Han sa:
– Är det inte typiskt? Här har jag velat vara svart i hela mitt liv och så slutar det med att jag blir kines.
• Cancer i levern gör sånt med en ens hud, för cancer i levern vet ingenting om blues, amerikansk sydstatssoul eller James Brown, inget alls om svart musik.
Jag skulle träffat Lennart Persson i onsdags. Cancern var snabbare än jag. Hans dotter Emma ringde och sa att ”det handlade om några veckor” men Lennart dog redan i måndags, blott 58, vinden mojnade och jag tappade all fart.
• Det första jag tänkte var att Lennart inte åt fisk – inte ens Kalles kaviar – och att min pappa en gång lärde honom rensa en stekt spätta. Lennart var vid tillfället 41.
När jag satt vid Lennarts säng på sjukhuset i Malmö skulle jag se Malmö FF–Örgryte på kvällen. Det var MFF:s första match på Swedbank stadion och supportrarna tågade från Möllevångstorget till den nya arenan. Trots att han såg ut som en kines och var trött och hade slangar och dränage lite varstans fick jag upp honom ur sängen och vi stod och tittade på supportertåget medan han stödde sig på min arm.
• Vi stod där som två idioter som gått på livets värsta fint.
Det är i vissa lägen lätt att vara förnuftig och logisk och tänka att det var väl ändå rätt skönt, i alla fall för Lennart, att det gick så fort och att han slapp lida. Men dödens vidriga andedräkt kryper allra längst in i ens tankar och en själ och det enda jag vill göra är att skrika: Vad fan ska jag ta mig till nu?

Som ett gift gammal par

Första gången jag träffade Lennart Persson kom han hem till mig i en lägenhet jag hyrde möblerat på Augustenborg i Malmö. Jag hade köpt starköl och han kom med en Malmborgs-påse med jazzskivor för jag trodde jag skulle bli intresserad av jazz om nån visade mig på rätt väg. Lennart spelade Miles Davis, John Coltrane, Bill Evans och Thelonious Monk och när han hade gått spelade jag ”Travelin’ band” med Creedence Clearwater Revival fjorton gånger i sträck för att rensa hjärnan.
• Jag sa aldrig det till Lennart. Vissa hemligheter ska man ha i ett förhållande.
Han sa alltid att Mia och jag var en ”match made in heaven” och Mia brukar säga att Lennart och jag är – eller var – som ett gift gammalt par som kunde bråka och retas (jag kunde bli galen på hans ”Malmö är bäst”-inställning) men som när det verkligen gällde stod upp för varandra som en enda person både tveklöst och pardonlöst. Men när vi stod vid sjukhusfönstret var det jag som stod och Lennart som höll mig i armen och – hur gick det till, hur gick det så snabbt, det var ju bara i går eller förrgår eller för fyrtio år sen som vi kastade oss genom Malmö när en av oss hade upptäckt och köpt en konstig singel med Kinks eller Yardbirds. Precis nedanför Lennarts fönster kom sex eller sju helt unga män, klädda i svart med rakade skallar, och kastade sig hänsynslöst in i det fredliga tåget.
• De unga männen – man sa sen att de var danskar – försökte provocera fram ett bråk och ett slagsmål, men det var ingen som nappade, ingen som ville.
– Är det så det är i fotbollen nu, frågade Lennart med ett väldigt typiskt lite spefullt leende och en blick som var både retsam och nyfiken.
– Det har nog blivit så, ja, sa jag.
• Det var som om jag skämdes för fotbollen och mitt intresse för den.
Vi delade under fyrtio år det mesta eller allt men Lennart var aldrig sportintresserad, och när vi stod och såg fotbollsälskarna springa rakt in i ett fredligt hyllningståg kändes det som om han gjort rätt i att strunta i sport. Kärleken till musiken och det som musik kan ge en är så mycket större än det som kallas klubbkärlek men bara är ett annat namn för fotbollsvåld och har blivit helt accepterat i klubbar, förbund och samhälle.

Vi tog Lennart med oss till Royal Albert Hall

I måndags var Mia och jag i London för att se Nick Lowe på Royal Albert Hall, det var tänkt att Lennart också skulle vara med på den konserten. Jag ringde min mamma – som känt Lennart nästan lika länge som hon känt mig – och sa att det kändes konstigt att gå på konsert när Lennart precis hade avlidit. Mamma sa:
– Nej, det är det inte alls. Nu går du och Mia och ser Nick Lowe och så tar ni Lennart med er, och så sitter han där mellan er – det hade han tyckt om.
• Mamma hade, som så ofta, alldeles rätt. Vi grät och jublade om vartannat, och Mia busvisslade, för – det var en fantastisk konsert, Lennart älskade den.
Bandet var litet och sparsmakat, men svängigt och tätt. Ljudet kom från himlen. Det var knäpptyst i den väldiga konsertlokalen när Nick Lowe sjöng ”The beast in me”. Han gjorde till och med en duett (Louvin Brothers ”My baby’s gone”) tillsammans med försångaren Ron Sexsmith – och Geraint Watkins fick sjunga ”Only a rose”.

Gränslöst förtvivlad

Men man glömmer så lätt, man ljuger så bra – framför allt för sig själv. Så sent som i förrgår tänkte jag ringa honom och säga att Bob Dylans nya är för jävla bra, men att det bara är Los Lobos och Gourds som funkar på Doug Sahm-hyllningen ”Keep your soul” – och jag blir bara så gränslöst förtvivlad.
• Men Lennart och Bera hann gifta sig innan han dog. Jag är mycket glad över detta.

VECKANS...

...MEJL
Signaturen ”Anders”
Han skrev så här: ”Finns det någon rättvisa så har Lennart nu äntligen fått träffa Elvis!” Vad ingen vet är att Lennart trodde att han var Elvis bror. På fullt allvar. Kanske mest när han hade druckit.

...OPERA
Malena Ernman
Precis som jag behövde en Lennart för att lotsa mig i jazz har jag sökt nån som kan opera. Ett radioprogram i torsdags visade upp Malena Ernman i all sin sångliga praktglans. Det är med Malena man ska börja!

...WACKA WACKA
Refreshments
Lennart var aldrig lika förälskad i Refreshments som jag. Nya ”A band’s gotta do what a band’s gotta do” har ett kanonrått ljud, men det är Joakim Arnells dansbandsballad ”Day by day” jag faller handlöst för.

...AJ, DÅ
Anders Svensson
Är osäker på om Lennart visste vem Anders Svensson är (Zlatan och Henke kunde han namndroppa), men även om landslaget klarar sig utan Svensson blir jag orolig över att skadorna kan sätta stopp för karriären.

...ANN HEBERLEIN
Charlie Davies
Lennart var bra att diskutera tonåringar med och Charlie Davies är en sån. Vaddå? Det var inte mitt fel att jag blev avstängd, det är för att jag spelar i Hammarby. Men armbågen är väl ändå din, Charlie?

Inte ens nära
Cancer.

TILL SIST...

Efter två raka segrar har det bara blivit förluster för Jonstorp i division 6 nordvästra Skåne. Brunnby vann med 5–1 i förra veckan (Erik Magnusson gjorde Jonstorps mål), och i onsdags vann Bälinge hemma på Ybbarps idrottsplats med 2–0. Att Jonstorps målvakt Simon Hedström räddade en straff hjälpte inte. Nedflyttningsplatsen hotar, seger borta mot Hyllinge tisdag klockan 19 är ett måste.

Det är verkligen nya tider när halva Sjachtar Donetsks Uefa-cupvinnare består av brassar.

Hans Bloom mejlar: ”Läste din hyllning till Manny Pacquiao och hans knock...jag har varit mycket i Filippinerna och han är OTROLIGT STOR i sitt hemland, kallas ’Folkets Champion’. Jag blev själv knockad av hans drink, Pacquiao, på en strandbar: 4 delar Tanduay Rom eller lika mycket brandy, samt 8 delar öl! Fast Morales (efter mexikanen Erik Morales som bröt näsan på Pacquaio i en match) var en värre knockout: 2 delar gin, 2 delar vodka, 3 delar öl, 1/2 del sprite och is.” Det är precis den här typen av mejl jag älskar.

Madness nya, ”The liberty of Norton Folgate”, är löjligt bra...

”Janne” sms:ade direkt från sitt fönster på Odengatan i Stockholm några timmar före derbyt mellan AIK och Djurgården: ”200 fulla Djurgårdare slänger starkölsburkar i Vasaparken, vrålar, skränar, svinar ned och har lyckats skrämma bort alla knattar som annars alltid spelar på de fina konstgräsplanerna från gryning till kväll. Men när ’fotbollsfansen’ kommer – då stannar fotbollen.”

...och en skamlöst härlig hyllning till London med en underbar doft av Kinks, eller hur Lennart?

Jan Tauer petad...hm...hans inställning är ibland ovärderlig.

Danskarna rasar när Viasat vill tvinga dem att betala för den fotboll som tidigare varit gratis. Det har alltid varit lite mer ruter i danskar jämfört med svenskar. Enligt Viasat ringer vi själva och kräver att få betala.

I och med att Håkan Loob lämnar Färjestad för att utreda en framtida europeisk liga tror jag hundra gånger mer på projektet.

Är både förundrad och kanske chockad över att den ekonomiska krisen kom som en överraskning för till exempel Hammarby och Djurgården. Om gigantiska världsbanker och försäkringsbolag går i konkurs förstår jag inte varför allsvenska klubbar som levt över sina tillgångar inte skulle drabbas.

Trodde Brommapojkarna skulle hänga med längre än så här.
Kan nån förklara varför Tobias Hysén, efter nåt eller några år på skuggsidan, plötsligt är lika bra och målsugen som när han spelade i Djurgården?

Är fortfarande skeptisk till mycket av cykeldopingsporten, men det här mejlet från "Tobe" visar en ganska intressant frågeställning: "Efter att ha sett Girot i en vecka ställer man sig undrande till hur fotbollsspelare kan bli såååå trötta när dom har två matcher i veckan...Thomas Lövkvist cyklade 99 (jo, nittionio!) tävlingar förra året...ibland är det skillnad på män...och även kvinnor: Emma Johansson verkar hårdare än stål...ständigt i toppen. Fantastiska idrottare!".

Många Viasat-prenumeranter la faktiskt en tusing extra i månaden för att Ola Wenström skulle raka av mustaschen.

Värt att upprepa: Djurgården skulle behållit Siggi Jónsson.

Överallt utom på Örjans vall hade det börjat mullra rätt rejält just nu. Om det är bra eller dåligt ska jag återkomma till.

Rydells hörna – Olssons förstemejlare
* Hammarbys ekonomiavdelning verkar ha blivit tagen på Zengin.
* Real Madrid köper Kaka för en del av degen.
* Zlatan har köpt Villa i Limhamn. Köper Barça David eller Goliat?
* Nu är det slutspelat för ”Sudden” – till nästa slutspel?