När han kom in till sin plats före matchen reagerade förstås alla runt omkring. Folk han inte kände vinkade, ropade, hejade på honom, tog kort och gjorde tummen upp.
Wayne Gretzky log ansträngt.
Vinkade lite lätt tillbaka, satte sig ner bredvid sin hustru Janet.
Han hade ingen tid över för flams, trams och kallprat.
Det var OS-final.
Det skojar man inte om. Inte i Kanada. Inte med "The Great One".
När Kanada gjorde 1- 0 blev han förstås glad.
Men ta ut segern i förskott? Glöm det.
Medan andra kanadensiska åskådare jublade, skrattade, klappade händerna och drack öl - så satt Gretzky mest sammanbitet och stirrade omväxlande mot isen och på matchklockan.
Ingen mat. Ingen dryck. Ingenting.

Skådespelaren Donald Sutherland satt i närheten. Han skojade med folk omkring sig och gjorde grimaser till fotografer. Gretzky slappande inte av för en sekund. Under spelet såg han ut som när han själv spelade, djupt koncentrerad. Vid varje avblåsning tittade han på matchklockan.
När Eric Staal blev lite tveksamt utvisad i andra perioden, då skakade Wayne på huvudet.
När Corey Perry gjorde 2- 0 då ställde sig paret Gretzky upp och applåderade ihop med övriga fans.
Wayne såg lättad ut. Han log.
Men han såg inte helt lugn ut.
Enda gångerna han då visade lite känslor var när först Jonathan Toews och sedan Rick Nash gjorde utmärkt ifrån sig i box play.
Efter Nashs rensning, knöt Wayne näven och hojtade:
- Yes.
Och som alla de kanadensiska stjärnorna visade hur de kunde bli ett lag tillsammans. Det var imponerande att se. Det är klart Wayne var stolt. 

Sen gjorde USA mål (1- 2).
Wayne bara sjönk ihop och gömde ansiktet i händerna.
Janet försökte få maken på bättre humör och pekade mot jumbotronen, där en kvinna insvept i amerikansk flagga hoppade upp och ner och såg väldigt rolig ut.
Wayne tittade upp. Suckade. Gömde ansiktet i händerna igen.
Enda gången han sken upp i andra perioden - förutom efter målet - var när USA:s back Jack Johnson och Kanadas Ryan Getzlaf bråkade med varandra efter en avblåsning. Bobby Ryan lade sig i bråket och knuffade till Getzlaf. Till vardags är Ryan och Getzlaf lagkompisar i Anaheim.
Inte ens Wayne kunde hålla sig för skratt när han såg det.
I sista perioden hojtade Gretzky till några gånger. Framför allt när Scott Niedermayer spelade sig ur alla stressade situationer hur lugnt som helst.
Niedermayer var fantastiskt bra.
Efter en snygg räddning av Roberto Luongo ställde sig Wayne upp och applåderade. Förmodligen som många andra kanadensare lättad över att Luongo pallade trycket i sitt livs match.
Sedan var Wayne sitt sammanbitna jag igen resten av matchen, även i samband med Sidney Crosbys friläge i slutet av tredje perioden.
Ja, fram till slutsekunderna vill säga.

Alla stod upp på läktaren när Zach Parise fick in pucken med 24 sekunder kvar att spela. Janet Gretzky tog sig för pannan. Donald Sutherland skrek.
Wayne Gretzky bara försvann i folkvimlet. Sjönk ihop på sin stol. Ansiktet i händerna. Helt knäckt.
Sen blev det sudden death.
I en OS-final.
Till och med jag - som svensk - var nervös.
Det var en så mäktig känsla att man fick rysningar innan övertiden ens drog igång.
Och sen kom målet.
Det odödliga ögonblicket.
Det klassiska målet.
Gjort av den unge mannen som när han var 16 år fick höra att han en dag skulle kunna slå alla Wayne Gretzky rekord.
Och det var Gretzky själv som sa det.
Sidney Crosby sköt OS-guldet till Kanada.
Jag har aldrig hört ett högre publikjubel.
Det var som en explosion och folk blev helt galna. Hoppade, skrek, skrattade, jublade, applåderade. Kramade kända och okända.
Janet Gretzky high- fivade andra åskådare.
Donald Sutherland kramades och applåderade.
Wayne Gretzky?
Han stod med armarna i kors och bara log.
Han såg ut som han tänkte:
- Dåså. Då var det klart. OS-guldet är där det hör hemma.