Halvvägs upp för det 514 meter höga Gesundaberget bränner det i vaderna. Trots att vi går blir jag rejält andfådd och till slut måste jag stanna och vila. Bakom mig har jag en magnifik utsikt över Siljan, framför mig studsar en skrattande Jonas Buud.
- Under loppet i Schweiz är det så här brant uppför i en timme ungefär, säger han glatt.
Från den stora skogen några hundra meter ner hörs dånet från ett gevärsskott. Det är Jonas pappa som testar bössan inför älgjakten. Själv har Jonas Buud ingen ro till att jaga. Han ser inte vitsen med att sitta på samma ställe i flera timmar och pimpla kaffe.
- Jag har en rastlöshet i mig, säger han. Det passar mig mycket bättre att springa.

4,30 per kilometer

Rastlösheten märks också i själva löpandet. Förra året skulle Jonas Buud för första gången ställa upp i Täby Extreme Challenge, ett lopp över 100 miles (161 kilometer). Eftersom han aldrig sprungit så långt tidigare var han osäker på hur han skulle lägga upp loppet. När en annan löpare, Daniel Nilsson, före starten frågade vilken fart han tänkte hålla svarade Jonas:
- Ingen aning.
- Ska du köra under 17 timmar?
- Ja..., sa Jonas. Så länge har jag inte tålamod till att vara ute och springa. Så tar jag mig bara i mål kommer det att gå fortare än så.
Daniel Nilsson, som bara skulle springa halva sträckan, 50 miles, berättade för Jonas att han tänkte hålla en snittfart på 4,30 minuter per kilometer. Jonas tyckte att det lät lagom och bestämde sig för att haka på. När Daniel så klev av efter drygt 80 kilometers löpning fortsatte Jonas i samma hastighet. När han efter tolv timmar, 32 minuter och fyra sekunder gick i mål häpnade både arrangörer och andra ultralöpare över resultatet. Inte bara var det nytt svenskt rekord, det var även den bästa 100-milestiden i världen på flera år.

"Nyfiken på var gränsen går"

I år var rekordmånga ultralöpare, 132 stycken från tio länder, med i Täbyloppet. Men Jonas Buud var inte en av dem. Han springer sällan över 100 kilometer och det är nog somliga tacksamma för. Segertiden för årets vinnare, norrmannen Peter Tubaas, blev mer än tre timmar långsammare än Jonas rekord från 2010.
- Det viktigaste är att lyssna på kroppen för att undvika skador, säger Jonas. Men visst är jag nyfiken på var gränsen går. När blir man trött? Det kanske låter kaxigt, men jag vet fortfarande inte det.
Som vanligt avslutar den 37-årige masen meningen med ett pojkaktigt skratt. Sedan försvinner han med lätta steg upp mot toppen av Gesundaberget, medan vi står på en platå nedanför och pustar ut. När vi lite senare är på väg ner för backen blir vi passerade av Jonas igen. Han liksom studsar ner för branten och när han kommer ner till skidliften vänder han om och springer upp till toppen en gång till.
Efter att ha kommit ner till bergets fot ännu en gång bestämmer Jonas Buud att det får vara bra för i dag och löper hem till Mora.

Larsson såg talangen

Det dröjde lång tid innan Jonas Buud förstod hur bra han faktiskt var på att springa. Han var en hygglig orienterare som älskade att vara ute i naturen och i Mora fanns ingen riktig löparkultur. Det var längdskidåkning som gällde. Men en som såg talangen var Rune Larsson.
I löparkretsar är den nu 55-årige Rune Larsson ett välkänt namn. Det här är en man som vet hur det känns att springa från kust till kust i USA och som fortfarande har det svenska rekordet för tjugofyratimmarslöpning (spring i ett dygn - se hur långt du kommer). Sedan han började föra träningsdagbok vid 17 års ålder har Rune bokfört 23 000 mil. När han nu pratar om sin kronprins märks det att han i dag också är en van föreläsare.
- Ett bud till Buud är att inte springa för många tjugofyratimmarslopp. Och det säger jag inte bara för att jag vill ha kvar mitt svenska rekord!
För ungefär fem år sedan började Rune Larsson tjata på Jonas Buud att testa ultralöpning. Men Jonas var tveksam då och Rune tyckte sig ana något han kallar för "orienterarskadan".
- Det vill säga ett närmast kokett förakt mot att springa på landsväg, säger Rune Larsson.
Rune bytte taktik och började bearbeta Jonas fru Zandra i stället. Och Zandra, som själv har gjort sju maror, lovade att övertala Jonas att börja springa långt.
- De gaddade ihop sig mot mig, minns Jonas. Och tur var väl det.

"Vissa stigningar var galna"

I dag har Jonas Buud bland annat två VM-silver på 100 kilometer och fyra olika svenska rekord. Dessutom har han vunnit det brutala bergsloppet Swiss Alpine Marathon fem gånger i rad. Swiss Alpine, som avgörs i slutet av juli varje år, är knappt åtta mil långt men terrängen gör det mycket tuffare än ett "vanligt" 100-kilometerslopp. Först ska löparna ta sig upp till 2 736 meters höjd, på toppen väntar läkare som kontrollerar att deltagarna är tillräckligt starka för att genomföra loppet och sedan är det brant nedförslöpning till målet i Davos.
Elitmotionären Mikael Näslund deltog i år för första gången. Knappt tre veckor efter målgången kan han fortfarande inte springa på grund av inflammerade fötter.
- Vissa stigningar var galna, säger han. Normalt springer jag fem kilometer på 16 minuter. Här tog vissa femkilometare 50 minuter.
När Mikael Näslund kom upp till toppen och läkarkontrollen var han fruktansvärt trött. Hade det varit ett vanligt lopp hade han kanske brutit, men på en alptopp? Det är dyrt att betala för en helikopterfärd ner.
- När läkaren kollade mig kändes det ungefär som när man var yngre och var tvungen att skärpa sig för att komma förbi vakten och in på krogen, säger Mikael.
När Mikael Näslund till slut kom i mål hade Jonas Buud vunnit för längesen. Och till skillnad från Mikael var Jonas inte särskilt sliten efteråt. När han kom hem till Mora hade han visserligen tänkt ta det lugnt ett tag, men så blev han "lite sugen på en halvmara i Tällberg". Han ställde upp och vann klart.
- Underbar dalamiljö, kommenterar Jonas.
- Jonas Buud är helt sjuk, säger Mikael Näslund. Jag fattar inte varför han inte är större i Sverige.

Mot ljusare tider

I Sydafrika förstod man inte heller.
Comrades Marathon är ett av världens största ultralopp. Över 15 000 deltagare springer nio mil och loppet tv-sänds inför en stor publik. Till skillnad från ultraloppen i Europa är det också ordentliga prispengar, vilket gör att Comrades varje år lockar elitlöpare från hela världen. Jonas Buud var i våras med för första gången och slutade fyra. Han var den enda av tävlingens tio bästa som inte var afrikan och även den enda som inte var löpare på heltid.
I Mora har Jonas ett vanligt jobb. Han har också två små barn och för den som springer upp mot 20 mil i veckan är det inte alltid ett enkelt pussel att lägga.
- Jag får skor och kläder av en sponsor, säger Jonas. Annars är det väl ingenting särskilt.
Men kanske är något på väg att ändras. I samband med friidrotts-SM i Gävle nyligen fick Jonas ta emot en plakett för sitt svenska rekord på 100 kilometer: 6.41,49 ("bryt ner det till tio raka millopp på 40 minuter så säger det lite mer").
Hemma i huset på det passande gatunamnet Utmelandsvägen i Mora tar Jonas fram plaketten. Den ser inte särskilt mäktig ut. Men att det står "Svenska friidrottsförbundet" på den skvallrar ändå om att synen på ultralöpare har förändrats sedan tiden då Rune Larsson dominerade långloppen på 80-talet.
- På den tiden ville inte ens förbundet besvara våra samtal, säger Rune. Man trodde att ultralöpning var något för dem som inte dög för maraton. Så okunnigt! Det är samma sak som att säga att 800-meterslöpare är misslyckade sprinters.

Betyget: Bäst alla kategorier

I dag är det bättre. När Jonas Buud i september reser till Holland för att springa VM på 100 kilometer arrangeras mästerskapet under det internationella friidrottsförbundets vingar. Men fortfarande återstår mycket, det anser både Jonas och Rune.
- Jonas Buud är inte Sveriges bästa ultralöpare, säger Rune. Jonas Buud är Sveriges bästa löpare alla kategorier. Men eftersom han springer så långt har han svårt att få ett erkännande.
På den inglasade verandan i Mora är Jonas själv inne på ett liknande resonemang. Han vill inte framstå som skrytsam och säger att erkännandet handlar mer om sporten än om honom som person. Även om han erkänner att han misströstar ibland.
- Rent krasst: de vet nog inte hur bra jag är. Nu pratade jag med Stefan Olsson (Sveriges förbundskapten i friidrott) nyligen och han hjälpte i alla fall till att fixa ett träningsbidrag. Men visst skulle det vara kul om fler begrep. Det är trots allt bara jag som har tagit flera friidrottsmedaljer de senaste åren i seniorsammanhang.
Hur är det i Mora då? Skriver lokaltidningen om dig när du vinner Swiss Alpine Marathon?
- Jo, det stod lite. Men det stod mer om att Anna Haag hade bytt sponsor från Grönklitt till Gesundaberget. Och blir man topp-10 i Vasaloppet vet alla vem man är i Mora. Jag är nog fortfarande rätt anonym.
Varför, tror du?
- Okunnighet. Folk tror att löpning tar slut vid maraton. Men för många av oss är det efter fyra mil det börjar bli intressant. Efter en mara dominerar de tunna kenyanerna, men sedan faller de bort, för de har inget fett att förbränna. Många klarar att köra hårt i 50-60 kilometer. Sedan "dör" de. Då sållas agnarna från vetet och jag brukar bara bli starkare och starkare i loppen.
Ändå springer allt fler längre sträckor.
- Javisst. Och i takt med att ultralöpningen växer blir det svårare för förbundet att stå emot. I Lidingö Ultra i våras, då man kör abborrbacken två gånger, var 600 löpare med, jämfört med 300 året innan.

Festade till med ett par pannkakor

Jag har hört att du inte äter något under dina ultralopp. Hur är det möjligt?
- Säg det. Rune äter, det vet jag, men inte jag. Rent krasst har jag en bra förmåga att bränna fett när jag springer. På något sätt får jag lika mycket energi av det som av kolhydrater. Men när jag sprang i tolv och en halv timme i Täby åt jag faktiskt lite.
Vad åt du?
- Det blev ett par pannkakor.
Och annars? Tänker du mycket på vad du äter?
- Nej, jag äter vad jag vill. När jag läser tidningars tips till motionärer och så där tänker jag alltid att många är på väg ner i fördärvet. Det är bara en massa snack om kost och intervallträning. Man glömmer bort kraften och lugnet i själva löpningen.
Likt Rune kör du aldrig intervallträning?
- Aldrig. Skaderisken är för stor. Och jag har inget exakt träningsprogram heller. Många gör misstaget att lita mer på ett träningsprogram än på sin egen kropp. Då är man illa ute. Det är mycket bättre att lära sig uppskatta naturen när man springer. Av den får jag kraft.
Ångrar du att du inte började med ultra ­ löpning tidigare?
- Ibland kan jag tänka så. Men Anders Gärderud säger att en idrottare som slår igenom vid 14 års ålder är slut vid 24. Man har tio år. Jag började ordentligt vid 30-årsåldern och borde alltså kunna hålla en hög nivå åtminstone fram till 40-strecket. Om Anders har rätt alltså.
Finns det tider under året då du inte springer?
- Nej... jag springer. Hela tiden. När det är 25 grader kallt har jag ju mitt löpband i källaren, även om det inte kan mäta sig med riktig löpning.
Varför springer du?
- Vad ska jag säga? Jag älskar att springa bara. Det gör något med mig.