju barn med samma kvinna, frun Brenda, och bara det är en sensation i dagens professionella/amerikanska sportvärld.
- Hon är en av få som hela tiden stått vid min sida, även när det var svårt sa vi att vi hade varandra, att vi älskade varandra, sa Warner efter matchen.
Som sagt: inte ett öga var torrt.
Familjen Warner levde en period på socialbidrag, och Kurt Warner betraktades som en nolla och föredetting när New York Giants gav honom sparken och skrev kontrakt med Eli Manning 2004.
Det är ofta quarterbacken som styr en match och sitt lag, men även om Warners passningar i söndags var som att uppleva en dröm blir ingen football-dream verklighet utan nån som förstår och kan ta emot passningarna.
Warners mottagare heter Larry Fitzgerald och var nåt av det mesta fascinerande jag sett: Eagles försvar var totalt oförmöget att stoppa honom.
Cardinals mot Pittsburgh Steelers i finalen på söndag är ingen stor publikmatch, det är i USA som i övriga världen: lagen ska helst komma från stan, från New York.
Men jag ska hålla lite på Cardinals, för Warners skull.
Kurt Warner påminde mig om Jon Hamm, som spelar Don Draper i den fantastiska tv-serien "Mad men". Män och manlighet - det är nåt i Hamms sätt att spela sin rollfigur - tyst, lyssnande, lite mystisk - på ett sätt jag själv skulle vilja vara.
Det är "Mad men" som gäller på Jones just nu. Först har vi varit nere med "Uppdrag mord", sen med "The wire" (du måste se den, Janne Gradvall!) och nu "Mad men".
Det är väl just böcker, musik, filmer och idrottsmän som är förebilder och gör så att vi kan hitta oss själva. Förra veckan skrev jag bland annat om Mike Tyson och att Ingemar Johansson var min idol innan jag ens visste vad idol var.
Så här skriver "ingoboxers" i ett mejl som kan vara en förklaring till att vi traditionella boxningsvänner sällan eller aldrig kan omfamna kampsporterna fullt ut:
"Jag är stor boxningsälskare i allmänhet, stor beundrare av Ingemar i synnerhet och har givetvis kollat både K1 och UFC. Det ÄR spännande men ändå är det nåt som saknas. Min teori är att båda varianterna är en form av idrottslig McDonalds: det ska gå snabbt och man ska få i sig allt på en gång. Kul för stunden men effekten är så kortvarig att man är hungrig igen innan sista tuggan är tuggad. Boxning är mer som en riktig måltid. Vällagad, balanserad och mättande.
Vänster, vänster, höger."
De andra tårarna kom i tisdags när jag såg en familj på pappa, mamma och två barn flytta in i ett stort vitt hus medan en hel värld hoppfullt höll tummarna.

Obama för sig rätt

Jag vet inte vad det är med denne Barack Obama som gör att man - jag - känner ett så stort förtroende för honom; hans sätt att tala, klä sig och föra sig är också ett exempel på en manlighet jag faller för.
Som sportkrönikören Mike Lupica skrev i Daily News: "Nu känns det som om vår president är den skarpaste killen i klassen."
New York Post hade en teckning där man satt George W Bush som Bugs Bunny i vinjetten till Looney Tunes och den klassiska texten: "That's all, folks!"
Men jag vet inte hur det ska gå med detta hela: fukten i ögonen som orsakades av en hoppfull glädje inför en ny värld blandades till lika stor del med tanken på att det är för bra för att vara sant, att alltihop kommer att gå åt helvete.
Det var förstås löjligt att tänka så, men timmen efter det att Barack Obama hade svurits in som det här landets fyrtiofjärde president i tisdags försvann - i alla fall under några timmar - den arktiska kyla som hållit Manhattan i ett strupgrepp i flera veckor. Solen lyste varm över Tredje avenyn, isen på trottoarerna smälte och det droppade om snön från taken, det kunde varit tårar.
Och om jag nämner Nora Strandberg med män och tårar, menar jag inget illa med det. Jag tycker mycket om henne, det har jag gjort ända sen jag såg henne första gången när hon, utsänd från radiosporten i Malmö, i högklackat stolpade över en träningsplan utanför Köpenhamn när vi skulle möta Danmark i fotboll för snart tio år sen.
Jag minns inte hur det gick i matchen, män, manligt och dåligt minne.

VECKANS...

...POPCORN:

Pete's Tavern
De är förstås inte lika bra som mina, dränkta i tabasco och louisianakryddor, och Pete's Tavern såg sina bästa dagar för hundra år sen, men popcornen är kanon. Frasiga, lagom smöriga och väldigt salta - så man ska dricka mer.

...IL CAPO:

Zlatan Ibrahimovic
Gjorde rätt när han tackade nej till idrottsgalan och sen bara regerade på den italienska fotbollsgalan! Tre tunga priser och - det är bara hos vissa i Sverige som Den Långe snart måste upp till bevis.

...FOLKHEMSTÖS:

Charlotte Kalla
Inget ont om Charlotte Kalla (tvärtom, hon kan bli bra) men årets Jerringpris visar att vi är tillbaka på gammal folkhemsnivå: den så kallade gemene man älskar en skidåkare som gärna får vara go' och gla'.

...FLYGANDE HOLLÄNDARE:

Viktor Elm
Man ska ha flyt när man gör debut i en utländsk proffsklubb. Succé direkt för Viktor Elm i Heerenveen när han sänkte Feyenoord, precis som när han spelade i Kalmar. Och nu är Rasmus Elm i landslaget...

...CHILI:

Jones
Den är förstås inte lika bra som min, som jag förfinat efter ett Jens Linder-recept i "Långkok", men häromkvällen var den mild, stark och öm, och livet kändes som himlen på Great Jones Street i New York.

INTE ENS NÄRA

Gitarristen John Abercrombie med orgeltrio på Jazz Standard. Hoppades på fetfläskig Hammond, men fick kammarjazz så trist att jag - faktiskt - somnade.

TILL SIST...

Ska bli spännande att se om Kalle Svensson blir landslagsmässig när han nu kommer tillbaka till IFK Göteborg.
Jag visste inte att det kommer en dokumentärfilm om Mike Tyson när jag skrev om honom förra veckan. Den heter "Tyson" och både den och Tyson själv väckte stor uppmärksamhet på Sundance-festivalen i Utah. Till och med en superstjärna som Pierce Brosnan tystnade och blev alldeles till sig när Tyson kom in på biografen.
Ska bli lika spännande att se hur Mattias Bjärsmyr tar konkurrensen.
Håkan Olsson med bärlik: Ola Toivonen och Markus Krunegård.
På tal om boxning är Jose Torres död. Han var en av de stora både i och utanför ringen, skrev politisk tidningskrönika och en bok om Mike Tyson.
Jag förstår ofta inte hur ni hinner läsa alla bloggar, jag hinner knappt med mig själv, men Bråstedt mejlade det här nästan poetiska utdraget från Björn Ferrys läsvärda blogg - med det mycket vitsiga namnet Ferrytales.
"Herr Nilsson blir alltmer filosofisk, häromdagen sa han:
- Tiden går. Hela tiden.
Vi andra höll med."
Efter att ha kämpat emot i flera månader kommer jag härmed ut ur garderoben och erkänner: "All summer long" med Kid Rock är fantastisk.
Och efter att ha sett det nya amerikanska presidentparets program slog det mig: har de tid med sex? Kan en president citera Nick Lowe och säga "Let's stay in and make love"?
"Alla vet att jag tjafsar hela tiden"...jag trodde Marcus Berg var en snäll gosse.
Inte för att det betyder nåt, men Michelle Obama är en babe.
Vad hade John Le Carrés gamle spionchef George Smiley sagt om att förre KGB-agenten Aleksandr Lebedev köpt in sig i Londontidningen Evening Standard?
Bill Clinton verkade i och för sig ha hur gott om tid som helst.
Redhawks får skaffa sämre arena.
Man blir aldrig för gammal i NHL: Brendan Shanahan, 40, är viktig i New Jersey Devils och Claude Lemieux, 43 (!) har efter fem och ett halvt års uppehåll gjort comeback i San Jose Sharks.
Hasse Taver mejlar: "Alexander hade rätt i sitt chockerande mejl förra veckan om att Lasse Kronér och Brad Pitt är lika gamla, men å andra sidan är det inte lika synd om Lasse som förr. Nu är han lika gammal som han ser ut, det var värre när han var tjugotre och såg exakt likadan ut som i dag."
Och det är inte bara spelarna som hänger kvar. Hajade till när jag såg domaren Don Koharskis namn häromdan. Han var med redan på min tid och är 53 i dag. Det var efter en match mellan Devils och Boston Bruins 1988 som Devils coach Jim Schoenfeld blev så förbannad på Koharski att han följde efter honom och skrek:
- Ta en doughnut till, din feta gris!
Koharski har inte blivit tunnare med åren.
Inte ens en ligacuptitel kan rädda Tottenhams säsong.
Shanahan, Lemieux, Koharski, Foppa på skridskor, "Sudden" i Vancouver, nu väntar jag bara på Salming.
Skäms nästan, men...jag trodde alltid att Cardinals hade med kardinaler och katolicism och sån skit att göra. Frågade Bråstedt vad det var för fågel och han svarade: röd kardinalfågel. Vilket jävla namn på en fågel och ett lag: De röda kardinalfåglarna.
Wow, liksom.